fbpx
Intervju & reportage Jacob Lundström, 15 april 2016

När Susan Sontag kom till Sverige – och floppade som regissör

Adriana Asti, Agneta Ekmanner och Lars Ekborg i Susan Sontags Duett för kannibaler från 1969 (Bildarkivet SFI)

Hur kom det sig egentligen att den intellektuella fixstjärnan Susan Sontag regidebuterade i Sverige? Jacob Lundström pratar kulturkrockar med produktionsledaren Peter Hald.

Revoltens år 1968, när studentprotesterna svepte över Europa, och Vietnamkriget radikaliserade åtminstone en halv generation, rycktes det svenska filmbolaget Sandrews med av zeitgeisten. Och varför inte, världspolitiken utspelade sig på tv-apparaterna i svenska vardagsrum och genljöd i antikrigsdemonstrationer på svenska gator och torg.

När den intellektuella fixstjärnan Susan Sontag besökte Sverige våren 1968, på inbjudan av utrikesdepartementet, bekantade hon sig snabbt med den svenska filmeliten. Och när Sontags vägar korsades med filmproducenten Göran Lindgrens erbjöd han henne att göra en film. På den vägen var det. Bara några månader senare var inspelningen av Sontags regidebut i full gång ute i en villa på Lidingö.

Peter Hald, som sedermera producerat allt från Gräsänklingar till Täcknamn Coq Rouge och dessutom innehaft vice VD-stolen på Svenska Filminstitutet, var vid den här tiden ny i filmbranschen. Han hade dock redan hunnit arbeta med Mai Zetterling och Jonas Cornell, två av 60-talets nya röster i svensk film, och var inte främmande för konstnärliga pretentioner.

Nu fick han i uppdrag att vara produktionsledare för Sontags politisk-erotiska drama Duett för kannibaler.

– Bosse (Jonsson) och Göran (Lindgren) bestämde sig för att flytta från Filmstaden och börja göra lite enklare filmer utanför ateljéerna. Precis som den franska nya vågen. I den vevan fick jag jobb som regiassistent åt Mai Zetterling, berättar Peter Hald.

Och Sandrews hade redan hunnit glänta på svängdörrarna till den yttre filmvärlden. Den romantiska nakenbadssuccén Käre John hade Oscarsnominerats, bolaget hade samproducerat filmer av Jean-Luc Godard och Agnès Varda och Jag är nyfiken – gul hade precis påbörjat sitt skandalomusade segertåg. Inte undra på att det fanns ett visst självförtroende på kontoret på Kungsgatan 65. Kanske imponerade det också på cineasten Sontag som var förtjust i europeisk konstfilm – och nu fick hon plötsligt chansen att göra film i Ingmar Bergmans hemland.

Utöver essäsamlingen Against interpretation hade Sontag bland annat gjort sig känd genom reportage från Nordvietnam, och det första synopsis hon skickar till Sandrews handlar om en amerikansk desertör som har kommit till Stockholm, och bor hemma hos ett ungt svenskt par.

Men innan inspelningen hinner handlingen revideras nästan helt och hållet, möjligen på grund av att Sandrews måste begränsa antalet utländska skådespelare. (Exakt samtidigt som Duett för kannibaler spelar också Sandrews in filmen Deserter USA i Stockholm, ett semidokumentärt drama om amerikanska Vietnamkrigare som söker politisk asyl i Sverige.)

Lars Ekborg i Susan Sontags Duett för kannibaler från 1969

Lars Ekborg i Susan Sontags Duett för kannibaler från 1969 (Bildarkivet SFI)

I den slutgiltiga filmen finns bara det vänsterradikala unga paret, spelade av Gösta Ekman och Agneta Ekmanner, kvar från Sontags ursprungliga synopsis. Den internationella politikens intrång i deras liv får istället personifieras av den landsflyktige revolutionären Dr. Bauer, gestaltad med excentriskt svårmod av Lars Ekborg. I rollen som Bauers hustru Francesca återfanns, efter Sontags önskemål, italienska Adriana Asti som hade medverkat i filmer av både Pasolini och Bertolucci.

– Vi var ett väldigt litet team. Inte fler än tio personer. Vi hade till exempel ingen scenograf. Det mesta spelades in hos den där bankdirektören på Lidingö, och i Sigvard Olssons ateljé i Årsta.

