Intervju & reportage FLM, 14 januari 2016

Den manliga blicken

Det har gått 40 år sedan den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey myntade begreppet male gaze. Men hur mår den manliga blicken idag?

Illustration: Jenny Wickremasuriya

Det har gått 40 år sedan Laura Mulvey myntade begreppet male gaze. Men hur mår den manliga blicken idag? Vi bad Kerstin Gezelius, Sanna Lenken, Fia-Stina Sandlund och Ninja Thyberg starta en mejltråd om objektifiering, räknefeminism och Bridesmaids.

Kerstin Gezelius. Filmkritiker i Dagens Nyheter och manusförfattare.
Sanna Lenken. Regissör utbildad vid dåvarande Dramatiska institutet. Hennes regidebut Min lilla syster hade premiär den 18 september.
Fia-Stina Sandlund. Konstnär och regissör, aktuell med She’s wild again tonight, den avslutande delen i hennes Fröken Julie-projekt.
Ninja Thyberg. Regissör utbildad vid Stockholms dramatiska högskola, har bland annat gjort kortfilmen Pleasure. Arbetar på sin långfilmsdebut.

KERSTIN GEZELIUS
Jag läste Mulveys essä för oerhört länge sen, på den tiden när man marinerade sig i texter mer än man egentligen läste och förstod dem. Jag minns tankar som att experimentell film kunde sabotera den ”osynlige gästens” tillfredsställelse.

Den där osynlige gästen var för mig direkt synonym med de spermakladdiga stolar jag hade sett när jag smög mig in på porrbiografen Lido på Hornsgatan med mina tolvåriga medrevolutionärer och lyste med ficklampor i gubbarnas ansikten. Interrupting the male gaze.

Samtidigt var den där osynliga gästen också jag, cineasten, som aldrig kunde få nog av den i all oändlighet reproducerade manliga blicken på de enastående kvinnliga filmstjärnorna från trettio- och fyrtiotalet. Deras entréer, eller sångnumren som bryter det narrativa flödet, deras kläder, självsäkerhet, synbart helt hemmastadda i sin sexualitet och förmögna att spela med den.

De var så olika de vuxna kvinnor som var våra storasystrar eller mödrar, alltid besvikna på männen, irriterade över sexuella trakasserier, illa klädda, jagade, kladdiga av barnmat och stressade över jobb. Ville man bli dem eller ville man bli Lauren Bacall i dräkt och cigarett och ett glas whisky under rasslande palmer? Vem verkade ha mest kontroll över sitt öde?

Jag smög mig in på porrbiografen Lido på Hornsgatan med mina tolvåriga medrevolutionärer och lyste med ficklampor i gubbarnas ansikten. Interrupting the male gaze.

Fast när den där iscensättningen skedde med mindre finess, som i Bondfilmer, Steve McQueen-filmer eller hos hyllade sextiotalsauteurer från Rafaelson till Truffaut och Godard, så väckte den ett feministiskt raseri på Solanas-nivå i mig och jag kan få lust att skära sönder duken för att få tyst på den manliga blicken. Blickar är ett språk och därför kan man blanda de metaforerna.

I de filmerna är tjejerna ofta lite småtokiga flick-kvinnor som man kan ha med sig på roadtrips, som skjuter pistol i kortkort kjol. Trots, eller kanske på grund av att sextiotalsfilmen stod närmare realismen, så blev många av dess kvinnliga filmstjärnor, som Jean Seberg, Ali MacGraw, Jane Fonda med flera, overkliga papperskonstruktioner med coola kläder och attityder. Man hade glömt att kvinnan inte kunde vara ”bild” längre när resten var verkligt. Effekten var nästan Kairos röda ros-artad.

På den ”gamla onda tiden” fanns Bette Davis. Det var och är nästan omöjligt att se hur auteurfilmen har förändrat något i blicken på kvinnan när man beaktar det närmare, i alla fall inte till det bättre. Först de sista tio åren, främst i televisionen, börjar vi få stjärnor med den nivån av komplexitet och styrka.

På grund av det där glappet mellan intention och resultat så har mitt förhållande till klasspolitik och könspolitik i drama egentligen varit väldigt enkelt: Om jag gillar filmen upplever jag att den är subversiv, feministisk och politiskt försvarbar. Om jag inte gillar den tycker jag att den är reaktionär, kvinnofientlig och politiskt suspekt, oavsett vad filmskaparen själv påstår sig ha pysslat med.

