Kritik & essä Jacob Lundström, 25 maj 2017

Ruben Östlund ramar in konstvärlden i The square

Curatorn för det hele. Claes Bang spelar huvudrollen i The square.

Visst blir det dålig stämning i The square. Jacob Lundström har både bu och bä att säga om Ruben Östlunds nya film, men tror den så småningom kommer betraktas som hans mästerverk.

Ruben Östlund är den första svenska regissören på 17 år som haft Guldpalmen inom räckhåll. Senast det begav sig var när Roy Anderssons Sånger från andra våningen var utvald till huvudtävlingen på millenniets första Cannesfestival. Det hör inte till vanligheterna att svensk film syns i finrummen.

Efter Lukas Moodysons flopp i Berlin med Mammut dröjde det fem år innan en svensk film fick chansen i huvudtävlingen på någon av de största filmfestivalerna. Jag skrev en artikel om saken med rubriken ”Varför är svensk film så dålig?” då. Frågeställningen var tillspetsad men rimlig, inte minst som filminstitutet har haft närvaro på internationella filmfestivaler som en av sina målsättningar.

Inför Turist började Östlund prata högt om att han hade den rödklädda trappan till Lumière-salongen som målbild.

In kommer Ruben. Ända sedan De ofrivilliga har hans filmer visats i olika sektioner på Cannesfestivalen och inför Turist började Östlund prata högt om att han hade den rödklädda trappan till Lumière-salongen som målbild. Det vill säga, världspremiär i huvudtävlingen på den finaste filmfestivalen. Prestige till varje pris, för att travestera Bo Widerbergs credo.

Framför allt är dock Östlunds öppenhet en befriande påminnelse om att det ingår beräkning i filmproduktion, snarare än ett bevis för att han saknar konstnärlig kompromisslöshet. Särskilt som Östlund är en filmskapare som är mer intresserad av mottagaren än sin egen navel. Han är en regissör som förhåller sig till filmmediet som ett kommunikations- eller rentav påverkansmedel.

Varför denna långa inledning till en text om The square? Jo, för att Östlund nu har gjort en film som till stor del handlar om kommunikatörer som han själv.

Det fiktiva konstmuseet i The square är inhyst i Stockholms slott.

Filmens utgångspunkt är en utställning med samma namn, som inte bara existerar i filmens fiktiva konstmuseum utan har en tvilling i Ruben Östlunds (och sparringpartnern Kalle Bomans) egen tvååriga konstinstallation ”Rutan” i Värnamo. Östlund är med andra intresserad av att väcka samma moraliska frågeställningar som filmens argentinska (och frånvarande) konstnär.

Om The square är en satir av konstvärlden ställer sig alltså Östlund själv glatt i skottgluggen.

Och när den spekulativa pr-byrån i The square förklarar för konstmuseets ledning vad som krävs för att bryta igenom mediebruset och skapa en snackis om utställningen låter det (i alla fall nästan) som något från Östlunds egen pr-handbok. Han är trots allt marknadsledande på att presentera teser och uppmuntra till diskussion kring sina filmer.

Om The square är en satir av konstvärlden ställer sig alltså Östlund själv glatt i skottgluggen.

Det här är utan tvekan Östlunds mest ambitiösa film hittills, gjord med råg i ryggen efter de internationella framgångarna för Turist. Inte bara om man ser till budgeten utan även blotta speltiden: 142 minuter! Det är för långt. Enkelt uttryckt blir det plats för både träffsäkra dråpligheter och malplacerade darlings.

Men det är en spännande utvidgning av Östlunds filmberättande. Med Turist tog han ett resolut kliv mot ett mer konventionellt filmberättande, komplett med dramaturgisk båge och kontinuitetsklippta replikskiften, även om förkärleken för långa tagningar var intakt. The square är mer experimentell för att inte säga splittrad till sin struktur. Filmens huvudperson är curatorn Christian, som hamnar i både privat och professionellt klammeri, och han är alltså kulturmannen som blir medvetandegjord om sitt eget hyckleri i filmens ramhandling. Men The square rymmer också sidohistorier och insprängda sekvenser som inte direkt leder någon vart i dramaturgisk mening.

Älskade vare de som sätter sig. Elisabeth Moss i rollen som kritisk konstjournalist i The square.

Kanske ska man närma sig filmen som ett slags separatutställning med östlundska infall. Att The square består av olika rum med mer eller mindre tydlig koppling till varandra. Det gör åtminstone att man har större fördragsamhet med vissa longörer. Och viss brist på intensitet kanske beror på att filmen till skillnad från Play knappast heller kan påstås utmana tabun (det här med att individualismen gjort oss själviska eller att konstvärlden är inbilsk gills faktiskt inte).

Kanske ska man närma sig filmen som ett slags separatutställning med östlundska infall.

Uppslagens originalitet är kanske inte alltid slående – det finns en scen som hämtad ur en bröderna Farelly-film som utnyttjar Tourettes syndrom för komisk effekt, vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak – men genomförandet är oklanderligt. Claes Bang bär upp ångesten med den äran och scenerna med Elisabeth Moss hör till filmens höjdpunkter.

Det är en ojämn film som jag tror kommer framhållas som hans mästerverk om 20 år. Öppna dörrar i samtidsanalysen är lättare att få syn på här och nu, men på sikt kommer säkert The square beskrivas som ”så 2017” enbart i positiva ordalag.

Annons