fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 8 november 2019

Skicklig balansakt mellan smärta och humor i Marriage story

Noah Baumbachs senaste film skildrar en skilsmässoprocess som också är ett uppbrott från New York. Marriage story är regissörens mest sårbara hittills, skriver Calle Wahlström som har sett den på Stockholms filmfestival.

Noah Baumbachs genombrott kom med skilsmässodramat The squid and the whale, som till stor del baserades på hans föräldrars skilsmässa. Som manusförfattare och regissör har Baumbach skrivit in sig i en intellektuell och neurotisk New York-tradition. Som son till två filmkritiker och uppvuxen i Brooklyn är det samtidigt kanske där han befunnit sig hela tiden. I The squid and the whale förkläs det nyskilda föräldraparet till journalist och collegeprofessor. Under en pingismatch med yngsta sonen slänger pappan ur sig att mammas nya kille är en ”philistine” (svenskans filister hör man inte lika ofta, knappt ens kälkborgare). Det är alltså någon som inte läser böcker eller uppskattar intressanta filmer, förklarar han. Ordet är ännu ett verbalt tillhygge i konflikten mellan två föräldrar vars ilska och bitterhet sätter barnen i kläm. Det är också en inbjudan, om än med en självmedveten armbåge, att känna sig som en av Baumbachs gelikar, någon som i denna stund faktiskt investerar sin tid i en intressant film och kanske till och med kopplar dess kulturella referenser.

Nya filmen Marriage story är också den full av referenser, bland annat, och som hastigast, till Scener ur ett äktenskap. En rätt given blinkning i ännu en skilsmässoskildring. Den sällsynt sympatiska advokaten Bert (Alan Alda) liknar skilsmässor vid mord utan lik. För mig är det en obegriplig metafor, och därför snudd på lysande. För är det ens möjligt att korrekt rubricera eller generalisera kring ett tillstånd som å ena sidan för med sig så mycket rädsla, frustration, smärta och ilska, å andra sidan kanske även frihet och hopp.

Sedan The squid and the whale har Baumbach själv genomgått en skilsmässa. I intervjuer har han medgett att den har påverkat arbetet med Marriage story. Det är också tydligt att filmen skildrar en annorlunda erfarenhet än The squid and the whale. I stället för att utgå från barnets perspektiv är den nya filmen mycket mer centrerad kring föräldrarnas upplevelse. I en fin öppningssekvens, briljant tonsatt av Randy Newman med två lyhörda stycken kammarmusik, får Nicole (Scarlett Johansson) och Charlie (Adam Driver) i tur och ordning berätta vad de tycker mest om hos varandra.

Sitt ämne till trots är Marriage story en kärlekshistoria, bara det att kärleken surnat. Hon är skådespelerska, han avantgardistisk teaterregissör. Deras äktenskap har också varit professionellt och deras gemensamma liv i New York har i stor utsträckning ordnats kring hans kreativa vision, kulturella värderingar och umgänge. Nicole säger att en sak hon gillar med Charlie är att han vet vad han vill som konstnär, men när hon fått ett erbjudande om att spela in en tv-pilot, och göra något på egen hand, blir separationen ett faktum. Strax flyttar hon till Los Angeles med deras gemensamma son Henry (Azhy Robertson).

Marriage story (2019)

Marriage story (2019)

I någon mån skildrar därför också filmen ett uppbrott från Baumbachs filmvärld – från New York-miljön som Charlie inte vill överge, där man går istället för att ta bilen, där man hänger sig åt konst istället för underhållning. Varje gång han åker till LA för att besöka sonen och hantera en alltmer infekterad skilsmässa möts han av det skrytiga konstaterandet att det finns så mycket ”space” där. Till Charlie hade man lika gärna kunnat säga tomrum och han hade lika gärna kunnat sucka något om filistrar till svar. Men samtidigt som filmen verkar sympatisera med Charlies smak och snille skildras han som en självisk figur. Någon som visserligen är en kärleksfull pappa, men sällan en make som lyssnar eller ser andras behov. Som publik får vi se och höra bägge parter i en separationsprocess som blir allt annat än så okomplicerad som de lovat varandra. Aldas darrhänta mysfarbror får representera undantaget i en juridisk apparat där andra ombud (spelade av Laura Dern och Ray Liotta) snarare ser på Nicole och Charlies situation som en lukrativ gatufajt.

Visst har det funnits en ibland smärtsam igenkänningshumor i filmer som Frances Ha och The Meyerowitz stories (new and selected), till och med i screwball-aktiga Mistress America, men i jämförelse är Nicole och Charlies uppbrott ett blödande sår. Johansson och Driver lyckas förkroppsliga deras akuta sorg, såväl i scener där de är skilda från varandra som i laddade möten efter isärflytten, nästan ansatta av Robbie Ryans rörliga kamera.

Tack och lov har Baumbach inte förlorat sitt sinne för humor, utan har en osviklig känsla för när stämningen behöver lättas upp, och separationsångesten ventileras. Det bjuds förstås på sång och färgstarka karaktärer (bland annat skymtar duktiga Merritt Wever förbi som Nicoles stissiga syster). Men oftast är roligheterna insprängda i filmens mest smärtsamma ögonblick, som när Charlie får ett ansträngt hembesök från rätten eller när Nicole berättar om deras förhållande för sin inställsamma advokat (Dern). Resultatet är en nästan perfekt utförd balansakt i Baumbachs mest sårbara och rörande film hittills.

Annons