fbpx
Kritik & essä Jonas Holmberg, 6 augusti 2019

Fotbollsfantasin Diamantino är en postmodern njutning

På ett underbart sätt är Gabriel Abrantes och Daniel Schmidts färgsprakande fotbollsfilm Diamantino lika underhållande kitschig som lekfullt intellektuell. Jonas Holmberg har sett ett förtäckt porträtt av fenomenet Cristiano Ronaldo.

FILM. Diamantino (Gabriel Abrantes, Daniel Schmidt, 2018).

I maj 2018 fick Gabriel Abrantes och Daniel Schmidts färgsprakande fotbollsfantasi Diamantino premiär under filmfestivalen i Cannes. Filmen handlar om en dumsnäll portugisisk fotbollsstjärna som ofrivilligt dras in i en härva som rymmer hemliga dokument, skumma transaktioner till offshorekonton och sexuella relationer under falska förespeglingar. Att huvudpersonen kallas ”Diamantino” är en tunn fernissa: filmen handlar om fenomenet Cristiano Ronaldo.

I september 2018 uppger den tyska dagstidningen Der Spiegel att de tagit del av hemliga dokument som bevisar att Cristiano Ronaldo våldtagit amerikanskan Kathryn Mayorga i Las Vegas och köpt hennes tystnad för 375 000 dollar. Det händer något med en film när den värld och de värden den arbetar med förändras strax efter premiären.

Som människa, ikon och kulturellt fenomen är annars Cristiano Ronaldo en perfekt utgångspunkt för en lekfull undersökning av nationalism, kapitalism och queera genusuttryck. De poetiska ultrarapidbilderna från EM-finalen 2016, när en ensam nattfjäril flög fram till en skadad och förtvivlad stjärna i tårar, är bara ett exempel på hur han förvandlat gräsmattan till ett scengolv för att demonstrera sin unika kombination av hulk och primadonna, av muskulös hypermaskulinitet och sårbar behagfullhet.

Att se Abrantes och Schmidts kalejdoskopiska genrelek är en postmodern njutning. Filmen blandar onda tvillingsystrar, fascistisk propagandaproduktion och genteknologiska clownfisk-experiment med magiska sekvenser där huvudpersonen spelar fotboll bland rosa moln och gigantiska fluffiga hundvalpar. På ett underbart sätt är Diamantino lika underhållande kitschig som lekfullt intellektuell.

Det märkliga med att se Diamantino efter Der Spiegel-avslöjandet är premissen att filmens fotbollsess uteslutande är ett korkat och godtroget offer för andras girighet och makthunger, parallellt med att Cristiano Ronaldo försöker utmåla sig själv som ett oskyldigt offer för ett illasinnad komplott.

De publika och mediala striderna om verklighetens portugisiska fotbollsikon gör nog egentligen bara Diamantinos uppgörelser med fascistisk stjärnkult och viral medielogik mer intressanta, men det är svårt att inte undra om Kathryn Mayorga har sett filmen.

Annons