fbpx
Kommentar & debatt Sanjin Pejković, 29 mars 2019

Vi måste se filmer för vad de är och inte för de politiska slagträn vi önskar de varit

Mattias Karlsson - året fram till valet (2019)

Kritiker som menar att SVT-porträttet av Mattias Karlsson bidrar till normaliseringen av SD missar att det handlar om en dokumentärfilm – inte ett inslag i Agenda. Dokumentärgenren kan inte reduceras till den granskande journalistikens förlängda arm, skriver Sanjin Pejkovic.

SVT har nyligen visat en dokumentär om SD:s ideolog och avgående gruppledare Mattias Karlsson, vilket har fått flera debattörer att reagera. Och de flesta texter som skrivits om Kalle Segerbäcks Mattias Karlsson – året fram till valet har varit negativa (undantaget är Torbjörn Nilsson i Expressen som anser att den är fantastisk).

Kristina Lindquist skriver till exempel kunnigt och initierat i DN om normaliseringen av SD i offentligheten, med dokumentären som utgångspunkt. Texten ägnar dock inte filmens gestaltning eller innehåll någon närmare uppmärksamhet. Hela Hälsinglands ledarskribent Sofia Mirjamsdotter ser faran i att Mattias Karlsson presenteras som en barnkär familjefar som tampas med sin egen ångest samtidigt som han försöker bedriva en minst sagt problematisk politik.

Dalademokratens Jenny Wennberg menar också att filmen är ett steg i normaliseringen av Sverigedemokraterna. Enligt Wennberg är SVT:s redaktionspolicy det stora problemet. Hon undrar varför väljer public service att visa en förljugen propagandafilm och menar att resultatet knappast är en dokumentär utan ”ett 92 minuter långt tal till arbetarklassen, landsbygden och de mindre städerna”. Wennbergs kategorisering av filmen som propaganda – eftersom ingen annan är med i rutan och bråkar med Karlsson om hans korkade påståenden – är rätt häpnadsväckande, samtidigt som det kan vara intressant att fråga sig varför SVT inte skulle få visa en dokumentär om Karlsson. (Det råder dock inga tvivel om att SD själva pysslar med propaganda i sin egen videoproduktion.)

I filmen om Karlsson ryms en kritik gentemot hans världssyn, hans parti och ideologi, utan att han för den delen skildras som ett monster.

Det är intressant att se hur dessa kolumnister inte bara tillmäter just den här filmen så stor betydelse, utan också förväntar sig något från dokumentärfilmer överlag. Kalle Segerbäcks film ses som ett ytterligare bevis på att SD nästlat sig in en offentlighet där de flesta är oförmögna att agera och reagera. Må så vara – men jag vill ändå slå ett slag för dokumentärgenren i allmänhet och skildringen av Mattias Karlsson i synnerhet. I filmen om Karlsson ryms en kritik gentemot hans världssyn, hans parti och ideologi, utan att han för den delen skildras som ett monster. Det är en svår balansgång och inte något som är unikt för just denna film. Många dokumentära skildringar av offentliga personer befinner sig ofta i en svårdefinierbar gråzon där publikens föreställningar och förförståelse förhoppningsvis i bästa fall kan nyanseras.

Kritikerna menar att det inte ställs några kritiska frågor till Karlsson. Det är som att de inte noterar att det inte rör sig om ett inslag i Agenda. Filmens förtjänster finns istället i alla antydningar, oavslutade meningar, flackande blickar, offentliga raseriutbrott, prat om potentiella kulturkrockar för att alpackadjur numera finns i Småland, ångest, kärleksproblem, ideologiska tvetydigheter som Karlsson gång på gång uttalar framför kameran – bara för att nämna några av alla scener som förmänskligar Karlsson. Men detta tar ju inte udden av hans extrema världssyn, utan snarare tvärtom. Karlsson improviserade tal om olika slags krig som SD för mot ideologiskt oliktänkande, hans upphetsade röst som så gärna vill jämföra Socialdemokraterna med misshandlande makar och väljarkåren med misshandlade fruar, visar på förvirringen hos en man som teoretiskt och kunskapsmässigt knappt ens befinner sig på gymnasienivå.

Helt okommenterat presenteras Karlsson som dåligt påläst och konspiratorisk. Kritiska frågor i dessa scener hade inte bara brutit mot filmens redan etablerade form utan blivit övertydligt tillrättaläggande.

Jag förmodar att kolumnisterna missar detta perspektiv på grund av två orsaker: en misstro mot publiken som inte anses vara tillräckligt skarp för att kunna särskilja på människan Karlsson och politikern Karlsson, samt en övertygelse om att dokumentärfilmen ska fungera som den granskande journalistikens förlängda arm. Att man antyder att en film som inte ifrågasätter utan bara följer Karlsson skulle vara farlig, strider mot min uppfattning av dokumentärgenren. Inte minst för att filmen visar Karlsson som en Dr. Jekyll/Mr. Hyde-karaktär. I ena stunden mumlar han om ångest, kärleksproblem, tittar osäkert runt och ler mot alla som ägnar honom uppmärksamhet, för att i nästa stund gorma från talarstolen om allehanda idiotier kopplade till essentialism, nationalism och diverse ideologiska övertramp som lätt skulle kunna härröras till rasbiologiska tankar och idéer. Helt okommenterat presenteras Karlsson som dåligt påläst och konspiratorisk. Kritiska frågor i dessa scener hade inte bara brutit mot filmens redan etablerade form utan blivit övertydligt tillrättaläggande.

Bemötandet av filmen avslöjar medvetet eller omedvetet föreställningar om vad dokumentärfilmer bör vara och innehålla: den pedagogiska och upplysande ådran ska bejakas, resultatet ska vara balanserat och objektivt för att räknas som god journalistik.

Att kontextualisera SD:s allt större popularitet är enormt viktigt. I det avseendet håller jag med om det mesta som skribenterna framför. Men vi måste också kunna se filmer för vad de är och inte för de politiska slagträn vi önskar de varit. Karlsson skildras som en människa som tampas med sin egen osäkerhet i en föränderlig värld och dessutom som en människa. Om vi inte pallar att se en SD:are som inte misshandlar och super utan som försöker ta hand om sina barn, då handlar kritiken snarare om vilka slags samhällsbilder vi önskar oss.

Annons