Det är förstås en helt oförsvarbar hållning, men det är den enda jag har. Ville jag att någon skulle sabotera min visuella njutning? I helvete heller. Jag ville ha den ifred.

SANNA LENKEN
Det du skriver om att ”realismen hade glömt att kvinnan inte kunde vara en ‘bild’ längre när resten var verkligt”. Det var det första jag tänkte på efter att ha läst Mulveys essä. Jag kopplade direkt essän till den debatten om Blå är den varmaste färgen eftersom den verkligen fick mig och många andra att prata om ”den manliga blicken” och där åsikterna var delade.

Det var en film som inte så enkelt kunde avfärdas som reaktionär eller politiskt suspekt. Jag älskade filmen, den gick rakt in i mig, men jag var helt bortkopplad under delar av den. Särskilt under den omtalade sexscenen eftersom en tjej på 17 år inte kan bete sig som Adéle gör. Det fanns ingen känsla för det klumpiga, fumliga, osäkra en person känner när de för första gången har sex. För mig var det ett totalt orealistiskt avbrott i en annars realistisk film.

Så utifrån den filmen kan jag inte riktigt ha samma förhållningssätt till filmer som du, Kerstin. Det är för många filmer som hamnar i gråzonen.

Vad är föreställningar och vad är på riktigt? Vilka drömmar är våra egna och vilka drömmar har någon annan hittat på åt oss? Jag känner så sällan igen mig i kvinnorollerna, vare sig det handlar om 60tal, 70-tal eller 10-tal. Nu är jag dessutom själv mamman med klet på tröjan som provar premiärkläder (i ett försök att se ut som Lauren Bacall) samtidigt som jag stressar ihjäl mig över alla åtaganden jag har den här veckan. Jag är kvinnan som försöker upprätthålla bilden samtidigt som jag vill slå ihjäl henne. För gud vad den där bilden är älskad av alla (både män och kvinnor) och det är kanske det som ibland kan göra så ont i mig. Hur älskad den bilden är. Det är då jag också vill skära sönder bioduken. Inte bara för att det gör mig arg att en filmregissör reproducerar stereotyper utan för att det på riktigt smärtar. Bilden av kvinnan gör mig existentiellt sorgsen och jag vet inte om en 40 år gammal essä gjorde mig särskilt uppiggad. Den var och är fortfarande alltför aktuell.

Däremot gör det här samtalet mig uppiggad. När jag för åtta år sedan gick på dåvarande Dramatiska institutet fick jag rådet från många verksamma regissörer och producenter att aldrig uttala mig om feminism. Det skulle stå i vägen för mig som regissör. Jag har slutat lyssna på det eftersom trycket inom mig blivit för stort och därför att jag inte längre känner mig ensam.

Den manliga blicken

GEZELIUS
Jag tyckte Blå är den varmaste färgen kändes som en rekonstruktion av en Matissemålning, den där sexscenen, skapad av den med mest makt i förhållandet, som också är konstnär och har ”förberett” sin älskarinna genom att ta henne till konstmuseum. Utanför pågår demonstrationer, verklighet, och inne skapas erotisk ”konst”. Detta är inget försvar, men fiktionsbrott är väl inget problem i sig om det görs medvetet?

Många sjuttiotalsfilmer löste förresten det där problemet med overkliga kvinnor på ett radikalt sätt: Man hade nästan inga alls med i filmen. Gudfadern. Apocalypse now. Mean streets. Cassavetes Husbands. Han använde ju annars sin egen Bacall, Gena Rowlands, som liksom överbryggade tidsgapet och var en ”woman among men”.

LENKEN
Åh, Gena Rowlands var min hjältinna på min första regiskola i Danmark. Efter att ha plöjt massa 60och 70-tals filmer på VHS i de rökiga visningsrummen så var Faces och En kvinna under påverkan två filmer som verkligen stannat kvar. När min regilärare sa att kvinnor inte kan regissera fnös jag och gjorde gesten med tummen som Gena gör i En kvinna under påverkan.

