fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 15 november 2018

Charlie says gör inte Mary Harron någon rättvisa

Charlie says (2018)

Omöjligt att förstå Mansonfamiljen om ledaren inte ens är karismatisk. Calle Wahlström har sett festivalpristagaren Mary Harrons Charlie says.

Årets Lifetime Achievement Award på Stockholm Filmfestival tilldelades Mary Harron. Medan tidigare filmskapare och skådespelare knappast kräver någon närmare presentation (Francis Ford Coppola, Claire Denis, David Cronenberg, Gena Rowlands…) är Harron inte lika namnkunnig och främst bekant genom American psycho, med Christian Bale som mordisk yuppie.

Därför är det olyckligt om festivalbesökare introducerats till Harrons filmografi genom en så medioker film som Charlie says. Och framförallt olyckligt att Harron, som är en intressant men ojämn regissör, åter får illustrera hur godtyckliga dylika priser kan vara. Man kan ju fråga sig huruvida prisets kriterier bygger på mottagarens möjlighet att närvara och låna en slaskig röd matta stjärnglans i novembermörkret eller faktiska konstnärliga meriter. Quentin Tarantino tilldelades till exempel samma utmärkelse redan 1994 – när han besökte festivalen med sin andra(!) långfilm Pulp fiction.

Mary Harrons cv är dock inte lika magert som Tarantinos var 1994. Som regissör har hon utmärkt sig genom skildringar av kontroversiella personer, verkliga som fiktiva. Något festivalen också trycker på i sin motivering. Utöver psykot Patrick Bateman har det blivit långfilmer om Valerie Solanas och Bettie Page plus minst lika många tevejobb (bland annat en bedrövlig tevefilm om Anna Nicole Smith). Att turen nu är kommen till kvinnorna i Mansonfamiljen känns därför närmast naturligt.

Nästan precis ett år efter Charles Mansons bortgång har fascinationen knappast upphört. Även Tarantinos kommande film som ska vara löst knuten till de brutala morden på Sharon Tate, Abigail Fogler, Voytek Frykowski och Steven Parent. Det är ett ämne som helt enkelt tycks vara för snaskigt för att motstå.

Charlie says (2018)

Charlie says (2018)

Patricia Krenwinkel, Susan Atkins och Leslie Van Houten är porträttlikt spelade av Sosie Bacon, Marianne Rendón och Hannah Murray. När Karlene Faith, som utvecklade utbildningsprojekt för kvinnliga fångar (och senare skrev boken The long prison journey of Leslie Van Houten), möter dem i fängelset kretsar allt kring vad ”Charlie” säger eller sagt, och Faiths uppgift blir att bryta ner den världsbild som formats av Mansons ord.

Det är ett på pappret välkommet grepp att fokusera på kvinnorna i Mansonfamiljen och den polygama relationsterror de utsattes för. Förståelsen för de unga mördarna förtas dock av Mansons osexiga framtoning. Skådespelaren Matt Smith lyckas aldrig förkroppsliga Mansons förmodade karisma, hur mycket han än spärrar upp ögonen, klinkar på sin gitarr eller maniskt predikar om Beatleslåten ”Helter skelter”.

Det är ett föga intagande porträtt av en sektledare som med sin konspiratoriska och djupt rasistiska världsbild – och under väsentlig påverkan av LSD – bland annat övertygade sina följare om ett stundande raskrig mot svarta pantrarna. En ekvation som inte går ihop när Harron klipper mellan Patricias, Susans och Leslies fängelsecell och återblickar på hur den låtskrivande psykopaten hänger med The Beach Boys-trummisen Dennis Wilson och ratas av Doris Days skivproducerande son Terry Melcher (som råkade hyra ut sitt hus till Roman Polanski och den gravida Tate vid tiden för morden).

Charlie says tappar här inte bara fokus utan saknar även den rytm och tematiska förankring Harron uppnådde genom sitt filmspråk i I shot Andy Warhol respektive American psycho. Kanske särskilt i den senare filmens skinande yta som ju ändå tog sig an tonen i Brett Easton Ellis makabra konsumtionssatir. Det är bara till att hoppas att festivalbesökare kommer se om eller för första gången upptäcka Harrons bästa filmer och inte bara motta Charlie says med en axelryckning.

Annons