Kritik & essä Malena Janson, 8 september 2016

Pernilla August fulländar Den allvarsamma leken

Malena Janson ser en film som i varje ögonblick vibrerar av liv
Den allvarsamma leken (Pernilla August, 2016)

Den allvarsamma leken (Pernilla August, 2016)

Regi: Pernilla August
År: 2016
Land: Sverige
Speltid: 115 minuter

Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken nämns ständigt som en av de bästa svenska kärleksromanerna genom tiderna. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Attraktionen mellan de två älskande är föga övertygande skildrad, berättelsens form är slapp och repetitiv och hela historien genomsyras av ett unket kvinnoförakt typiskt för den manliga kultureliten kring förra sekelskiftet.

Så varför tar sig Pernilla August, efter sin strålande regidebut med Svinalängorna, an just denna roman? Vill hon kanske ge Lydia, i egenskap av en av otaliga objektifierade fiktiva kvinnor, en välförtjänt upprättelse? (Fast det gjorde ju Gun-Britt Sundström redan 1973 i boken För Lydia.) Eller menar hon att de tidigare filmatiseringarna från -45 respektive -77 lämnar inspirerande mycket övrigt att önska? (Det kan jag hålla med om.) Eller hoppas hon helt enkelt att adaptionen av Den allvarsamma leken blir just den ultimata ”breda kvalitetsfilm” – den som både får höga betyg av kritikerna och höga publiksiffror – som den krisande branschen med Filminstitutet i spetsen dreglar efter?

Jag vet inte. Men oavsett vilka bevekelsegrunderna är så har Pernilla August, tillsammans med Lone Scherfig som skrivit manus, gjort en fantastisk film. En som vida överträffar såväl Söderbergs och Sundströms romaner som Rune Carlstens och Anja Breiens filmer. (För att inte tala om Mikael Ekmans tv-version från 1987.) En som framställer den gång på gång uppblossande, förbjudna och dödsdömda passionen mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille i början av 1900-talet som inte bara trovärdig utan oundviklig. En film som i varje ögonblick liksom vibrerar av liv, som suger dig in i ett sprakande energifält och som i efterhand får din egen verklighet att te sig påver, anemisk, zombieartad. Kort sagt: som är filmkonst.

Den allvarsamma leken (Pernilla August, 2016)

Den allvarsamma leken (Pernilla August, 2016)

Kameran går nära, nära och nästan darrar av upphetsning när Lydias fingrar rör sig längs Arvids underarm vilande mot trassliga lakan morgonen efter. Eller när Arvids blick tvångsmässigt dras till Lydias fjuniga nacke där hon sitter snett framför honom i bänkraden alltmedan tonerna från Carmen dämpas till ett töcken. Det frasar om stärkta kjolfållar, det glänser om klädda knappar i höga bluskragar och det klapprar mot stenlagda Stockholmsgator. Här finns en omsorg om detaljerna vi sällan ser i svensk film men desto oftare hos regissörer som Lynne Ramsay, Andrea Arnold och Jane Campion. En estetisk petnoggrannhet i varje beståndsdel – från minsta oavslutade replik till bildutsnitt, ljussättning och ljudeffekter – som bidrar till en sensuellt taktil filmupplevelse.

Och precis som sina internationella kollegor har Pernilla August lyckats förmå sina skådespelare att – just när vi trodde att vi var utleda på deras röster, minspel, kroppsspråk – bli sina rollfigurer på ett vis som luktar Guldbaggenominering lång väg: Sverrir Gudnason som antihjälten Arvid som sakta nöts ned i konflikten mellan pliktkänsla och passion, Michael Nyqvist som hans både livsbejakande och cyniske chef tidningsredaktören, och Liv Mjönes som hans spefulla, gladnerviga och kärlekskranka hustru. Men allra störst intryck gör ändå Karin Franz Körlof i sin första stora filmroll som Lydia, den gestalt som ges störst utrymme och mest djup, den vars utveckling är mest spännande att följa och kanske, utan att avslöja för mycket, den enda som går segrande ur den strid som den allvarsamma leken – kärleken med stort ”k” – ter sig i Scherfigs och Augusts tolkning.

Lydia är inledningsvis den tämligen hårt hållna dottern till en tämligen framgångsrik konstnär. Under tyst protest dukar hon fram till faderns brännvinsgillen och låtsas lyssna till förmaningstal om ”hungriga” unga män. Att Lydia själv är minst lika ”hungrig” som friarna och att hon har en konstnärlig talang som kanske överträffar hans egen vill pappa inte veta om. Efter faderns död gifter hon sig med en kärleksfullt förtryckande äldre rikeman och hennes konstnärskap krymps till dekorativt pyssel med höstlöv och rönnbär. När hon slutligen lämnar sin make – en smått oerhörd handling i förra sekelskiftets Sverige – drivs hon kanske mer av längtan efter penslarna än den hemliga älskaren Arvid. Den stadiga, mörka blicken, de täta markerade ögonbrynen och de färgkladdiga händerna; i Karin Franz Körlofs framställning blir Lydia Stille en stolt, stark och skör Frida Kahlo-gestalt som rymmer lika delar livstörst och lidande.

Den allvarsamma leken (Pernilla August, 2016)

Den allvarsamma leken (Pernilla August, 2016)

Arvid Stjärnblom, å sin sida, har samhället, kulturen och konventionerna på sin sida. Men trots sina privilegier är han i moraliskt hänseende den svagare parten. Arvid vill ha allt: vild passion, borgerlig trygghet och prestigefull karriär – och lyckas faktiskt under en tid glida fram med alla tre i behåll. Men hans passivitet, feghet, oförmåga att välja leder slutligen och oundvikligen till misär och i fallet dras alla i närheten med.

Den allvarsamma leken anno 2016 är således en skildring av kvinnlig handlingskraft och agens i en kultur där en kvinna som inte tillräckligt väl döljer sin sexuella drift avfärdas som ”vandringspokal” medan en man som bedrar sin hustru möter fördragsamhet. Det är onekligen en spännande nytolkning av en litterär klassiker. Ändå kan jag inte släppa min inledande fråga: Varför just denna av hela svenska folket omhuldade roman? När det finns så många underskattade, halvt bortglömda författarskap som skulle kunna lyftas fram och återupptäckas av nya generationer? Nästa gång hoppas jag att Pernilla August tar sig an Elin Wägner, Anne Charlotte Leffler eller Victoria Benedictsson.

Annons