Kritik & essä Rebecka Kärde, 30 november 2017

Förkrossande hjärta och smärta i 120 slag i minuten

Robin Campillo skildrar aids-aktivismen inifrån i 120 slag i minuten. Rebecka Kärde har sett en ofattbart vacker och intelligent film.

I boken Illness as metaphor från 1978 skriver Susan Sontag om de myter och vanföreställningar som vidhäftar cancer. Enligt Sontag beskrivs sjukdomen ofta som en förbannelse, en prövning, som något som äger mening. Som om det vore outhärdligt att något så hemskt kan drabba en av en slump. Följden blir att de sjuka misstänkliggörs, för om cancer är ett straff, då undrar man ju: varför blir just den personen sjuk? Kan det vara så att den förtjänar det?

Mycket har nog hänt sedan 1978, för jag känner inte igen mig i Sontags beskrivning av just cancer som en moraliskt laddad åkomma. Annorlunda är det då med ämnet för den uppföljande essän ”AIDS and its metaphors” som Sontag skrev elva år senare. Där cancer drabbar alla samhällsklasser slår aids mot tydliga riskgrupper, grupper som dessutom redan är stigmatiserade: homosexuella, prostituerade, narkomaner, fattiga människor långt bort. Människor om vilka det finns en outtalad uppfattning att de har sig själva att skylla.

Det är tidigt 90-tal i Paris. Fortfarande finns inga bromsmediciner på marknaden.

Mot den här bakgrunden utspelar sig Robin Campillos 120 slag i minuten. Det är tidigt 90-tal i Paris. Fortfarande finns inga bromsmediciner på marknaden: hiv är en dödsdom, den allmänna kunskapen om viruset obefintlig. Filmen följer en grupp aktivister inom organisationen Act up, som genom direkt aktion försöker påverka läkemedelsföretag och statliga aktörer att sluta förhala patent och dela med sig av den kunskap de besitter.

Att Campillo själv har en bakgrund inom Act up märks inte bara på hans kännedom om ämnet, utan också på det till njutning gränsande intresse med vilket han skildrar själva organisationslivet. Stora delar av filmen utspelar sig i möteslokalen med allt vad det innebär av debatter, förhandlingar och personkonflikter. Varenda beslut diskuteras, varenda aktion planeras i detalj. Act ups direktdemokratiska konstitution blir så till ett slags retroaktiv princip som sträcker sig genom filmduken – klart tittaren ska något att säga till om, 25 år senare!

120 slag i minuten (Robin Campillo, 2017)

120 slag i minuten (Robin Campillo, 2017)

Campillo är sedan tidigare känd som manusförfattaren till Laurent Cantets suveräna klassrumsdrama Mellan väggarna från 2008. Där som här tjänar det begränsade rummet till att skärpa tittarens koncentration. Andlöst följer man replikskiftena i den landstingstorftiga hörsalen och snart träder också individuella gestalter fram ur polyfonin. Här finns Thibault (Antoine Reinartz), gruppens mer eller mindre formella ledare som alla respekterar men ingen tycker om; Hélène (Catherine Vinatier), som gått med för att hennes 16-årige son är hivpositiv; Jérémie (Ariel Borenstein), trött och blyg, sjukast av alla.

Andlöst följer man replikskiftena i den landstingstorftiga hörsalen och snart träder också individuella gestalter fram ur polyfonin.

Framför allt finns här Sean, briljant spelad av argentinska Nahuel Pérez Biscayart. Sean är arg, högljudd, flamboyant, trött på kompromisser och låtsad diplomati. Tillsammans med sin partner företräder han en mer radikal linje, en partner som han kommer att lämna för att inleda en relation med den tysta nykomlingen Nathan (Arnaud Valois). Det sker förvånansvärt smärtfritt, som om alla inser att de, och inte minst Sean, har så lite tid kvar att det inte är läge att missunna någon något.

Paniken, desperationen, den tickande klockan – ja, om det är något som 120 slag i minuten särskilt lyckas fånga är det kanske just det: känslan av att saker sker nu. I en talande scen tittar Sean och Nathan ut över möteslokalen och inser att de knappt vet vad någon av de andra gör. Vad jobbar de med? Ingen aning – det enda som spelar roll är att de är här, nu, att de alla kämpar mot samma mål. Kroppen har inte tid att vänta.

Då och då bryts det narrativa flödet av musikvideoliknande sekvenser som visar Sean, Nathan och de andra på en klubb där de dansar till tidsenlig house. Kropparna löses upp i stroboskopljuset, förvrängs i kalejdoskopiska bilder av dammkorn, av celler som delar sig. Precis som Sontag verkar Campillo vilja skugga sjukdomen in i det bortomspråkliga. Ner på cellnivå, till gränserfarenheterna av smärta och extas, bäst skildrade i ett par helt fantastiska – ja, faktiskt – sexscener.

Det måste upplevas som så bisarrt när man är i det: att kroppen njuter, trots att den håller på att dö. Men att inte förneka detta faktum, att tvärtom bejaka det – att vägra be om ursäkt för sina begär, för att man fortfarande lever – är kanske det politiskt mest relevanta man som hivsmittad kan göra. Det får mig i alla fall den här ofattbart vackra och intelligenta filmen att tro. Jag vet inte hur jag ska beskriva det annat än att den kör över mig fullständigt.

Annons