FIA-STINA SANDLUND
Jag sitter och slutklipper min långfilm, i vilken jag för övrigt har som mål att använda en omanlig blick. Och jag kommer att tänka på en anekdot från MOMA i New York runt år 2007. Ett panelsamtal om feministiskt filmskapande mellan Mulvey och Chantal Akerman (som tillsammans med Catherine Breillat kanske är de filmskapare som är mina absoluta förebilder vad gäller dekonstruering av den manliga blicken). Moderatorn frågade Akerman om hon definierade sig själv som feminist. ”Absolut inte”, svarade Akerman. Varför inte? ”Vet du att jag aldrig ens har behövt reflektera över det där. Redan som barn var det jag som bestämde. Om jag till exempel satt vid matbordet och min pappa bad mig skicka saltet, hörde jag inte ens vad han sade, men när jag bad honom skicka saltet, fick jag det innan jag ens avslutat frågan.” Det här svaret har fått mig att kalla en viss typ kvinnor för ”saltkarsfeminister”. De som inte ens behöver bry sig om att ha en analys men som skapar verk som andra uppfattar som feministiska. Själv är jag inte en sån men ibland önskar jag att jag vore det. Vad jag vill säga är att jag tror att den manliga blicken som norm kan rubbas på olika sätt. Med hjälp av gedigen feministisk analys eller genom ren representation. Förenklat sett är Mulvey analys och Akerman representation. Båda är bra.

Jag är ett stort fan av Bechdeltestet och räknefeminism i alla dess former. Så länge vi lever i ett patriarkalt samhälle är den typen av konceptuella konstverk och ren kvotering nödvändiga för att påskynda och upprätthålla jämställdhet inom en bransch. Det var intressant att se vilka filmer som presenterades inför filmhösten. Minst hälften är gjorda av kvinnliga regissörer och de flesta har en eller flera kvinnliga huvudkaraktär. Det gäller även de filmer som regisserats av män. Trots detta såg det lite trevande och ta igt ut med feminismen måste jag säga (mer Mulvey behövs) men det beror snarare på att svensk filmindustri skrämts upp av en ”vi måste få folk till biograferna”-attityd. Annars är jämställdheten inom svensk film helt klart på väg åt rätt håll.

Så länge vi lever i ett patriarkalt samhälle är den typen av konceptuella konstverk och ren kvotering nödvändiga för att påskynda och upprätthålla jämställdhet inom en bransch.

NINJA THYBERG
Absolut. Kvinnliga regissörer är knappast befriade från den manliga blicken, hur medvetna feminister de än är. Och en manlig regissör kan så klart göra ett oerhört feministiskt verk. Men det känns också väldigt ”ute” att stirra sig blind på dessa två kategorier, i en tid där mångfald verkligen börjar betyda något på riktigt. En diskussion om den manliga blicken borde komma med någon form av brasklapp, apropå den totala avsaknaden av intersektionellt perspektiv, såsom hänsyn till etnicitet och klass?

Jag måste erkänna att jag inte känner till alla filmtitlar och skådespelare som ni nämner. Jag har aldrig lyckats bli en filmnörd eller ens plöja de största klassikerna, trots att jag har valt att ägna mitt liv åt att göra och prata om film. Detta är anledningen: jag tål inte mansfilm. För några år sedan fick jag ett slags uppvaknande, det gick upp för mig att män på film var just ”män”. Tidigare hade jag gått med på påståendet att de var människor, till skillnad från alla kvinnor som var just ”kvinnor”. Och så fort jag insåg att både tilltalet och perspektivet i dessa filmer var manligt kände jag mig enormt uttråkad. Det var egentligen inte en intellektuell övertygelse lika mycket som en känsla i magen av att detta vill jag inte ödsla min tid på. Jag försöker så gott jag kan undvika filmer där kvinnors liv och erfarenheter tystas, göms och glöms. Kvinnan som rekvisita, objekt, projektionsyta eller ingen kvinna alls – jag vet inte vad som är värst. Jag tycker att det är tråkigt med sammanbitna män som inte visar känslor, one-liners som går ut på att vara cool och oberörd, saker som går sönder, kroppar som utsätts för våld, fordon som kan köra jättesnabbt. Filmen suger in oss i sin värld och sin berättelse och gör att vi inte kan värja oss mot dess påståenden. Filmen förför oss och ockuperar våra känslor och tankar. Film är manipulation. Jag känner: låt min hjärna vara i fred!

Mina filmer blir bättre om jag lyckas hålla min hjärna så fri från den manliga blicken och det manliga perspektivet som möjligt.

