Intervju & reportage Eva af Geijerstam, 27 april 2018

Kore-edas nya familjeaffärer

Familjer är oundgängliga men besvärliga konstaterar Hirokazu Kore-eda, som har gjort sig känd för att skildra relationer mellan nära och kära. Eva af Geijerstam träffar honom för att prata om hans första kriminalfilm Tredje mordet.

Hirokazu Kore-eda tiger och tänker länge innan han svarar. Vi fyra i den lilla journalistgruppen hinner lyssna till det stillsamma droppandet av den venetianska morgondimman, sorlet av röster i gruppen bredvid, knäppet från en vattenflaska när korken vrids av.

Det är som om han vandrat iväg från inspelnings-platsen på det omvittnade sätt han brukar, när han då och då försvunnit från skådespelare och team för att gå på upptäcktsfärd i omgivningarna och improvisatoriskt infogar något han funnit. Ett körsbärsträd. En intressant trappa. En strandad båt. Två parallella gator, som gjorda för en slutscen.

Vi skärper hörseln som inför hans filmer, ända sedan genombrottsfilmen Maborosi för snart tjugofem år sen, filmen om den unga kvinna vars man begår ett oförklarligt självmord och hennes misslyckade försök att bota och överleva sin förlamande sorg.

Vi har lyssnat intensivt till fräsandet och bubblandet från sukiyakin, vågornas brott mot stranden, vinden genom träden, fjärran röster, vindlande samtal.

Men Hirokazu Kore-eda svarar till sist, om sin nya film. Den heter Tredje mordet och har till synes växlat in på ett helt nytt spår för den japanske mästerregissören som gjort de djupt humanistiska intima och allmängiltiga berättelserna om familjers sammanbrott och återuppbyggnad, förlust, dödlighet, generationsskiften och hågkomst till sitt kännemärke.

”Familjer är ovärderliga, men besvärliga” har han sagt. Alla hans följande filmer från Maborosi till Efter stormen härom året bär syn för sägen. Den nya filmen är i stället ett rättegångsdrama eller snarare den mörka historien om ett brutalt mord, där den slutgiltiga sanningen till slut förblir lika undflyende som en gång i landsmannen Kurosawas klassiska kriminaldrama Rashomon från 1950.

Tredje mordet (2017)

Tredje mordet (2017)

Titeln anspelar på att den som begår ett tredje mord enligt japansk lag automatiskt döms till döden. Här har en rik företagsledare slagits ihjäl, och kroppen bränts vid en vintrigt gråfuktig och övergiven flodkant. Som brukligt hos Kore-eda spelar ljusreflexer och mörka skuggor stor roll.

Den spänningsladdade kampen om sanningen kommer att utspela sig i rättegångssalen, förshörs-rummen och i eftertanke vid fläcken av bränt gräs vid flodkanten. I ena ringhörnan den unge ambitiöse försvarsadvokaten Shigemori (Fukuyama Masaharu), i den andra Misumi (Yakusho Koji). Fallet tycks vara solklart och enkelt, särskilt som Misumi, som redan trettio år tidigare dömts för mord, snart erkänner sig skyldig. Shigemoris enda uppdrag verkar bli att undvika en dödsdom för sin klient.

Kore-Edas intresse för juridikens och rättvisans irrgångar väcktes under arbetet med Sådan far, sådan son år 2013, historien om det legala och känslomässiga efterspelet till hur två barn förväxlats på BB, den ene son i överklassen den andre ur betydligt enklare förhållanden. Under förarbetet hörde han ofta sägas av sina legala rådgivare: ”Rättssalen är inte den rätta platsen för att fastställa sanningen”.

”Jag ska inte säga att jag hatar jämförelsen med Ozu, men det ger mig en alldeles för tung börda att bära.”

Också som dokumentärfilmare före långfilmsdebuten kom han i nära kontakt med offer och gärningsmän: en döende AIDS-patient i Augusti utan honom, en tjänsteman som begår självmord sedan hans avdelning inom socialtjänsten vägrat bidrag till fattiga behövande i However, en ung pappa som drabbats av kronisk minnesförlust efter en medicinsk felbehandling i Utan minne – med den väsentliga skillnaden att han där med kraft utpekar de och det som bär skulden.

