fbpx
Kommentar Charlotte Wiberg, 17 augusti 2018

Filmhösten avslöjar att jämställdheten inte har gått för långt

Illustration: Jakob Smedhagen.

Är Anna Serner verkligen en maktfullkomlig vd som har drivit jämställdheten till vägs ände? Bara fyra av höstens svenska 25 långfilmer har en kvinna som regissör, konstaterar Charlotte Wiberg och efterfrågar lite tillnyktring i filmstödsdebatten.

På måndag är pressen inbjuden till Filmhuset på Gärdet för en presentation av den svenska filmhösten. En lista på 25 titlar, mestadels spelfilm för vuxna, kommer att avhandlas. Med tanke på de anklagelser om politisering, påtvingad genusbalans och mångfaldsok som flera gånger riktats mot SFI:s vd Anna Serner, nu senast av Hynek Pallas i Expressen, är det naturligtvis intressant att titta på denna lista. Hur ser könsfördelningen ut?

Ja, det ser väl ut som det brukar göra. Mindre än en femtedel (fyra stycken) av höstens svenska filmpremiärer har en kvinnlig regissör. Tre av de 27 regissörsnamnen vittnar om en annan bakgrund än typisk nordisk. Sådan är verkligheten. Pallas bild av Serner som en maktfullkomlig direktör som driver bort vita män är en absurd kontrast till det faktiska läget.

Mindre än en femtedel (fyra stycken) av höstens svenska filmpremiärer har en kvinnlig regissör.

Snarare framstår det som begripligt att Anna Serner är frustrerad. För jag tror henne på orden i att hon vill ha fler filmer av kvinnor och en större mångfald. Här kan man tala om trögrörlighet alltså. Jag kan i och för sig instämma med Pallas i att den där mångfaldsrapporten från 2015 som SFI beställde inte var så lyckad. Men inte för att den var en mångfaldsrapport utan för att den var dåligt gjord. Räkna huvuden är otillräckligt men i sig inte meningslöst. Ibland är det enda sättet att få syn på sjuka strukturer. Något måste fortfarande göras på svensk spelfilmsfront – inom dokumentären råder faktiskt mer eller mindre jämn könsfördelning, vilket visar att mansdominans inte är en naturlag.

Att sträva efter mångfald är tämligen normalt inom kulturpolitiska sammanhang. Det är en demokratifråga och inget som står i motsättning till kvalitet; de är två aspekter som ska finnas sida vid sida. Självklart ska SFI:s roll som maktfaktor i den statliga filmpolitiken granskas. Tider som dessa ska vi vara särskilt på vår vakt mot klåfingriga tendenser – titta bara på gårdagens filmpolitiska utspel av Dansk folkeparti.

Men finns det ett problem med kvaliteten i svensk film så låt oss diskutera det utifrån utbud och innehåll. Det är bättre än kittlande bilder av en vd som dikterar filmutbudet. Pallas refererar till Jon Asps text i Aftonbladet, där Asp misstänker att Serner enväldigt kommer fatta beslut om produktionsstöd. I själva verket är vd-underskrifter av konsulenternas bedömningar ingen nyhet utan gammal formalia. ”Ingen vd har mig veterligen gått emot en konsulents val om de fem procent som fått ja till stöd”, skriver Serner i sitt Expressen-svar.

Det senaste decenniets kvalitetshöjning torde visa att det inte är ömsesidigt uteslutande att jobba mot jämställdhet och att nå konstnärliga framgångar.

Vad gäller just kvalitet tycker jag själv att vi har kommit ett rejält stycke bort från den riktiga cringe-perioden under åttio-, nittio- och tidigt nollnolltal. Det behöver inte vara filminstitutets förtjänst. Det krävs en djupgående analys av utbud och villkor för att få syn på om och hur filmpolitiken fungerar – men det senaste decenniets kvalitetshöjning torde visa att det inte är ömsesidigt uteslutande att jobba mot jämställdhet och att nå konstnärliga framgångar. Att en vilja att ytterligare fördjupa filmutbudets demokratiska förankring provocerar så är faktiskt svårt att begripa.

Annons