När jag får komplex för hur obildad jag är på filmområdet brukar jag hävda att det är min regimetod att undvika mansfilm. Att mina filmer blir bättre om jag lyckas hålla min hjärna så fri från den manliga blicken och det manliga perspektivet som möjligt. Men jag vet inte om det funkar så. Tyvärr gör mitt aktiva avståndstagande från filmhistorien att jag missar en massa bra och viktig film om och av kvinnor, dessutom får jag ibland påminna mig själv om att även män är människor som ibland har otroligt viktiga saker att berätta. I arbetet med min långfilmsdebut, som utspelar sig i porrfilmsbranschen, tittar jag på mycket mainstreamporr i researchsyfte. Där är den manliga blicken dragen till sin spets. Och jag undrar vad alla dessa bilder gör med mig och min kroppsuppfattning. Och vad det gör med mig som regissör – och hur mycket det har med varandra att göra.

Om kvinnans kropp blir ett sexuellt objekt för den manliga blicken, så är hennes ansikte en projektionsyta för de manliga känslor som de känslostörda männen i filmen måste förtränga. De kanaliseras genom henne. När mannen slåss mot skurken så är det den passiva kvinnan i hörnet som skriker av rädsla. Hon finns där för att hans (och publikens) känslor ska ha någonstans att ta vägen. Och jag funderar på om detta även gäller i verkliga livet och om det är därför jag har så lätt för att börja gråta?

Apropå det som Sanna och Kerstin skriver om filmens kvinnogestalter som vi inte får nog av. Jag tänker på den unga, vackra, smala (företrädelsevis vita) kvinnokroppen som vår kulturs största fetisch. Vi är helt besatta av henne och kopiorna blir fler och fler och fler. Vi verkar aldrig bli mätta, snarare ökar hungern ju mer vi får. Vad står hon för? Vad är det för tomrum som vi försöker fylla med henne? Vad representerar hon?

Samtidigt är jag väldigt hoppfull inför svensk films framtid. Den normkritiska vågen som just nu sköljer genom kulturdebatten, ger plats åt nya röster, bilder, tolkningar, perspektiv – nya blickar. Eller i alla fall nya sammansättningar av gammalt material.

SANDLUND
Diskussionen ska ju handla om den manliga blicken och det inbjuder till ett uppdelat kvinna/man-tänkande. Mina tre filmer kretsar alla kring ett gammalt mögligt teaterstycke – Fröken Julie. I var och en av filmerna angriper jag från olika håll något som måste läsas som ett tidigt intersektionellt verk skrivet utifrån en 1800-talsmans perspektiv. I den sista filmen, She’s wild again tonight, som jag jobbat med nu kan snarast ses som en ren hämnd på patriarkatet.

Jag identifierar mig mycket med det du skriver, Ninja. Har lagt en väldig massa tid på att försöka hitta ett eget språk fritt från manliga referenser i konstvärlden, där jag kommer ifrån. Jag brukar tänka: vill jag göra en intervention eller skapa ett alternativ? Med det första menar jag att ta något gjort av män, ett manskonstverk eller en mansfilm och göra det till mitt, få folk att se hur sjukt patriarkatet är eller rentav hämnas på det. Att skapa något nytt, ett alternativ, som står fritt från allt det du beskriver är svårare. Är så fast i och arg på patriarkal estetik och dramaturgi att jag har svårt att inte förhålla mig till det. Tyvärr. Är fortfarande fast på hämndnivån.

THYBERG
Jag gör en liknande uppdelning i mitt filmskapande: Antingen identifiera problem eller skapa utopi. Alltså antingen visa upp ett dystert patriarkat (men en ny infallsvinkel och en möjlighet till förändring måste tillföras för att detta ska vara försvarbart) eller skapa utopiska bilder som kan ta oss framåt. Det är svårt att göra båda samtidigt. I min examensfilm Girls & boys har jag försökt, genom att porträttera patriarkatet men låta kvinnor spela traditionellt manliga roller och tvärtom. Det frigör åtminstone kropparna, genom att bryta ett mönster, men ger inget ytterligare alternativ bortanför dikotomin kvinna/man.

Jag tycker att ”räknefeminism” gör mig mer kreativ. Ibland behöver vi formler för att förstå att vi kan ta oss utanför kvadraten.

