fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 10 november 2016

Kieślowskis förtätade 90-talstrilogi Trikoloren får nypremiär på bio

Öppnar portarna mot ett europeiskt landskap i förändring
Den röda filmen (Krzysztof Kieślowski, 1994)

Den röda filmen (Krzysztof Kieślowski, 1994)

Den polske regissören Krzysztof Kieślowskis 90-talstrilogi Trikoloren får nypremiär på bio.

Om den digitala biografteknikens slutgiltiga dominans tycks innebära döden för 35mm-filmen som visningsformat, för den å andra sidan med sig nya möjligheter vad gäller distribution av äldre film. Vid sidan av Cinematekets geografiska expansion står distributionsbolaget Nonstop Entertainment för det tydligaste exemplet med sin nylansering av filmklassiker på svensk biograf. Efter sommarpremiärerna för Orlando och Querelle – och vid sidan av Chaplins filmer – återlanseras under hösten Krzysztof Kieślowskis Trikolor-trilogi: Frihet – Den blå filmen, Den vita filmen samt Den röda filmen.

Filmsviten var resultatet av Kieślowskis flytt till fransk filmproduktion, något som möjliggjordes av östblockets kollaps samt regissörens sena genombrott i väst med Dekalogen under slutet av 80-talet. På mindre än två intensiva år med ett franskt-polskt filmteam färdigställdes och premiärvisades den trilogi som kom att bli hans sista verk, och som gjorde honom berömd även utanför dåtidens arthousekretsar.

Kieślowski och Krzysztof Piesiewicz skrev tre filmer som på olika sätt tar avstamp i franska revolutionens motto om frihet, jämlikhet och broderskap, och knöt dessa till färgerna i den franska flaggan. Detta är dock bara utgångspunkten för en paradoxal trilogi som baseras på revolutionära paroller men undviker politik, och som döpts efter trikoloren men knappt alls handlar om Frankrike. I likhet med tolkningen av Guds tio bud i Dekalogen överförs slagordens betydelse här till det personliga planet: Julie söker genom total isolering frihet från minnet av den familj hon förlorat; Karol tror sig kunna uppnå jämlikhet genom att hämnas på den hustru som förnedrat honom; och Valentine finner broderskap med en desillusionerad domare. Filmerna utspelar sig i Frankrike, Polen och Schweiz och länkas samman via ett slumpens ingripande av den typ som regissören är så förtjust i.

Den vita filmen (Krzysztof Kieślowski, 1994)

Den vita filmen (Krzysztof Kieślowski, 1994)

Sett till Kieślowskis filmografi utgör Trikoloren både ett avsteg och ett slags logisk slutpunkt i en konstnärlig riktning från skärningspunkten mellan det politiska och privata mot frågeställningar inom den personliga och existentiella sfären. Likt andra filmskapare i samma generation var Kieślowski under sin tid i Polen ständigt tvungen att förhålla sig till den politiska censuren. Trots detta lyckades han i både dokumentärer och tidiga spelfilmer som Ärret och Amatören skildra en vardag långt bortom den officiella bilden av ett fläckfritt mönstersamhälle. Till och med ett verk som Dekalogen upplevs som förankrad i en social verklighet tack vare den emblematiska sovjetarkitektur som karaktäriserar bostadsområdet där filmserien utspelar sig.

I kontrast mot detta kan Trikolorens universum upplevas som märkligt anonymt och inger lätt känslan av en plats var som helst, när som helst. Men trots Kieślowskis vid det laget uttalade ointresse av större samhällsfrågor får vi en ganska talande bild av en väldigt specifik tid och plats – ett Europa präglat av murens fall, Sovjetunionens sammanbrott och tillkomsten av EU.

I Frihet – Den blå filmen är det orkesterstycke som Julies avlidne make lämnat oavslutat ägnat att fira ”Europas enande”, men Den vita filmen visar i sin tur hur relativ den europeiska jämlikheten kan te sig.  Efter att exil-polacken Karol på grund av såväl fysisk som språklig impotens (han talar knappt franska) förnedrats av både hustru och domstol, tvingas han som passlös gömma sig i en resväska för att kunna återvända till hemlandet. Väl där ställs han inför ett nykapitalistiskt samhälle invaderat av Ikea och Volvo där de flesta tycks vilja vara lite mer jämlika än sin granne. ”Det här är Europa nu!”, utbrister Karols bror, stolt över frisersalongens nya neonskylt, men hans idoga arbete ger blygsam utdelning jämfört med Karols ljusskygga svindleri.

Den blå filmen (Krzysztof Kieślowski, 1994)

Den blå filmen (Krzysztof Kieślowski, 1994)

Trots gränskontroller avspeglar Den vita filmen både genom sin produktionshistoria och intrig den första fasen av en epok i Europas historia som kanske kommer att sluta som en parentes. En tid när både individer och filmteam kunde passera de gamla järnridåer som successivt kom att förflyttas utåt mot de nya välbevakade gränser vi lever med idag. På så sätt blir Trikoloren en påminnelse om hur fort vinden kan vända och gränserna ritas om.

Hur står sig då Kieślowskis trilogi drygt två decennier efter premiären? Redan då fanns vissa invändningar mot att filmerna skulle vara alltför förskönade, och visst sticker de ut idag när det senaste decenniets europeiska filmrörelser på olika sätt omfamnat det fula och aviga. Trikolorens eteriska kvinnor, hänförande färgnyanser och komplexa narrativ är av en annan tid och kan lätt uppfattas som klichéer. Samtidigt är Kieślowskis värld medvetet förtätad och förhöjd – fylld av tecken, föraningar, paralleller och samband som uppenbarar sig i efterhand. En värld som blir alltmer påtaglig och levande ju längre man tillåter sig sugas in. Och som – inte minst via den galghumoristiska vita filmen – öppnar portarna mot ett europeiskt landskap i förändring, inte helt olikt vårt.

Annons