fbpx
Kritik & essä Rasmus Landström, 11 oktober 2018

Därför är skräcken så förförande (det är evolutionen, dumbom)

Terror på Elm Street (Wes Craven, 1984)

Beror skräckfascination på evolutionära försvarsmekanismer eller kastrationsångest? I Why horror seduces gör Mathias Clasen upp med daterade skräckperspektiv. Rasmus Landström läser en bok som gör att han vill ställa sig upp och applådera.

Har du någon gång hört att vithajen i Steven Spielbergs Hajen egentligen inte är ett rovdjur, utan en vagina med tänder? Eller att facehuggern i Alien symboliserar kastrationsångest eftersom den gör män gravida? Kanske har du rentav suttit och googlat efter en skräckfilmssejour och känt hur ett Beavis & Butthead-skratt vällt upp i dig när du insett att det som skrämt dig inte var ett utomjordiskt monster utan… Oidipuskomplexet. Då är du inte ensam. Under decennier har skräckfans hånflinat åt pretentiösa tolkningar av deras favoritfilmer.

I den nyutkomna boken Why horror seduces skriver den danska litteraturvetaren Mathias Clasen ett kritiskt avsnitt om varför mycket skräckfilmsforskning ofta upplevs som så skitnödig. Liksom mycket annan forskning om populärkultur skedde dess genombrott på 70-talet. Genom att applicera psykoanalytiska teorier på vampyrer och varulvar kunde forskare som Barbara Creed och Robin Wood visa att skräckfilmer ofta innehåller dolda djup. När vi till exempel ser Leatherface såga av en arm med sin motorsåg, menade forskarna, väcker det minnet av barndomens kastrationsångest eftersom armen symboliserar en penis. På så sätt fick genren legitimitet – men den kom med ett pris. För dels har Freuds teorier degraderats kraftigt inom psykologisk forskning de senaste decennierna. Dels stämmer tolkningarna dåligt överens med skräckfilmsfantasternas egna upplevelser av genren. Och det, menar Clasen, är inte oviktigt.

Why horror seduces är ett försök att förstå genren som ”stark upplevelse” och en plädering för att betrakta skräckfilmen ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Dessutom är den en rasande attack på analysmodeller där Freud fortfarande har stort inflytande. Ett vanligt synsätt inom psykoanalytisk teori är att skräckfilmen lockar för att den konfronterar oss med det förbjudna. Sett ur detta perspektiv är rädslan som filmen framkallar en negativ sekundäreffekt. Men som varenda slasher-konnässör vet instinktivt är detta helt upp och ner. Anledningen till att man tittar på Motorsågsmassakern är ju inte att Leatherface symboliserar förträngda trauman – utan att han är en läskig jätte med ett blodigt vapen. Orsaken till att man gillar genren är inte att man vill ha något annat – man vill bli skrämd, helst från vettet. Därför kommer Clasens bok som något av en uppenbarelse. Att den dessutom är ett flammande manifest för att det är bra att skrämma livet ur sig själv ibland gör att jag vill ställa mig upp och applådera när jag läser den.

Anledningen till att man tittar på Motorsågsmassakern är ju inte att Leatherface symboliserar förträngda trauman – utan att han är en läskig jätte med ett blodigt vapen.

Människor som är ointresserade av skräck säger ofta att de tycker att genren är löjlig eller ”orealistisk”. Varför ska man titta på hur unga kvinnor äts upp av monster, lyder ett typiskt resonemang, när det finns reella faror – som klimatförändringarna. Men sett ur ett evolutionärt djupperspektiv är synsättet hopplöst ohistoriskt. Under 99,9 procent av vår arts historia har vi levt i jägar- och samlarsamhällen där terrängen varit farlig och människan lovligt byte. Grejen med skräckfilm, skriver Clasen, är att den låter oss komma i kontakt med djupt inbäddade försvarsmekanismer i det limbiska systemet från den tiden. När vi ser Freddy Kreugers knivar i Terror på Elm Street är det alltså vårt evolutionära minne av att bli anfallen av en sabeltandad tiger, snarare än kastrationsångesten, som aktiveras. På så sätt tränar vi vår inre Homo Erectus.

Men är detta verkligen nya insikter? Nej, knappast. Inom filmvetenskapen har ett kognitionsperspektiv blivit vanligare de senaste decennierna och skräckfilmsforskningen har oftare riktats mot brukarnas egna upplevelser, inte sällan med evolutionspsykologiska förklaringar. I Sverige finns till exempel Jonas Danielssons avhandling i etnologi, Skräckskönt från 2006, som delvis laborerade med sådana perspektiv. Men Clasen vill något ytterligare – han försöker skapa ett ramverk för evolutionspsykologiska tolkningar. Gång på gång understryker han: poängen med rysare är att simulera hotfulla scenarier i en trygg miljö. Betraktar man skräcken ur ett enbart kulturkritiskt perspektiv missar man detta – och då blir genren i grunden obegriplig.

Själv läser jag Clasens bok med en emellanåt ambivalent känsla. Jag tror att han har helt rätt när han skriver att skräckfilmen i första hand måste analyseras som ”stark upplevelse” och i andra hand som teckensystem. Däremot blir jag inte helt övertygad av hans filmtolkningar. För ibland är Clasen väl tillspetsad i sin kritik mot tidigare forskning. Visst, man kan inte bortse från att zombierna i Night of the living dead påminner oss om tiden då vi jagades av rovdjur med vassa tänder – men det gör väl knappast de politiska tolkningarna ogiltiga. Om man till exempel bortser från att huvudpersonen i Night of the living dead är svart och att han dödas av ett medborgargarde i slutet missar man filmens sprängkraft i samtiden. Ibland tenderar Clasen att kasta ut barnet med badvattnet, men i bokens bästa stunder upplever jag att barnet inom mig, som drar in fötterna under täcket för monstret under sängen, får ett slags upprättelse.

Annons