Kritik & essä Sanjin Pejković, 3 februari 2017

Göteborgs filmfestival: Starka dokumentärer i migrationens spår

Det är logiskt att de filmmässiga erfarenheterna i dagens Europa bottnar i frågor om språk och integration.
Shapeshifters (Sophie Vuković, 2017)

Shapeshifters (Sophie Vuković, 2017)

I anslaget till spelfilmen Radio dreams frågar sig huvudpersonen hur han som har tjänat sitt uppehälle som radiopratare kommer att handskas med språket i det nya landet. Kommer han som en iranier i USA att förvandlas till en stum man? Sophie Vuković för ett liknande resonemang fast tvärtom i Shapeshifters, som är nominerad till bästa nordiska dokumentärfilm på Göteborgs filmfestival. Enligt Vuković själv lyckas hon inte bemästra föräldrarnas modersmål, ett språk som hon visserligen pratar men inte riktigt känner. Kanske måste ett språk offras i det nya landet medan ett annat aldrig riktigt approprieras trots att det borde vara ens eget.

Flera av filmerna jag sett på Göteborgs festival kretsar kring det nya och det gamla språket. Ofta har filmer som tar upp diaspora- och migrationsknutna frågor ett självmedvetet utseende och en form som vittnar om den omöjliga processen att fullt ut överge tidigare eller tillskansa sig nya identiteter. Tyvärr kan det resultera i klyschor om ett språkligt och identitärt ingenmansland, något som Radio dreams fastnar i, men som Shapeshifters bara snuddar vid.

Shapeshifters är fragmentarisk, vackert klippt och berör många av de funderingar kring det som forskaren Alison Landsberg kallar för protesminnen.

Radio dreams harvande personligheter rör sig i en skuggvärld av diasporadrivna radiokanaler, restauranger och även skönhetstävlingar. Tonen är melankolisk men filmen är inte särskilt intressant att titta på. Shapeshifters å andra sidan är en högst personlig filmisk dagbok som petar i frågor som rör regissörens identiteter. Filmen är fragmentarisk, vackert klippt och berör många av de funderingar kring det som forskaren Alison Landsberg kallar för protesminnen. Det vill säga något vi inte själva minns men har med hjälp av omgivningen och medier anammat och kan relatera till. Vuković letar efter en fast referenspunkt i föräldrarnas minnen av Kroatien men inser omöjligheten i det. Det hon kan göra är att skapa egna referenspunkter och släppa tanken om ett hem och bara en bestämd identitet.

Miss Kiet’s children (Peter Lataster, Petra Lataster-Czisch, 2016)

Miss Kiet’s children (Peter Lataster, Petra Lataster-Czisch, 2016)

Om de två ovannämnda filmerna tar upp frågor som relaterar till livet i diasporan så är det desto fler som skissar fram olika bilder av vad det innebär att vara på flykt idag. Språket är centralt även i den holländska dokumentärfilmen Miss Kiet’s children. Här får vi följa en förberedelseklass där elever kommer från krigsdrabbade områden och ska lära sig holländska. De är i olika åldrar, kommer från olika länder men den gemensamma nämnaren är att de inte kan språket. Deras lärarinna – fröken Kiet – tar sitt jobb och sina elever på största allvar. Hon försöker vara pedagog, familjemedlem och vän. Barnens största trauman berättas inte men kan utläsas i blickarna och beteendet i klassrummet och på skolgården. I en hjärtskärande scen får vi titta på hur barnen reagerar på att se sig själva i spegeln, och hur en del väjer för den egna blicken. Regissörerna blandar sig aldrig i, men kameran är ständigt närvarande och känns snarast som en elev i klassen.

Scenen sabbar det till synes objektiva och distanserade berättandet – ingen kan längre vara immun eller förhålla sig passiv till dagens trauman.

En annan dokumentär som till synes behåller distansen till det som utspelas framför kameran är Alice Diops On call. Filmen skildrar en gratis drop in-klinik för asylsökande i Frankrike. Många av patienterna pratar inte franska men de traumatiserade blickarna och de ordfragment som upprepas gång på gång vittnar om de outtalade men skräckinjagande anledningar som tvingat dem på flykt. Både On call och Miss Kiet’s children tycks vara filmade från ett utifrånperspektiv men fluga på väggen-stilen är bara en chimär. I båda filmerna tittar huvudkaraktärerna rakt in i kameran och på så vis bjuds vi in. Vi är högst delaktiga i deras berättelser. I en scen kommer Alice Diop fram och kramar om en sydafrikansk kvinna som mitt i besöket bryter ihop inför sin bara några månader gamla son. Scenen sabbar det till synes objektiva och distanserade berättandet – ingen kan längre vara immun eller förhålla sig passiv till dagens trauman.

The good postman (Tonislav Hristov, 2016)

The good postman (Tonislav Hristov, 2016)

En som tydligt engagerar sig för att hjälpa flyktingar, i det här fallet syriska, är den lokale brevbäraren Ivan i The good postman (också nominerad till bästa nordiska dokumentärfilm). Den lilla byn i Bulgarien gränsar mot Turkiet och alltfler flyktingar väljer att ta just vägen genom Bulgarien istället för Turkiet-Grekland. Vi får följa med i Ivans – och hans motkandidats – kampanj för att bli byns borgmästare. Byn har förfallit, endast 38 personer bor kvar. Brevbäraren tycker att flyktingar bör erbjudas möjligheten att stanna i byn och på så vis hjälpa till att återuppbygga den. Maktkampen som följer avslöjar stämningarna i området men också i landet. Vi får dessutom en rad fina och nyanserade personporträtt. Flera stödjer Ivans idé och många känner enorm empati med de drabbade och vill hjälpa. Tv-inslag visar samtidigt den andra sidan av folkopinionen i ett Bulgarien där flyktingar jagas, binds fast och skickas tillbaka till Turkiet av medborgargarden.

Miss Kiet’s children, On call och The good postman är tre filmer som  och dokumenterar det som händer i dagens Europa. Det finns många formmässiga skillnader dem emellan, men det gemensamma är att de skildrar en sluten värld, en mikrokosmos, en institution eller ett litet samhälle som berörts av flyktingskap och migration. Det är logiskt att de filmmässiga erfarenheterna i dagens Europa bottnar i frågor om språk och integration.

Nytt nummer!