LENKEN
När jag gjorde min Min lilla syster så ville jag se världen genom ”en flickas blick” eftersom huvudpersonen är just en flicka. Hur länge är hennes blick hyfsat fri? När börjar hon förstå att hon i sitt liv kommer att behöva förhålla sig till den bild som den manliga blicken hittat på? Hon tvingas förhålla sig. Förr eller senare. Och utifrån bilden börja göra val (omedvetna eller medvetna) över vem hon själv ska vara. I filmen är flickans storasyster sjuk i anorexi. Det är hon som är den unga, vackra, smala, vita kroppen som gör det omgivningen förväntar sig av henne. Till en början hyllas hon för att sedan när sjukdomen blir synlig betraktas som sjuk, ful och galen. För det är där det är väldigt lätt att hamna när du inte är fri – i galenskapen. Vilken normalt funtad person skulle inte bli galen av att vara instängd? En människas frihet borde ju vara en rättighet? Och om jag använder Foucaults analys av galenskap så speglar den ofta ett samhälles eget vansinne.

De kvinnor som är serietecknare i Sverige är ett väldigt bra exempel på några som tagit fram spegeln och därigenom börjat en frigörelsekamp som jag tycker har kommit mycket längre än filmen.

Sedan håller jag helt med Fia-Stina om att alla metoder för att få till en förändring behövs. Precis som Ninja tror jag att det kanske blir bakslag men också stora kliv fram. Om jag återkommer till min tid på Dramatiska institutet, där vi aldrig någonsin diskuterade feminism eller genus under min tid så har det hänt otroligt mycket sedan 2008. Jag satt i intagningsjuryn på Stockholms dramatiska högskola i år och var och varannan sökande pratade om genus och feminism. Okej, ibland blev det lite PK, men som en av de andra jurymedlemmarna sa: ”Bättre några PK som inte fattar vad de pratar om än inga alls.”

Att hålla upp en skrattspegel, att våga vara narren. Där finns nyckeln till förändring. De kvinnor som är serietecknare i Sverige är ett väldigt bra exempel på några som tagit fram spegeln och därigenom börjat en frigörelsekamp som jag tycker har kommit mycket längre än filmen.

GEZELIUS
När jag första gången uppvaktade SFI med manus var de skrivna helt utifrån en flickas blick. En flicka med åtrå, dessutom. Jag fick höra att det inte var någon som ville se det. Att det var skrämmande. Däremot kunde vi se hur många kådisbellor och Mitt liv som hund som helst. För pojkars sexualitet var skojig!

Jag hade vuxit upp som saltkarsfeminist och blev så häpen att jag nästan förträngde det jag fick reda på. Det verkade så absurt att det helt enkelt inte kunde vara sant. Nu gjorde ju Lisa Aschan en grej av det där med lillasystern i Apflickorna, vilket blev det mest intressanta med hela filmen. Till och med lite skojigt. Och jag ser mycket fram emot att se din film Sanna, där en liten flicka också vad jag förstår, bär på en kärlek till en äldre kille.

Publikens öppenhet för sådana berättelser nu, långt senare, är ingen slump tror jag, utan den har kommit gradvis, genom envis nednötning av ingrodda föreställningar om hur det ska vara. Genom små små perspektivförskjutningar under många, långa år. Genom kvotering och Bechdel och räknenissar men också, och det är det jag menar med mitt första inlägg, för att publiken helt enkelt vill ha något nytt. Estetisk förändring kan ha politisk grund, men publiken vill bara behaga sitt öga, är bara ute efter visual pleasure och det får den inte utan förnyelse.

Men det är en sak som jag inte hänger med på i resonemanget om den fetischerade vita kvinnan. Mulvey är ju också inne på det när hon skriver: ”Kvinnor, vars bild ständigt har stulits och använts för detta syfte, kan på sin höjd betrakta den traditionella filmformens nedgång med sentimental saknad.”

Män är också objekt i film. James Stewart är en dröm drömd av kvinnor, tolkad av manliga regissörer.

Jag gillar hennes ton, den är mäktig och känns först sann, men… är inte mannens bild också stulen och objektifierad? Jag kunde stirra i timmar på Harrison Ford som villebråd när han sydde ihop sig själv i Jagad, men framför allt på Tommy Lee Jones som jagade honom. På Al Pacino, som lät sig åtrås av kameran i långdragna, fiktionsbrytande – och enastående – scener i Gudfadern 2.

Män är också objekt i film. James Stewart är en dröm drömd av kvinnor, tolkad av manliga regissörer. Burt Reynolds är en dröm drömd av bögar, tolkad av manliga regissörer, Brad Pitt är en dröm drömd av heterosexuella män som vill få utlopp för sin homoerotiska längtan, regisserad av manliga regissörer, et cetera. Det finns något för alla, när det handlar om ögats förlustelse.

