fbpx
Kritik & essä Jan Holmberg, 18 januari 2016

Du och jag, Alfred

Ny dokumentär om när Truffaut pratade med Hitchcock om Hitchcock
Hitchcock/Truffaut (2015)

Hitchcock/Truffaut (2015)

Film: Hitchcock/Truffaut
Regi: Kent Jones
År: 2015
Land: USA
Speltid: 80 minuter

Om jag påstår att François Truffauts intervjubok Hitchcock om Hitchcock är den bästa studien någonsin av filmens estetik så måste jag genast korrigera mig: det är den bästa boken i ämnet. (De bästa studierna är – förstås – Hitchcocks filmer. Men böcker har också sina fördelar.)

Premisserna är välkända. Den devote lärjungen Truffaut, då regissör till endast tre filmer, intervjuar under en vecka Mästaren som – med ironisk symmetri – bara har tre filmer kvar att göra. Strikt kronologiskt går de tillsammans igenom Hitchcocks oeuvre, och finner det kort sagt gott.

Nu har denna enastående bok om en film blivit föremål för en film om en bok. Så sett kan Hitchcock/Truffaut omöjligt motsvara förväntningarna, och i själva verket är det en ganska standardmässig dokumentär om ett konstnärskap. Stillbilder från intervjusessionerna ackompanjeras av ljudupptagningar med Hitchcocks, Truffauts och tolken Helen Scotts röster. Däremellan får vi ta del av excerpter från Hitchcocks filmer och nya intervjuer med usual suspects (Peter Bogdanovich, Martin Scorsese, Paul Schrader); några nästan usual (Olivier Assayas, Arnaud Desplechin, David Fincher) samt ett par något mer unusual (Wes Anderson, James Gray, Kiyoshi Kurosawa).

Ja, det är en manlig gemenskap. Och kanske hade en Jane Campion eller en Claire Denis tillfört något om Hitchcocks protofeministiska kvinnoskildringar – som nu knappt får något utrymme alls. Och de förhoppningar (eller den bävan) jag hade om att vi nu skulle få ett korrektiv till Hitchcock om Hitchcock, infrias inte alls. Jag var nämligen så övertygad om att boken åtminstone delvis var tillrättalagd att jag till och med tyckt mig höra rykten: att tolken översatt fel ibland; att Truffaut lagt formuleringar i Hitchcocks mun o.s.v. Men om så över huvud taget varit fallet så finns ingenting i filmen som ens antyder det.

Nåja. Med detta sagt är filmen en ganska underbar fotnot till den omfattande hitchcockexegetiken. Regissören Kent Jones och manusförfattaren Serge Toubiana har valt en ganska rak och enkel väg, men när nu ämnet är så fascinerande så varför inte?

I slutet av Hitchcock/Truffaut får vi se ett telegram från den åldrade Hitchcock till den ännu synnerligen produktive Truffaut.

”I wish sometimes I were in your position to do exactly what I would like to do Stop If I may make a comparison it would be like the painter Mondrian trying to paint a Cézanne Stop Maybe he can but who would accept it affectionately
Hitch”

Det är som om den desillusionerade regissören, insnärjd i förväntningarna på honom, själv vore en av delsummorna av de djupt olyckliga parkonstellationer som befolkar hans filmer: Alicia, men också Sebastian i Notorius; Bruno men också Guy i Främlingar på tåg; Scottie, men också Judy i Vertigo; Marion, men också Norman i Psycho. De kan inte handla annorlunda. De är inramade av sina omständigheter, detaljmanövrerade av såväl sin kontrollfreakiga regissör som sin förväntansstyrda publik. Detta är Hitchcocks fruktansvärda (men rimliga och just därför så fruktansvärda) pessimism. Hollywoodregissören par excellence uttrycker i själva verket motsatsen till den föregivna liberala hollywoodideologin: Du är inte i kontroll. Du är styrd av krafter du inte rår över. Dina handlingar räcker inte till för att allt skall bli bra. Det gäller, tänker jag just nu, såväl terrorister som deras offer. Inte blir man mindre pessimist av en sådan insikt.

Jag skriver detta i Paris, en vecka efter attentaten. Jag kan inte påstå att det märks särskilt mycket att jag är i en stad drabbad av terror, i ett land i undantagstillstånd. Men det färgar naturligtvis mitt eget sätt att tänka. I en ofta citerad passage i Hitchcock om Hitchcock talar intervjuföremålet om sin dramaturgiska specialitet suspense, och hänvisar till hur en bomb placerad under ett bord blir mycket mer verkningsfull om publiken vet om att den är där innan den briserar. Suspense är inte ett tillstånd reserverat för underhållning; det är tillvaron under terrorhot.

Just nu sitter jag på ett kafé några hundra meter från konsertlokalen Bataclan och restaurangen La Belle Équipe, där hundra personer mördades förra fredagen. En bomb skulle kunna vara placerad under mig just nu, jag vet inte. Vilket, som Hitchcock lär oss, är själva grejen.

Annons