fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 25 januari 2019

Lola Arias bjuder in åskådaren till krigets teater

Förkrigshysteri möts ofta av en postkrigstystnad. Sanjin Pejković skriver om Lola Arias dokumentärfilm Theatre of war som skapar en återträff mellan tidigare fiender från Falklandskriget.

1982 bröt ett märkligt krig ut mellan Argentina och Storbritannien. Beroende på vilken sida i konflikten man stod på kallades det för Malvinas- eller Falklandskriget. Britterna gick segrande ur striderna efter några månader och ungefär 1 000 människor miste sina liv. Kriget står i centrum för Lola Arias film Theatre of war, där hon låter sex stycken krigsveteraner från båda sidor mötas för att prata, rekonstruera, minnas händelserna från kriget.

När det kommer till krigföring, syftar ordet teater på själva spelplatsen där viktiga militära händelser inträffar och fortskrider. Denna teater kan inkludera alla platser som potentiellt involveras i krigshandlingar, såsom luftrum, land- och havsområden. I filmen anspelar teater på olika saker beroende på kontexten. Det är både ett geografiskt område, där forna soldater befann sig när de kämpade mot varandra, och en inre sfär, ett privat territorium märkt av krigstrauman som inte försvinner. Titeln kan dessutom syfta på det gemensamma rum där filmens huvudpersoner får träffas, utföra olikartade sysslor som att duscha, prata, dricka och simma men också återskapa krigsminnen tillsammans. Filmens teater möjliggör möten mellan forna fiender som nu skapar en gemensam plats med utgångspunkt i områden där de tidigare krigat mot varandra. Krigsteatern förvandlas till ett gestaltningsrum, där det förflutna kan sammanblandas med det samtida.

Det kreativa rekonstruktionssättet påminner om ett flertal filmer från de senaste åren. Det finns tematiska och bitvis även stilistiska likheter med Joshua Oppenheimers The act of killing från 2012 som är det kanske mest uppmärksammade exemplet, med spektakulära iscensättningar av folkmordet i Indonesien på 1960-talet. Även Ari Folmans animerade Waltz with Bashir från 2009, som handlar om massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982, framstår som en självklar referens.

Theatre of war är en dokumentär om förberedelserna inför Lola Arias hyllade teaterpjäs Minefield från 2016. Veteranerna som medverkar i filmen får i pjäsen en längre stund på att sig att minnas och berätta om sina egna krigsupplevelser. Theatre of war innehåller istället skärvor av möten och samtal som senare skulle leda till pjäsen. Minnets minfält och krigets teater säger en del om hur Arias betraktar det fenomenologiska spelet mellan det inre och det yttre, mellan kollektiva medierade minnen som ofta glorifierar de stora slagen men struntar fullständigt i små känsloladdade minnesfragment som kan ha förändrat någons liv.

Theatre of war (2018)

Theatre of war (2018)

Filmen är uppbyggd på krockar mellan det föreställda och det verkliga, det faktiska och det ihågkomna. Alla bär med sig krigsspåren och även om de ser annorlunda ut, är de alla fångade i ett ögonblick, en scen, ett minne som hela tiden spelas upp i deras huvuden. Huvudpersonerna introduceras på likadant sätt. De säger sina namn – Lou Armor, David Jackson, Rubén Otero, Sukrim Rai, Gabriel Sagastume och Marcelo Vallejo – ålder, militär rang, vad de gjorde under kriget och vad de har för yrke utanför det militära. Männen filmas framifrån, i närbild och med en tom vit vägg som bakgrund. Fotot zoomar ut och avslöjar studions vita vägg. Många scener avbryts eller ”störs” av påträngande element. Det kan vara mikrofonbommar som syns i bild och avslöjar filmens förkonstling. Här finns också en hund som springer rakt in i en koreograferad scen, skäller och följer efter två veteraner som håller på att attackera varandra med knivar på ett trappsteg.

Arias undersöker olika slags positioneringar. Veteraner låtsas vara varandra, de träder ur sina egna identiteter för att få förståelse för andra människors upplevelser av saker de själva varit med om.

Trots att filmen är en dokumentär kring själva pjäsen är det inte en dokumentär om kriget. Den tvetydiga linjen mellan fakta och fiktion erbjuder en intressant insyn i den konstnärliga arbetsprocessen men också i arbetet med posttraumatisk stress. Arias undersöker olika slags positioneringar. Veteraner låtsas vara varandra, de träder ur sina egna identiteter för att få förståelse för andra människors upplevelser av saker de själva varit med om. Argentinarna pratar engelska, engelsmännen pratar spanska. De använder leksaker för att rekonstruera viktiga slag. Filmen växlar lekfullt mellan verklighet och fiktion, spontanitet och skådespel. En före detta soldat förvandlas till en skådespelare, krigsupplevelser blir till berättelser.

