Intervju & reportage Sebastian Lindvall, 6 november 2015

Var finns framtidens biograf?

Sebastian Lindvall har besökt Sveriges största biografbygge

framtidens_biograf

Är film fortfarande bäst på bio? Eller i virtual reality-hjälmar? Sebastian Lindvall besöker Sveriges största biografbygge Filmstaden Scandinavia och undersöker hur höjd moms kommer påverka biosnacksen.

Iförd en reflexgul skyddsväst, märkt med den rödbruna SF Bio-logotypen, har Mats Kullander ställt upp på att vara min guide och kompass genom öronbedövande borrar, glödande svetsar, tunga kablage och tusentals plankor. I september månad är det fortfarande en röra, men marmorskivorna som skymtas lite varstans skvallrar om vad som komma skall.

Den 12 november slås portarna upp till Filmstaden Scandinavia i Solna som en del av Mall of Scandinavia, Skandinaviens största köpcentrum. Där kommer det att finnas 15 salonger och som kronan på verket Nordens första spelfilmsanpassade salong för megaformatet IMAX, som projicerar bilder i skala 1.9:1 jämfört med dagens standard 2.35:1.

– Man kommer säkert att lyckas få till något ännu bättre om några år, men i nutid är det här optimalt, försäkrar Kullander.

Och han borde ju veta. December 1968 började Mats Kullander jobba på SF som maskinist. Med pensionen runt hörnet arbetar han nu som rådgivare, men har sedan slutet av 90-talet varit etableringschef på SF Bio, en projektledarroll för kedjans biografbyggen som omfattar allt från att mäta perfekta vinklar i salongerna till att välja utrustning i maskinrummet och lägga grunderna för fräscha toaletter.

Samtliga salonger kommer att utrustas med 2K-projektorer samt ett förfinat 3D-system som råder bot på teknikens kritiserade ljusbortfall. Fortfarande i snickarstadiet skyltas de med upptejpade papperslappar: salong 4, salong 3, salong 2 – men var är ettan? På en lapp läser jag ”extreme 1”. Väl där inne känns det som befinna sig i en överdimensionerad flyttkartong, men rummets bredd och höjd lovar något annat.

Till skillnad från kupolen på Naturhistoriska museet i Stockholm, det planetarielika Cosmonova som riktar in sig på undervisningsfilm och dokumentärer, kommer SF:s duk att rymmas inom primärseendet, vilket gör det möjligt att visa långfilm. Längre än en trekvart i Cosmonova skulle resultera i nedspydda säten, förklarar Mats.

IMAX-salongen kommer att rymma 421 platser och det blir troligtvis fyra visningar per dag, av de totalt cirka 60-70 föreställningar som den nya Filmstaden kommer att husera dagligen. Men trots salongens fokus på spelfilm lär man kunna räkna bort gästbesök från analogfetischistiska 70mm-entusiaster som Christopher Nolan och Paul Thomas Anderson. Liksom de övriga fjorton salongerna kommer nämligen den extrema ettan att vara helt digital. I processen har megaformatet krympt från 1.43:1 (typ tjock-tv) till 1.9:1 (typ platt-tv). Filmstaden Scandinavia-duken mäter också bara 11 x 22 meter jämfört med de ursprungliga analogt utrustade IMAX-salongernas 23 x 30 meter. Men “extreme 1” kommer ändå rymma Sveriges största bioduk.

– Filmen är död sedan tre år tillbaka. Förut räknade man i millimeter, nu är det bits som gäller, slår Kullander fast på vägen mot de fyra VIP-salongerna som byggs i anslutning till deras egen restaurang.

På honom låter det som att framtiden redan är här.

Med tanke på att bara tre procent av vår filmkonsumtion sker i biomörkret har ”film är bäst på bio” börjat låta mer som en darrig övertalning än en självklar sanning.

Med tanke på att bara tre procent av vår filmkonsumtion sker i biomörkret har ”film är bäst på bio” börjat låta mer som en darrig övertalning än en självklar sanning. Ett nödrop från en bransch som helst vill att filmupplevelsen inleds i biljettkassan och tar en sväng förbi snacksbutiken – men inte ens den bästa slogan tycks kunna överrösta ett klassiskt ordspråk som ”borta bra, men hemma bäst”.

Det förstod studiojättarna redan på 1950-talet när amerikanska hem invaderades av fyrkantiga dumburkar. Biograferna hävdade sig med storslagna nyheter, varav vissa välkomnades mer än andra. Färgfilm fastnade och den vita dukens XL-storlekar skapade utrymme för CinemaScope och dess storbildssyskon. Storleken genomsyrar också det stundom missbrukade adjektivet ”filmiskt”, mer bundet till budget än mediespecificitet. Särskilt sedan vidvinkel blivit standard för rörliga bilder och såväl datorer som spelkonsoler billigt och enkelt kan kopplas upp till hemmabioanläggningen.

Så vilka innovationer står näst på tur för att locka massorna till framtidens biografer? Och kan vi ens räkna med att långfilmen förblir huvudnumret?

Precis som biografen spände musklerna för att vinna armbrytningen mot televisionen, skymtas något liknande i senare års duster mellan olika visningsfönster. Den tekniska kapprustningen kan vara till hjälp för att tyda branschens nödsignaler. Inte minst påminns man om hur historien upprepar sig.

