fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 31 januari 2019

Carlos Reygadas skapar vackert abstraherande ögonblick i Our time

Det är knappast handlingen som man minns efter Our time – tvärtom övertygar Carlos Reygadas som mest genom de stämningsmättade miljöerna och det associativa bildflödet. Johannes Hagman har sett filmen på Göteborgs filmfestival.

”Fråga aldrig en regissör vad filmen handlar om!” Detta lär Jaime Romandia – producent till Carlos Reygadas samtliga långfilmer – utbrustit under ett Q&A när en regissör fått just den frågan. En sådan inställning kan verka världsfrånvänd i en filmvärld präglad av pitchtävlingar och speed-dating med konsulenter, men är nog nödvändig om man arbetar med en regissör vars filmspråk framförallt handlar om att utforska de inneboende möjligheterna i varje enskild scen, snarare än verkets narrativa helhet. Ta bara inledningsscenen till Reygadas senaste film, Our time. Kameran följer närgånget en stor grupp barn som leker och plaskar i en sjö på en enorm slätt. Leriga händer, klibbigt hår och smygande fötter under en klarblå himmel. Vulkaner som sträcker sig mot den enorma horisonten. Sekvensen växer till att omfatta även en grupp ungdomar med ölburkar och rufsigt hår. I lugn och ro skildras närmast intuitivt den planlösa samvaron bland karaktärer som med ett par undantag strax kommer att försvinna ur filmen för gott.

Scenen skiftar och filmens verkliga huvudpersoner träder långsamt fram. Juan och Esther har besök av en amerikansk hästtränare på sin ranch. Ett besök som resulterar i romans, avancerade manipulationer och äktenskapligt haveri. Att ensemblen består av regissören själv, hustrun Natalie López samt deras egna barn får en att misstänka att det hela rör sig om en tre timmar lång, grandiost uppblåst parterapi. Hur det än är med den saken är det knappast handlingen – som i ärlighetens namn är ett halvlyckat försök till skildring av ett havererande äktenskaps komplexa psykologi – som man minns efteråt. Precis som i Reygadas övriga filmer är det i stället de förtätade ögonblicken, de stämningsmättade miljöerna och det associativa bildflödet som imponerar.

I likhet med Claire Denis är Reygadas en i högsta grad taktil filmskapare, en mästare på att fånga fukten i dimman, mörkret om natten och horisontens svindlande oändlighet.

Ett bra exempel på regissörens styrkor återfinns i scenen när Esther är på klassisk konsert. Hon sluter ögonen och Reygadas klipper från salongen, ut i foajén, vidare till gatan och stadens larm för att sedan slunga åskådaren tillbaka mitt in i ett intensivt slagverksframförande mitt på scenen. I vackert abstraherande sekvenser som denna är Our time enastående: fysisk, koncentrerad och lyrisk på samma gång. I likhet med Claire Denis är Reygadas en i högsta grad taktil filmskapare, en mästare på att fånga fukten i dimman, mörkret om natten och horisontens svindlande oändlighet.

Kanske skulle han ändå inte lida alltför svårt av att fråga sig vad filmen handlar om nästa gång. Skeendet är trots allt den språngbräda som behövs för att de starka enskildheterna ska bli ett helgjutet verk. En gång har Reygadas lyckats förmedla en sammanhängande berättelse utan att ge avkall på sin känsla för det förhöjda ögonblicket. Resultatet, Det tysta ljuset, blev också en av 2000-talets verkligt omistliga filmer. Det är många med mig som med spänning väntar på att det ska hända igen.

Annons