En lägenhet där det hänger en affisch med texten ”Mot åsiktsförtryck” väl synlig.

– Ja, jag tror det var en affisch som Sigvard hade gjort för Amnesty.

Hur var Sontag att arbeta med som regissör?

– Susan var delaktig i allt, eller i alla fall i sånt där hon kunde ha åsikter som inte krävde praktisk filmkunskap. Hon visste ju inte hur det gick till på en filminspelning. Men det var ett ungt gäng, och vi hade en jävla respekt för henne. Kanske var den för stor i vissa avseenden, för hon hade nog kunnat haft mer hjälp av den kunskap som alla vi andra hade.

Det är egentligen inte för filmen som Sontags besök i Sverige har blivit ihågkommet – till skillnad från britten Peter Watkins Hunger games-föregångare Gladiatorerna, som Sandrews också spelade in 1968, finns Duett för kannibaler inte ens utgiven på dvd.

Sontags bestående avtryck lämnades istället genom ”A letter from Sweden” som sommaren 1969 publicerades i den vänsterpolitiska tidskriften Ramparts. I artikeln gjorde hon upp räkningen med ett alltför välartat folk, dess falska blygsamhet kring Sveriges exceptionalism, den bedrägliga förmågan till självkritik och överkänsligheten mot, ja, känsloutlevelse. Sontag konstaterar att svenskarna är ett folk som bor i ett hämmande land.

– Jag vet varifrån hon tog många av sina exempel, för jag var med, säger Peter Hald och skrattar, men menar att Sontag ibland drog alltför stora växlar på enstaka situationer.

Anekdotisk bevisföring eller inte – det är bitvis lätt att känna sig träffad, även 46 år efter brevet skickades. Svarseld kom per omgående från de svenska filmkritikerna som effektivt sänkte Duett för kannibaler. Aftonbladets Jurgen Schildt liknade resultatet vid ”kvasiintellektuell kasperteater” och Torsten Manns i Chaplin stod för kritikerkårens mest obevekliga onliner: ”Dessutom är den för lång.”

Det var många som tog steget från teoretiker eller kritiker till praktiker i filmens värld på den här tiden. Gick det som hon hade planerat?

– Ja, det är en annan fråga, vad hade hon egentligen planerat? Jag tror inte att det var någon av oss i teamet som egentligen riktigt förstod manuset. Därmed kanske alla drog sig tillbaka lite och lät henne göra som hon ville. Jag misstänker att hon led av att hon inte heller riktigt visste vad hon höll på med. Vi umgicks ganska mycket, åt middagar på KB och Cattelin, så hon ingick samtidigt i gänget.

Beskrivningen av inspelningen blir nästan en övertydlig bekräftelse av Sontags tes om Sverige – en veritabel kulturkrock med respektfulla svenskar som inte vågar lufta sina åsikter av rädsla för att väcka anstöt. Intressant nog avspeglas samma slags dynamik i den färdiga filmen. I Duett för kannibaler börjar Gösta Ekmans rollfigur arbeta som assistent åt den uppburne Dr. Bauer och gör sitt bästa för att vara till lags. Utan att protestera dras han längre in i det äkta parets labyrintiska neuroser. Och till slut drar han även med sig sin flickvän ner i det erotiska fördärvet.

När man tittar på Duett för kannibaler är det lätt att förstå de samtida kritikernas skepsis, men också upptäcka något annat. Skådespelarna verkar ibland famla i blindo, vilket efter att ha pratat med Peter Hald onekligen ger intryck av en frånvarande personregi, men det fungerar samtidigt med filmens tematik. Filmen påminner lite om en The talented Mr. Ripley-historia i vänsterradikal 60-talsmiljö.

Efter floppen med Flickorna 1968 fick Mai Zetterling inte göra någon mer film för Sandrews, men av någon anledning hade den oprövade Sontag fått skriva kontrakt på två filmer, och hon återvände strax till Sverige för att spela in Brother Carl med Geneviève Page, Keve Hjelm och Gunnel Lindblom i Stockholms skärgård. Inte heller den gick hem hos vare sig publik eller kritiker.

Ändå ingick både Duett för kannibaler och Brother Carl i det första urvalet när Svenska filminstitutet började digitalisera sitt filmarkiv. Kanske av samma anledning som Sontag en gång bjöds in till Sverige och erbjöds att göra film.

Annons