Kritik & essä Katarina Hedrén, 20 april 2017

Frigörande kombination av skräck och komedi i Get out

Gissa vem som kommer på middag 2.0. Jordan Peeles film är en sensation, skriver Katarina Hedrén.

FILM. Get out (Jordan Peele, 2017). Se filmen här.

Det finns något patetiskt med tendensen att framhålla “den första” eller “det enda” när filmer av filmskapare från marginaliserade grupper uppmärksammas. Som om filmen ska säljas som ett undantag snarare än genom själva hantverket. Den Columbus-liknande besattheten vid “den första” bidrar dessutom till att mörka en rik filmhistoria och ovanan att tala om vissa typer av filmer eller filmskapare som om de föddes igår.

Ändå är det värt att nämna att Jordan Peele med sin Get out är den första afrikan-amerikanska regissör vars debutfilm dragit in över 100 miljoner dollar. Det bevisar trots allt att Hollywoods uteslutningsmekanismer är problematiska av både konstnärliga och kommersiella skäl. Peele skulle sannolikt inte ha blivit en pionjär, mer än hundra år efter det amerikanska filmmaskineriet drog igång, om möjligheten att spela i den stora ligan hade varit densamma för alla filmskapare, oavsett kön och ursprung.

Minoriteter göder den amerikanska filmindustrin i egenskap av konsumenter, men återfinns sällan som producenter, regissörer och manusförfattare. I detta ljus är Jordan Peeles prestation viktig att uppmärksamma.

Det är känt att minoriteter utgör en betydande del av den amerikanska biopubliken (motsvarande eller något överstigande deras andel av befolkningen i sin helhet). Det är inte heller någon hemlighet att det ser helt annorlunda ut på den andra sidan filmduken. Minoriteter göder den amerikanska filmindustrin i egenskap av konsumenter, men återfinns sällan som producenter, regissörer och manusförfattare. I detta ljus är Peeles prestation viktig att uppmärksamma och Get out (som han skrivit, regisserat och medproducerat) ytterligare ett tecken på vad som förhoppningsvis är en varaktig förändring.

Filmen använder samma vinnande koncept som regissören har utarbetat som en del av komediparet Key & Peele. De ger sig i kast med ett dynamiskt och komplext hemland präglat av mångfald, rasism och självmotsägelser. Liksom bland andra Chris Rock, Dave Chappelle, Louis CK, Wanda Sykes, Aziz Ansari och förstås Richard Pryor samt Dick Gregory (som för övrigt delar scen med “bioaktuelle” James Baldwin i Horace Ovés enormt sevärda dokumentär, Baldwin’s nigger från 1968).

Get out har därmed inte mycket att erbjuda den som inte går med på filmens premiss. För den som, utan att ha diagnosticerats med akromatopsi, beskriver sig som färgblind, som avfärdar rasbegreppet som en osann konstruktion, som anser att strukturer är hittepå och att “inte alla vita…”, blir filmen lika meningsfull som en konferens om abortvård för en abortvägrande barnmorska.

Huvudpersonen Chris är en ung framgångsrik gatufotograf som i filmens början förbereder sig för sitt första möte med sin flickväns familj. Vackra och självsäkra Rose försäkrar Chris att allt kommer att gå bra och driver ömt med honom när han föreslår att hon borde ha nämnt för sina föräldrar att han är svart. Väl framme i hennes ödsligt belägna välbärgade liberala föräldrahem hinner de inte komma innanför dörren innan det går precis så snett som Chris befarat och hans vän Rob förutspått.

Roses pappa – neurokirurg – snackar krystad “street”, hennes läkarstuderande bror är en skithög med dåligt ölsinne och känsla för rasbiologi medan den nyfikna och svala, men inte ovänliga mamman – psykiater med hypnos och rökavvänjning som specialitet – behandlar tjänstefolket nedlåtande. Georgina, familjens svarta hemhjälp och Walter – gårdskarlen som också är svart – står främmande inför Chris och den sorts svarthet som Peele låter honom representera. Istället är deras hängivenhet till Roses familj och deras version av vithet lika intensiv som Roses pappas entusiasm för Obama, som han skulle rösta på en tredje gång om han kunde.

Allteftersom handlingen fortskrider blir stämningen alltmer ansträngd på grund av familjemedlemmarnas eskalerande gränslöshet. Gästerna på den stora årliga fest som råkar inträffa samma helg som Chris och Roses besök, visar sig lika påfrestande när de varvar svarta referenser med sexuella antydningar och intervjufrågor avsedda att kartlägga en hel folkgrupp.

En annan svart gäst (den enda) väljer snabbt en av två möjliga strategier när Chris närmar sig honom i jakt efter ett kort andrum. Han visar att han liksom Georgina och Walter har valt “den vita vägen” och avfärdar Chris som en kuriositet inför sin partner. Ingen av dessa upplevelser representerar något nytt för en svart person som någon gång befunnit sig ensam i så gott som helvita rum. Det enda meningsfulla mötet är en konversation med en blind konsthandlare som känner till Chris arbete och avundas honom hans unika blick.

Get out befinner sig i ett spänningsfyllt gränsland mellan Obamas och Trumps Amerika, vars enda betydande skillnad verkar vara vilken självbild supermakten vill projicera.

Trots att Rose är “woke” verkar hon inte uppfatta omfattningen av pojkvännens utsatthet. När Chris slutligen får nog tar filmen en radikal vändning. Verkliga böjelser och intentioner avslöjas, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Get out befinner sig i ett spänningsfyllt gränsland mellan Obamas och Trumps Amerika, vars enda betydande skillnad verkar vara vilken självbild supermakten vill projicera innanför och utanför landets gränser. Detta gränsland, minerat med hyckleri, rena lögner och arrogans, men där samtidigt klarsynthet, solidaritet och en vision om rättvisa frodas, utgör sprängstoff för både komedi och skräck – något som regissören Peele skickligt utnyttjar.