Och det är bara som Dirty Harry som Clint Eastwood är känslomässigt stum. Har ni sett de filmer han själv regisserar? Män gråter i Eastwoods filmer oftare än i andras. Han själv också!

Inom fiktionen är kvinnan ofta betraktad, Bacall av Bogart, Hayworth av en snubbe man inte kommer ihåg eftersom hon snodde all uppmärksamhet, Novak av Stewart, och så vidare. Men i relationen mellan film och publik är alla på duken lika objektifierade och försöker fånga vår uppmärksamhet med sina kroppar, rörelser och blickar. Könsstereotypa, ja, men om man minns dem, så har de lyckats ge sina stereotyper en twist.

De måste ha något gammalt, något nytt, något kvinnligt, något manligt, något udda, något konventionellt. Det här kan jag inte tjata om nog ofta: Många uttalar sig svepande om klichéer i kommersiell film, men för att klichéerna verkligen ska dra in sina miljarder dollar måste de hela tiden slipas om, brytas i nya ljus, tänja på gränser med en exakt precision som är skitsvår att lyckas med. Annars blir vi helt enkelt uttråkade, skopofilin får inte sitt lystmäte.

blick2

THYBERG
Men vad är det för typ av fantasi som frammanas och vilken roll förväntas betraktaren (subjektet) ta i relation till objektet? Filmer säger ofta att kvinnor är attraktiva när dom är små, smala, unga, bräckliga, undergivna, infantila, mjuka, passiva osv. Och mannen det motsatta: stora, starka, handlingskraftiga, erfarna, hårda osv. Jätteförenklat tänker jag att det funkar ungefär som så att när en kvinna sexualiseras så inbjuder hon publiken att göra saker med henne, bilden talar om för oss hur tillgänglig och lättmanövrerad hennes kropp är. När mannen sexualiseras så erbjuds vi snarare att underkasta oss honom.

GEZELIUS
En av de roligaste formuleringarna i Mulveys text är: ”Det sägs att man förstör lusten eller skönheten genom att analysera den. Just detta är avsikten med denna text.”

Det är svaret man alltid ville ge till ”män som förklarar saker för mig” (mycket bra boktitel!) som satt och bredde ut sig om estetik, sexualitet och makt och avfärdade all opposition från kvinnor som osexig eller som om man inte förstod skönhetens väsen.

Men det har suttit väldigt hårt inne att slå sönder kvinnans skönhet på duken också för kvinnor. Det är läskigt att vara utan sin skönhet, ett urgammalt maktmedel. Också kvinnor som ”låtsades” inte vara vackra, var nästan alltid det. Det var pinsamt genomskinligt.

Men det har sina orsaker. Kvinnan på piedestal är relativt fredad. Det ger henne ett litet handlingsutrymme att vara upphöjd. Då är hon inte bara någon man kan våldta eller använda som hushållsslav. Det är embryot till att vara individ. Det första egna rummet, om än fortfarande väldigt utsatt.

Tror ni att det faktum att kvinnor nu får vara fula och få hemsk magsjuka och sitta och ha diarré mitt på Rodeo Drive, som i Bridesmaids, är ett tecken på att kvinnor faktiskt har mer reell makt och kan släppa på skönheten?

LENKEN
Jag kan inte tänka mig något mer ovärdigt än att bajsa på mig offentligt. Jag vill försöka ta mig in bakom mask och yta, bortom språket. Där det både finns skönhet och fulhet, värme och kyla, ilska och skratt, hat och kärlek. Det är dit jag vill i mina filmer och det är det som är det mest utmanande med att regissera. Jag tror också att det är svårt att inte börja med kroppen när vi ska ta makten över vår verklighet. Att gång på gång problematisera kring vad den står i vägen för är viktigt och ett sätt att skapa andra bilder. Jag har väldigt svårt för kravet att som kvinna och regissör bara göra starka kvinnliga karaktärer som är aktiva. De får gärna vara det men de måste också vara allt det andra som ju en människa är.

