fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 16 oktober 2019

Klasskrockar och äckeleffekter i Chelsea Stardusts skräckkomedi Satanic panic

Det börjar som en tafflig skräckkomedi men efter ett tag får Satanic panic upp farten. Sebastian Lindvall har sett Chelsea Stardusts regidebut som pendlar mellan imponerande hantverk och fnissframkallande trams.

Panik! Den infinner sig omedelbart och med full kraft. Och inte den sortens uppfriskande moralpanik som titeln Satanic panic anspelar på, utan snarare en plötslig skräck. Var det här allt? Ska det visa sig att den lovande Fangoria-produktionen är en kalkon?

Med en skakig referens till den berömda Halloween-prologens synvinkeltagning leder kameran in i en flådig villa, uppför trapporna och vidare till ett sovrum där en överraskad tonårstjej (spelad av Ruby Modine från Shameless och Happy Death Day-filmerna) har sex med sin pojkvän. Det ser billigt och taffligt ut. Inte blir det så mycket vassare med introduktionen av huvudpersonen Sam (Hayley Griffith), ett nyanställt pizzabud som brottas med en taskig chef, en påflugen kollega och snåla dricksare.

Den långfilmsdebuterande regissören Chelsea Stardust får inte till svänget i början. Inte i bilderna och framförallt inte i den Diablo Cody-käcka dialogen, skriven av skräckkomediförfattaren tillika Film Comments tidigare genrefilmsalibi Grady Hendrix.  Vissa gör sig säkert bättre på pappret än i mun på unga och relativt oerfarna skådespelare.

Å andra sidan är min relation till skräckkomedi är lika ansträngd som den mellan Satan och homohatande bibelkramare. Men ibland attraherar ju motsatser varandra: Jack Hills Spider baby (1967) är  trots allt oumbärlig, Nobuhiko Obayashis Hausu (1977) och Takashi Miikes The happiness of the Katakuris (2001) likaså. Peter Jacksons och Sam Raimis tidiga filmer är inte fy skam.

Dn enda skräckkomedi som jag skulle ta med mig till en öde ö är Brian Yuznas äckliga, antikapitalistiska kroppskräckorgie Society från 1989. Vilken tur då att just den senare filmen gör sig påmind när Satanic panic får upp farten.

Sam tar en körning till ett avlägset snobbkvarter där otrevligt bemötande får henne att tappa humöret. På jakt efter soppapengar råkar hon våldgästa en satanistisk ritual, ledd av en underbart kylig Rebecca Romijn som styr sin ängsliga överklassekt med järnhand. Krisen är total sedan det uppdagats att deras tilltänkta offer blivit av med oskulden, men så riktas allas nytända blickar mot den oskuldsfulla och naiva Sam.

Stardust har berättat att hon inspirerats av ”the four Johns”: John Carpenter, John Hughes, John Waters och John Cameron Mitchell. I filmens bästa stunder är det som om dessa kultiga pelarhelgon muterats för en tjejstark nyinspelning av Hammer-klassikern The devil rides out från 1968. Det klasskrockande splattret är passande vulgärt, utrustad med äckeleffekter som pendlar mellan imponerande hantverk och fnissframkallande trams. Till slut blir Sam så härdad och självsäker att till och med replikerna får luft under vingarna.

Det går att förlåta debutmissarna för detta ljuvliga mittenparti. Trots att berättandet kör fast i backstory-träsket, följt av en tvär U-sväng mot en abrupt avslutning. ”Djävulskt underhållande” ligger nära till hands, men Satanic panic är för ojämn för att förtjäna ett så slitet affischcitat. Snarare kan filmen betraktas som en lyckad initiationsrit som ger hopp om framtida förtrollningar.

Annons