En av de brittiska veteranerna beskriver ett ögonblick där hans grupp invaderade en argentinsk skyttegrav och stal deras mat. ”Till denna dag har jag aldrig rört en burk med corned beef eftersom det påminner mig om att döda människor”, berättar han. En flagga, ett par stövlar, en sång, en dikt, en filt, en bild av moln som liknar Falklandsöarnas form – dessa fungerar som minnesfragment som sedan ger upphov till teatraliska och musikaliska representationer av slagfältet. Förflyttningen mellan dessa yttre och inre platser innehar en naturlig fluiditet som uppstår genom både minnets konfiguration och rädslan för att förlora den. När Marcelo, en av de argentinska veteranerna, beskriver efterverkan av kriget i sitt liv säger han: ”Jag var rädd att medicinen skulle radera mina minnen”.

Engelsmannen Lou Armors minne av det exakta ögonblicket av en argentinsk soldats död utgör ett centralt motiv i filmen. Berättelsen upprepas flera gånger filmen igenom, men berättas varje gång lite annorlunda. Som om Arias vill lyfta fram minnets sviktande funktion men också hur händelser förändras i takt med tiden och hur även livsavgörande minnen förvandlas till narrativ, vilket Lou själv också påtalar i filmen. Den traumatiska händelsen som ledde honom att gråta framför tv-kameror under 80-talet är idag en berättelse som symboliskt – och i filmen även bokstavligen – känns som att den tillhör någon annan.

Individualiseringar av trauma och den konstanta krocken mellan individen och kollektivet är filmens röda tråd. Arkivbilder av hemkommande brittiska soldater avslutar en scen där veteranerna tillsammans spelar upp en låt om krigsupplevelser. Egna desillusionerade sanningar krockar med ett förljuget mediespektakel där en flicka delar ut segerrosor till soldaterna. Det visar sig att både argentinska och brittiska veteraner känt sig förrådda av de egna regeringarna. De anser sig ha varit utnyttjade och bortkastade. Kriget var ett symbolladdat kollektivt ögonblick där båda krigförande regeringarna känsloinvesterat i vad som skulle visa sig ha varit ett viktigt propagandaverktyg. Kriget producerar starka känslor fortfarande och är en nationalistisk motor för kollektiva föreställningar på båda sidor. Ömsom kollektivt minne, ömsom kollektiv amnesi har sänkt sig över dessa individuella berättelser, beroende på politiska vardagsambitioner.

Theatre of war (2018)

Theatre of war (2018)

Falklandskriget är ett av de mer underliga krigen under 1900-talet. Det producerade nästan inga bilder. Till skillnad från andra världskriget, Vietnam och de efterföljande krig som alltmer förvandlats till masspektakel, finns det väldigt lite material från sammandrabbningarna på Falklandsöarna. Det brittiska försvarsministeriet censurerade nyhetsinslagen och många rapporter gjordes på telefon, trots satellit-tv och tekniska innovationer som hade möjliggjort snabb spridning av rörliga bilder. Lola Arias rekonstruktion är därmed intressant, inte bara på grund av att minnens livgivande individualiserar kriget, men också för att dokumentären rekonstruerar händelser som inte fångats på film eller fotografi.

Theatre of war får mig att tänka på hela den dokumentära historien, som har varit väldigt betydelsefull för skildringen av världens olika konflikter. Det har gått hundra år sedan vapenstilleståndet i första världskriget. Det var ett krig som började som ett entusiastiskt spektakel men slutade i en antiklimaktisk depression över de moderna vapens förstörelsekraft. Första världskriget var också det kriget som i introducerade krigsrekonstruktioner. Ett exempel är den brittiska storsuccén The battle of the Somme från 1916, som hyllades vid premiären för sin realism, men där delar av inspelningen skedde på tryggt avstånd från fronten. Liknande filmer, producerade i propagandasyfte, förenade alla stora 1900-talskrig.

Filosofen Paul Virilio har skrivit att krigs- och fredstider alltmer har smält samman under de senaste 150 åren har, vilket han menar har möjliggjorts av teknologisk utveckling som utnyttjas under både krig och fred. Exempelvis är filmens historia under 1900-talet i mångt och mycket också krigets historia. Det som förenar krig med film är hastigheten. Den som är snabbast vinner både informationskrig men också riktiga krig.

Huvudpersonerna i Theatre of war påminner bitvis om soldaterna i John Hustons andravärldskrigetdokumentär Let there be light, som är desillusionerade, trasiga och traumatiserade vrak som en gång trott på floskler och löften. Förkrigshysteri möts ofta av en postkrigstystnad, något Arias – tillsammans med redan nämnda och många andra filmmakare – försöker ändra på.

Annons