THYBERG
Jag fullkomligt älskar Bridesmaids och diarréscenen är bäst i hela filmen! Och ja, jag tror absolut att den betyder att vi tagit ett kliv fram, trots brudklänningarna. Eller kanske just på grund av att en kvinna får bajsa i just brudklänning. Hade hon jobbat som rörmokare och bajsat i blåställ hade det kanske inte känts lika revolutionerande? Men när det gäller Kvinnans frigörelse från Skönheten så har vi oerhört lång väg kvar att gå och jag tycker inte ens att vi är på väg åt rätt håll. Jag menar att Skönheten är kvinnans opium. Vi kan inte förstå hur vi skulle kunna bli lyckliga utan vår Skönhet, då vi fått lära oss att den är vårt viktigaste kapital. Men att sitta på piedestal är fortfarande en viss sorts makt, den är reell. Vi gör det alldeles för enkelt för oss om vi avfärdar makten som Skönheten ger. Jag tror att det är det som antifeminister får sitt bränsle ifrån.

Men att sitta på piedestal är fortfarande en viss sorts makt, den är reell. Vi gör det alldeles för enkelt för oss om vi avfärdar makten som Skönheten ger.

SANDLUND
Apropå skönhet träffade jag under en period ofta psykoanalytikern Renata Salecl på ett kafé i New York för diskussioner om feministisk psykoanalys och Fröken Julie. Hon var precis som jag ganska bitter men så har hon ju också blivit dumpad av Slavoj Žižek för en tjugo år yngre fotomodell. Hon menade att inom psykoanalysen är hysterikan en kvinna som uppfostrats till man med allt vad det innebär, vilket är hennes förbannelse. Hon är på sätt och vis fri men mer eller mindre dömd till ett liv i ensamhet. Julie fick alltså ”fulhet” och oknullbarhet i utbyte mot det att slippa underkasta sig. I mina filmer jobbar jag med karaktären ”Julie” som enligt Strindberg uppfostrats till ”halvkvinna”. Jag har haft som mål att båda skådespelarna Alexandra Dahlström och Shima Niavarani spelar med och mot bilden av skönhet. De spelar både ”vackra” och ”fula”. Både Alexandra och Shima är extremt skickliga på att manövrera sina ansikten och kroppsspråk. Det har för mig varit en fascinerande studie i hur väl medvetna vi kvinnor är om hur vi förväntas bete oss så att vi uppfattas som vackra respektive fula.

GEZELIUS
Vad saknar ni mest på film? Själv tycker jag att maktstrider mellan kvinnor är lite underrepresenterade. Nurse Jackie gör vissa saker mot sina medsystrar som är hundra procent tabu på ett väldigt uppiggande om än vansinnigt destruktivt sätt. Som hennes krigslist för att bli av med sin sponsor i slutet på säsong 6. Hon använder alla feelgoodklichéer om kvinnlig vänskap för att helt annihilera henne. Ingen talar om för nurse Jackie vad hon ska känna! Å andra sidan stänger hon ju av alla känslor med morfin, så det funkar kanske inte heller.

LENKEN
Det finns så mycket vi saknar och på ett sätt är det hoppfullt tycker jag. Det finns mycket att se fram emot som jag tror kommer. En film jag personligen gärna skulle se är en film som dissekerar den heterosexuella kärleken idag. Den filmen skulle troligen inte bli A-märkt men A-märkt är som sagt inte den enda lösningen.

THYBERG
Jag saknar kvinnliga hjältar i 50-årsåldern, som inte nyper sig i magfläsket och är o er för sin förlorade skönhet. Jag skulle vilja se en actionkomedi med en kvinnlig snut, som inte hela tiden blev förminskad av sin omgivning på grund av sitt kön. Var är den kvinnliga motsvarigheten till Persbrandt? På tal om det så ser jag oerhört mycket fram emot Fijona Jonuzis kommande film Den största av de största (så hette i alla fall pjäsen som filmen bygger på) där Eva Johansson och Louise Löwenberg spelar Mikael Persbrandt och Thommy Berggren.

SANDLUND
Jag saknar väl som alla andra något nytt. Något vi aldrig har sett. Mindre tillyxade idéer. Mer nyans och komplexitet. Någonting som vidgar blicken. Jag avslutar med hur den fantastiska Britta Norell och jag satte klippningen i fredags. Efter en sista genomtittning vände vi oss mot varandra och log, gjorde high five och sade att ”det här klippte vi med fittan”. Det kändes väldigt bra. Hela min konstutbildning har jag behövt lyssna på män som ”knullat med duken”. Aldrig att någon sagt att det är patetiskt eller ett särintresse att säga så.

Nytt nummer!