fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 4 oktober 2018

Allt du skulle vilja veta om Setsuko Hara

Setsuko Hara i Föräldrarna.

Genom sex filmer matchades Yasujiro Ozus melankoliska och humoristiska vardagsskildringar av Setsuko Haras rikt nyanserade skådespeleri. Johannes Hagman skriver om olika sidor av den japanska stjärnaktrisen framför andra, som just nu föräras en serie på Cinemateket i Stockholm.

Det finns regissörer och skådespelare som blivit så intimt förknippade med varandra att det är svårt att tänka sig den enes filmografi utan den andre. Exemplen är många: Antonioni och Vitti, Fassbinder och Schygulla, Ford och Wayne. Ett annat sådant par är utan tvekan Yasujiro Ozu och Setsuko Hara. Genom sex filmer matchades den lysande stilisten Ozus såväl melankoliska som humoristiska vardagsskildringar av Haras rikt nyanserade skådespeleri. I en utveckling som är kongenial med regissörens upptagenhet av livets cykler gick Hara från att porträttera dottern som gifts bort mot sin vilja i Sent om våren från 1949, till att spela den ensamstående modern som själv försöker få sin dotter bortgift i den sublima pendangen Sent om hösten från 1960.

Men precis som i andra liknande fall riskerar Haras samarbeten med Ozu att överskugga övriga delar av en rik karriär. Det är därför särskilt roligt att Cinemateket i sin höstserie tillägnad Setsuko Hara utöver Ozus ikoniska trilogi om Noriko även inkluderat inte mindre än fyra filmer av mästerliga Mikio Naruse, liksom en film vardera av Akira Kurosawa och Sadao Yamanaka.

Hara är legendarisk inte bara för sitt skådespeleri utan även för sin tidiga och självvalda pensionering. När hon 1963 avslutade sin karriär hade Hara visserligen varit aktiv inom filmen i närmare tre decennier, men under hennes följande femtio år som ogift och dold från allmänhetens blick fortsatte myterna om ”den eviga oskulden” att odlas. En kanhända tröttsam motsvarighet till ”den gudomliga” Garbo som dock säger något om framtoningen i Noriko-trilogin såväl som Haras enorma stjärnstatus i hemlandet, som varade ända fram till hennes död 2015.

Haras persona kom att bli starkt förknippad med kvinnans position i ett japanskt samhälle präglat av snabb förändring.

Som sjuttonåring slog Hara igenom i 1937 års tysk-japanska propagandafilm När jorden brinner, där hon spelar det ena av en hemvändande mans två kärleksintressen. Inkarnerande traditionella japanska kvinnoideal vinner hon i slutändan över sin tyska rival som det kulturellt (och implicit rasmässigt) korrekta valet. Den chauvinistiska handlingen slutar med att kärleksparet bosätter sig i det av Japan ockuperade Manchuriet.

Haras persona kom att bli starkt förknippad med kvinnans position i ett japanskt samhälle präglat av snabb förändring, och hennes rollgestalter har ofta befunnit sig i konfliktzonen mellan tradition och modernitet. Direkt efter krigsslutet står hon exempelvis modell för den nya frigjorda kvinnan i Akira Kurosawas No regrets for our youth, där hennes Yukie blir involverad i 30-talets regimkritiska studentrörelse.

Mest drabbande och ambivalent är denna position kanske ändå i Ozus Noriko-trilogi, bestående av mästerverken Sent om våren, Tidigt om sommaren och Föräldrarna. Hara gestaltar i dessa filmer tre kvinnor som alla heter Noriko och befinner sig i liknande men ändå skilda omständigheter. De tvingas alla hantera förväntningar och krav – inte minst om giftermål – från en kanhända välmenande men inte desto mindre förtryckande patriarkal ordning. Hara iscensätter Noriko som den på ytan perfekta japanska kvinnan – till synes harmonisk och intill självutplåningens gräns upptagen med att tillgodose andras behov. Liksom hos Ozus regi är det dock i nyanserna Hara avslöjar sina karaktärers verkliga känslor – i skillnaden mellan ett spontant och ett pliktskyldigt leende; i diskrepansen mellan munnens ord och ögonens språk; i en oväntad rörelse eller gest. Kroppsspråket uttrycker ett subtilt men likafullt närvarande motstånd.

Ljudet från berget (1954)

Ljudet från berget (1954)

Hos Naruse – som trots liknande familjeorienterad tematik är betydligt mer samhällsorienterad och patosfylld än Ozu – tillåts Hara bli mer vass och expressiv. Inte minst i äktenskapsskildringen Måltiden där hennes Michiyo tröttnar på att som hemmafru passa upp på sin medelmåttiga man. Full av såväl rättmätig vrede som småskuren elakhet är Haras tolkning rik på bitskt humoristisk timing och känslomässigt djup. Naruse tycks med sin skarpa blick för ekonomiska och sociala realiteter i slutändan komma fram till den deprimerande slutsatsen att en frigörelse under Michiyos omständigheter är närmast omöjlig, men Haras gestaltning av försöket är inte desto mindre inspirerande. Hennes karaktärer brottas även med liknande äktenskapliga konflikter i Ljudet från berget och den mindre sedda Plötsligt regn av samma regissör.

Haras allra mest atypiska roll återfinns också i serien på Cinemateket. I Kurosawas singulära filmatisering av Dostojevskijs Idioten gör Hara ett fascinerande porträtt av romanens dunkla Nastásia Filíppovna. Med gotisk femme fatale-aura och insvept i en fotsida slängkappa skrider Hara omkring i ett snöigt Hokkaido och sprider skräck och kaos omkring sig. Våldsam och explosiv, med en demonisk blick som plötsligt kan slå över i sårbarhet, utgör den kompromisslösa tolkningen ett radikalt brott med hennes etablerade persona. Och bidrar till att ytterligare vidga bilden av en av filmhistoriens verkligt stora skådespelare.

Annons