fbpx
Kritik & essä Malena Janson, 9 december 2016

Svåremotståndlig solidaritet i Ken Loachs sista (?) film

Ken Loachs sista (?) film Jag, Daniel Blake gör inte Malena Janson besviken.

FILM. Jag, Daniel Blake (Malena Janson, 2016). Se filmen här.

Jag läser i tidningen att Försäkringskassan från och med innevarande månad utan förvarning kommer att dra in sjukpenningen i de fall då den sjukskrivne misstänkts vara arbetsför. Det är en misstanke som kan väckas ifall exempelvis läkarintyget anses bristfälligt, något som tidigare ledde till att den sjukskrivne fick två veckor på sig att komplettera sin ansökan. Inte nu längre – nu dras pengarna in med omedelbar verkan och den sjukskrivne måste starta ett nytt ärende hos Försäkringskassan ifall hen fortfarande är för sjuk för att arbeta. Hur hen ska försörja sig under handläggningstiden tillhör inte Försäkringskassans ansvarsområden.

Daniel Blake, änkeman från Newcastle, har hamnat i just den situationen. Han är sjukskriven efter en hjärtattack och vill inget hellre än att börja arbeta igen men läkarna förbjuder honom, han måste ta det lugnt en tid till. Det anser dock inte utredarna på den brittiska motsvarigheten till Försäkringskassan, som drar in Daniels sjukpenning och uppmanar honom att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Där får han dock bara registrera sig om han är arbetsför, vilket han ju inte är. Under en långdragen och stoisk väntan på överklagandebeslut utspelar sig Ken Loachs senaste, guldpalmsbelönade film.

Den handlar om en Daniel Blake i konvalescens men lika mycket om ett fornstort Storbritannien på randen till systemkollaps. Om ett land där den utbredda arbetslösheten i vissa delar lett till en fattigdom så omfattande att så kallade matbanker, där hungrande kan hämta förnödenheter som folk med bättre förutsättningar har skänkt, blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Där myndigheter som en gång var ämnade som välfärdsservice till sina medborgare nu sålts ut till vinstdrivande bolag som snarare hindrar än underlättar för sina ”kunder” att få hjälpen de har rätt till – och där de anställda ser som sin huvuduppgift att misstänkliggöra sina medmänniskor. Ett land där byråkratin blivit ett monster och där alienationen tycks närapå total.

Ändå är det inte en nattsvart samtidsbild Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty målar upp. För medan samhället behandlar sina medborgare illa, behandlar medborgarna varandra med desto större varsamhet. Den ensamstående tvåbarnsmamman som tvingas extraknäcka som eskortflicka för att kunna köpa hela skor till sin dotter, den unge grannpojken som med varierande framgång importerar gympadojor från Kina för att sälja på gatan och den 59-årige snickaren Daniel Blake håller ihop och hjälper varandra så gott det går. Trots framtidspessimism och svidande samhällskritik så glöder således filmen av en enastående värme, kärlek och humor – och det var nog denna svåremotståndliga kombination som fick en stående och gråtande Cannespublik att i hela femton minuter överösa regissören med applåder i våras.

Plus, naturligtvis, de fina rollprestationerna. Filmens samtliga skådespelare, såsom komikern Dave Johns i titelrollen, Hayley Squires som ensamstående mamman Katie samt Briana Shann och Dylan McKiernan som hennes barn, lyckas med vågstycket att gestalta karaktärer vid avgrundens brant utan att göra dem till stackare. De är alla offer för ett system och de lider konsekvenserna av ett misskött kapitalistiskt samhälle – men de är också levande människor med motstridiga känslor, handlingskraft och agens.   

I Louise Osmonds nya dokumentärfilm Versus – The life and films of Ken Loach får vi veta lite mer om hur regissören arbetar för att locka fram det bästa hos sina skådespelare, men framför allt får vi ett ganska personligt porträtt av Ken Loach själv. Och det blir nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan regissören och hans egen filmhjälte. Daniel Blake är den generösa, omtyckta, empatiska, hantverksskickliga och rakryggade äldre snickaren som aldrig ger upp och som alltid säger ifrån när en orättvisa begås – och Ken Loach, i år fyllda 80, är precis lika stolt, lika solidarisk, lika uppskattad, lika arg och lika envis. Och skulle detta bli hans allra sista film slutar han, precis som Blake, på topp.

Annons