– Ja, låt oss säga att jag fram tills nu koncentrerat mig på att skildra hem och familjeliv, säger Kore-eda till sist. Då har man ett begränsat utrymme och det går utmärkt att skildra människan, som sådan. Men så önskade jag vidga mitt synfält, utanför hemmet, hushållet, till något som gjorde mig nyfiken, och som kunde fånga en större del av samhället, därav detta projekt. Men jag måste säga att göra en film upptar lika mycket av mina ansträngningar så den här övergången betyder inte särskilt mycket för mig. Många som har sett den tror att det varit en stor förändring för mig, men det var det aldrig.

Fallet i Tredje mordet tar många laddade och oväntade vändningar, medan advokaten Shigemoris tvivel på att hans klient verkligen är skyldig växer. Det vore orätt att här avslöja för mycket, mer än att Kore-eda som så många gånger förr introducerar det klassperspektiv, som gör att han hellre vill identifiera sig med Ken Loach än med Yasujiro Ozu, som en del vill jämföra honom med.

– Jag ska inte säga att jag hatar jämförelsen med Ozu, men det ger mig en alldeles för tung börda att bära.

Till sist ska Tredje mordet komma att handla om konsten att ljuga, inte minst i en av filmens mest dramatiska scener: i en mental och verbal uppgörelsebalett mellan Shigemuri och Misumi i ett förhörsrum.

Kore-eda bekänner svårigheterna i att undvika det dömande, allvetande perspektiv, som den traditionella kriminalgenren kräver – och som han inte heller praktiserat tidigare.  I stället drog han inspiration från amerikanska filmer som Mildred Pierce och Seven, inte minst när det gällde vidfilmsformatet cinemascope och att för första gången inte filma med naturligt ljus.

Kore-eda bekänner svårigheterna i att undvika det dömande, allvetande perspektiv, som den traditionella kriminalgenren kräver – och som han inte heller praktiserat tidigare.

Vi frågar. Domstolen kan inte komma åt sanningen? Finns det något i japansk samtid som gör det viktigt att berätta denna historia just nu? Att domstolar inte kan komma åt sanningen längre? En ömtålig fråga? Hirokazu Kore-eda tänker. Det har visst slutat droppa. Till sist:

– En svår fråga. Men mina tankar kring den är att jag vill diskutera vad det är att titta bort, att inte vilja se, att låtsas att man inte ser.  Idén om att inte kunna komma åt sanningen är något jag förstår. Å andra sidan kan jag inte förstå hur någon alltid anser sig känna sanningen.  Jag finner att advokater som hävdar sanningen och skyddar sina klienter – de känner aldrig till hela sanningen. Så, i den här filmen, ville jag komma fram till att brottet aldrig kommer att leda till ett domslut, hellre än att fokusera på och komma fram till den slutgiltiga sanningen.

Tredje mordet (2017)

Tredje mordet (2017)

Talar inte bara om en domstol, utan vad som ständigt sker i hela världen, alla dessa som tittar bort och inte vill låtsas om det de ser. Det handlar också om oss alla, om världen och om det japanska samhället.

Även om Kore-eda i allra högsta grad har gjort några oförglömliga kvinnoporträtt, i bland annat Systrarna från 2015 – han har själv två äldre systrar – och Maborosi från 1995 är Tredje mordet liksom Still walking från 2008 i grunden en film om ett fader-son-förhållande.

Hans egen far fängslades av de sovjetiska trupperna i den japanska marionettstaten Manchuriet 1945 och skickades på arbetsläger till Sibirien tillsammans med kanske 500 000 andra soldater i Kwantung-armén. Tusentals dog. Han kom tillbaka föst i början av 50-talet, en bruten man, som aldrig riktigt hämtade sig utan försörjde sig på udda jobb. ”När han hade druckit talade han alltid om hur fruktansvärda ryssarna var”, har Kore-eda en gång sagt.

I Tredje mordet spelar advokatens far också en roll, nu domare som skarpt avråder från att gräva vidare i mordfallet. Hur vill Kore-eda kommentera? Tystnad. Tankar.

– Det är ganska svårt.

– Rättvisan är alltid en familjeaffär.

– Nu vill jag säga något om vad som inte syns i filmen.

–Det är alltid fråga om en som konfronterar en annan.

– Då kan man se en pojke med en pappa som blir domare. Han beundrar honom och beslutar sig för att välja samma väg. Sen går fyrtio år, och pappan börjar ge upp om mänskligheten efter alla brott han har sett begås. Också sonen vacklar, skall också han ge upp? Men han beslutar sig att utmana sin pappa. Så det är på en gång en fråga om att en utmanar den andre, men samtidigt är de lika varandra. Samma sak sker mellan mördaren och advokaten…

Som sagt: familjer är oundgängliga. Men besvärliga.

Annons