fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 21 september 2018

Ensemblespel som slår knut på magen i franska dramat Allt för min son

Debuterande Thomas Gioria i rollen som Julien.

Xavier Legrands regidebut blir nästan baktung av att vandra Dardennes socialrealistiska fotspår, men det går inte att värja sig för skådespeleriet i Allt för min son. Calle Wahlström har sett ett vårdnadstvistsdrama som kunde vågat mer.

FILM. Allt för min son (Xavier Legrand, 2018).

Långfilmsdebuterande Xavier Legrands vårdnadstvistsdrama Allt för min son inleds med en bild på ett tomt ämbetsrum. Bland travarna med handlingar som belamrar skrivbordet finns en av särskild vikt för filmens själva handling. I nästa bild står en kvinna med ryggen mot kameran och sträcker på sig, tar en klunk kaffe. Det är bara ännu en dag på jobbet.

För makarna Besson, vars fall hon skall avgöra, är det förstås långt mer än så. Särskilt för Miriam (Léa Drucker) och barnen Joséphine (Mathilde Auneveux) och Julien (Thomas Gioria). Det framkommer att Julien inte vill träffa sin pappa, och framför allt inte att han ska få göra hans mamma illa igen. Domaren tilldelar ändå pappan, Antoine Besson (Denis Ménochet), delad vårdnad och allting raseras.

Den europeiska socialmisären är fortsatt stark i bröderna Dardennes fotspår. Så kan det i alla fall ofta kännas, och allra helst när distributionsbolaget trycker på kopplingen i filmens pressutskick. Det är ingen falsk marknadsföring. Legrand arbetar med tystnader, väntan, pipande säkerhetsbältslarm och krypande åkningar. När Antoines björnlabb vilar över Juliens nacke samtidigt som kameran följer dem bakifrån adderar handens tyngd en hotfull laddning till en typiskt Dardennesk bild.

Men att dessa belgare ständigt lommar i referensbanken blir i längden lika mycket ett problem för de filmskapare som förknippas med dem som för dem själva. Bedriften att utvinna nerv ur en känsla av fullkomlig verklighet urvattnas på något sätt, blir en konvention. Ibland kan jag nästan undra om den konstnärliga ambitionen här någonsin överstigit viljan att göra en socialrealistisk pamflettfilm.

Legrand, som även skrivit filmens manus, undviker tack och lov statistik som informativ brasklapp, och fokuserar istället på att stadigt stegra en stämning av obehag och skräck. Bland sina inspirationskällor har han istället för Dardenne också listat Chabrol, Kubrick, Hitchcock och Haneke. Dock uppvisas varken dessa filmskapares faiblesse för det makabra eller svartsyn. Nog fyller ett väl iscensatt stickspår involverandes ett graviditetstest närmast funktionen av en McaGuffin och obehaget skruvas upp rejält i en slutscen som minner om The Shining. Det är förstås i sammanhanget väldigt smakfullt att inte gå längre än så, men samtidigt förutsägbart.

I stället är det framförallt ensemblen som höjer Allt för min son. Särskilt debuterande Gioria vars obehag inför Ménochets fysiskt påträngande fadersgestalt inte går att överskatta. Och Drucker, vars varje min sätter rationella (eller kanske aningslösa) invändningar på ända. Hon ger uttryck för en skräck, skam och ilska som utplånar varje tanke på varför hon aldrig anmält Antoine tidigare. Det är särskilt här, i personregin, som Legrand formar den känsla av verklighet som formligen slår knut på min mage, och som på gott och ont får uppta hela filmens vara.

Annons