Dessutom är Get out pepprad med den sorts komponenter som kännetecknar en skräckis av den gamla skolan. Inklusive den ödesmättade varningen “Don’t go to a white girl’s parents’ house”, som huvudpersonen av dramaturgiska skäl måste ignorera. Vidare innehåller filmen inslag av manipulativ “gas lighting”, som får den utsatte att tvivla på sina egna sinnesintryck och sitt förstånd trots att hen har rätt. Dessutom förekommer förstås blod, och till och med banjospelande på en altan.

Om Peele, i egenskap av komiker och skräckfilmskapare, dragit en epokmässig vinstlott, går publiken inte heller lottlös. Han betalar tillbaka i form av den avspänning som infinner sig efter en intensiv upplevelse, med en film som bara till viss del är overklig och eskapistisk.

Det är just denna frigörande potential som komedi, skräck och andra gränsöverskridande genrer besitter, som gör Get out extra intressant, utöver samtidsanalysen och det rena underhållningsvärdet.

Likt en ballongkonstnär eller clown på ett nöjesfält, skruvar Peele till vardagliga situationer, aktuella och omtvistade koncept som assimilation, kulturell appropriering, vakenhet (“wokeness”) och respektabilitet. Han lattjar också med mer etablerade grundtankar som medvetenhet, öppenhet, intolerans och stereotypisering.

Get out rör sig på en metanivå där även de som uppfattar sig som populär-sociologiskt, psykologiskt och kulturellt litterata riskerar att stå rådvilla inför berättelsens nyanser och plötsliga vändningar. I ett sammanhang där risken för självgodhet annars är överhängande blir det befriande att ingen av filmens rollfigurer är immuna mot inkonsekvens eller självbedrägeri.

Get out (Jordan Peele, 2017)

Get out (Jordan Peele, 2017)

Flickvännens kavata och sorglösa förhållningssätt till livets utmaningar framstår som en närmast övertydlig illustration av omedvetna privilegier. Hennes familjs absurda beteende ter sig som uttryck för samma ogenerade anspråk på absolut tolkningsföreträde, rörelsefrihet och kontroll.

Att Chris, som fotograf, faktiskt producerar den sorts realistiska och samtidigt fantasieggande bilder som tilltalar dem, är kanske mindre uppenbart. Men det handlar om fotografier som ofta anklagas för reproduktion av stereotyper, exploatering och appropriering. Chris roll som passiv observatör och medbrottsling understryks också i återkallandet av ett barndomstrauma som haft en avgörande inverkan på hans liv.

Flickvännens kavata och sorglösa förhållningssätt till livets utmaningar framstår som en närmast övertydlig illustration av omedvetna privilegier.

Get out kan ses som en fortsättning på den tradition som sett flera versioner av Stepford-fruar (och kanske även Frankenstein-skildringar) där social ingenjörskonst kännetecknad av gratis tandvård, obligatorisk skolgång men också steriliseringsprogram, kompletteras med andra ingrepp i samhälls- eller människoförbättrande syfte. Olika epoker utmärks av olika ideal och uppfattningar om vad förbättring innebär. I Get out sätter en essentialistisk människosyn, som inrymmer både förhärligande och förakt, agendan.

Filmen kan också ses i ljuset av genren Afrofuturism, dit bland annat författaren Octavia Butlers böcker kan räknas, trots att hon identifierade sig som sci-fi-författare. I korthet och förenklat erbjuder genren möjlighet till fysisk och mental frigörelse på övernaturlig eller icke-realistisk väg. I John Sayles En svart man från yttre rymden från 1984 finner Joe Morton en fristad från sin hemplanets slaveri här på Jorden. Även om hans liv i det hårt segregerade New York är långt ifrån perfekt, blir Harlem den plats där han kan leva upp till sin fulla potential som medmänniska (eller varelse för att vara exakt). Afrofuturismen erbjuder på så sätt en arena för emancipation, utan de begränsningar som sätts av fysiska lagar och mänsklig förmåga, bland annat men inte bara genom metamorfos (shapeshifting) för att nämna ett relevant exempel. En nackdel är att förändring i motsatt riktning, avsedd att förslava och förtrycka, sker enligt samma regler.

I Get out inbegriper sådan frigörelse möjlighet till ett lyckligt slut och avsaknad av konsekvenser som skulle ha varit oundvikliga i verkligheten. Den omfattar också något så enkelt som en kamerablixt. Vad gäller den mentala frigörelsen, kan en direkt parallell dras mellan filmens obligatoriska splatter-scen och Key & Peeles klassiska sketch om Obamas “anger-translator”, vars jobb är att ge utlopp för den undertryckta vrede som presidenten – en svart man i Amerika – omöjligen själv kunde tala högt om.

Ur ett fantasy-perspektiv är det Robs kompis Chris som är den verkliga hjälten. Långt ifrån en bifigur, är han är den enda som efter samtal med Chris och några Google-sökningar förstår vad som händer där ute i ödemarken. Trots att Rob avfärdas som en konspiratorisk knäppgök när han slår larm, sviker han inte sin vän. Förutom att uppfattas som en varning och en uppmaning, skulle filmens titel, Get out, kunna förstås som en trösterik påminnelse om en utväg och att en analys och möjlighet som vid en första anblick ter sig helt vansinnig, mycket väl kan visa sig leda till en perfekt lösning.

Annons