Förra hösten bjöd Cinemateket in till en historisk ekokammare med deras programserie 50-talet i 3D, där man kunde avnjuta Mannen som levde två liv – den första stora om än svartvita studiofilm i 3D – samt André de Toths mer färgglada Vaxkabinettet. De visades i nyrestaurerat skick, uppdaterade till dagens 3D-standard, men deras mest effektfulla tricks – pingisbollar, cigarrer och liknande föremål som slungas mot publiken – demonstrerade en trollerilåda utan nämnvärda förändringar.

Branschen har alltid tävlat om att ge publiken så uppslukande filmupplevelser som möjligt, men restaureringen av historiska överlevnadsstrategier tycks vara regel snarare än undantag.

Doften av Smell-o-Vision, en annan av 1950-talets innovationer, har vädrats ut sedan länge, men det hindrar inte nya satsningar på att erbjuda fler än tre dimensioner. Det sydkoreanska företaget 4DPLEX:s teknik bygger på skräddarsydda filmupplevelser med dofter, vibrationer och väderfenomen. Den första amerikanska 4DX-biografen öppnade i fjol i Los Angeles, vilket kan vara ett tecken på att den simulerade stormen även närmar sig Sverige.

Ett annat exempel kommer från ett belgiskt projektorföretag som förra hösten premiärvisade sin uppfinning Escape, en biograf som adderar två skärmar på respektive sida om bänkraderna för en närmast panoramisk upplevelse. Ungdomsäventyret The maze runner var först ut, även om den hade filmats för traditionellt framåttittande och sidoskärmarna bara fylldes ut med extraeffekter.

Men trots att panorama och väderinslag marknadsförs som de vore nya uppfinningar rör det alltså sig snarare om gamla godingar i ny kostym. Virtuella resor var populära inslag i det förra sekelskiftets attraktionskultur, vilket inte minst demonstrerades på världsutställningarna. År 1900 kunde man i Paris beskåda Maréorama, ett 15 meter högt och 1000 meter långt panorama som simulerade en båtfärd på Medelhavet med inslag av vindoch rökmaskiner. Där fanns även Cinéorama som med tio synkroniserade filmkameror projicerade handkolorerade 70mm-filmbilder av Paris på en panoramisk 360-gradersduk.

Om detta har Pelle Snickars, professor i medieoch kommunikationsvetenskap, skrivit i sin avhandling Svensk film och visuell masskultur 1900. Han menar att det förmodligen var ”filmmediets rörliga bilder som på allvar väckte resebegär och samtidigt dialektiskt stillade det genom virtuella resor i rummet”. Detta syntes även på svensk mark i början av 1900-talet, då man både i Stockholm och Göteborg kunde ta del av tysken August Fuhrmanns förfilmiska uppfinning Kaiserpanorama, ett cirkulärt tittskåp för kolorerade stereoskopiska fotografier.

Men om historien upprepar sig, och nya presentationer av gamla innovationer är nyckeln för överlevnad, vilka nymodigheter kommer att fastna den här gången?


Sedan den svenska biografjätten SF Bio köptes upp av Bonnier 1983 har generalplanen stavats expansion – fler och fler filmstäder har börjat ploppa upp runtom i landet. Filmstaden Scandinavia blir SF:s tjugosjätte multibiograf som bär prefixet, lånat från den klassiska filmstudioanläggningen i Råsunda.

I boken Slutet på filmen. O.s.v. närmar sig filmforskaren Jan Holmberg bland annat de förändringar som skedde i den svenska filmkulturen under 80-talet. Med hänvisning till arkitekten Lennart Clemens lättsamma inställning till bland annat materialval framhäver emellertid Holmberg att nybyggnationerna var av det obeständiga slaget: ”Biograferna själva är för det mesta rivna och där finns heller inga nostalgiska skildringar att ta del av, inga fotografier för eventuella rêverier eller ens några kvarvarande byggnader vars innanmäte går att sörja. Detta är det nyss förflutnas förbannelse.”

Under 80-talet märktes också biografens steg från teatern som förebild till att likna en filmbutik som skulle rymmas i köpcentrum, där film presenterades som en ”konsumtionsvara bland andra, osentimentalt inramad av matbutiker och systembolag, och med enkel inredning.” Med detta i åtanke ligger det nära till hands att sammankoppla Bonniers uppköp av SF, filmstadssatsningen, biografkriget med Sandrews under 90-talet och var vi befinner oss idag. Trots flertalet ägarbyten de senaste åren har SF Bio fortsatt med sin vinnarstrategi, vilket förklarar varför de nu bemöter molniga väderprognoser – både från filmpolitikens momshöjning och hemmasittandet – genom att bygga Sveriges mest storskaliga biograf hittills. För vilka ska göra det om inte bolaget som totalt dominerat biografnäringen sedan Astoria Cinemas begärdes i konkurs år 2007.

Kanske är det därför jag tycker mig höra dödens visklekar i korridorerna när jag betraktar byggets framfart. Här syns första spåren av ett underhållningsmonster som snart kommer att glänsa, skina, ryta och lysas upp med LCD-spotlights, scenliknande fontäner och åtta meter höga skyltfönster. Är biografen på väg att bli en digital nöjeshörna i folktäta köpcentrum?

Trots sina år som maskinist känner inte Mats Kullander av någon chockskadad sentimentalitet.

– De förväntar sig alltid att jag ska sitta och gråta, men nej. Jag går för mycket på bio själv. Nu slipper vi allt tungt slit och alla stressmoment. Ingen kan repa ner en digital kopia, berättar han.

Så filmens död är inget att sörja?

– Nej, nej. Douglas Trumbull sa ju det i en intervju för några år sedan: det analoga är dött, länge leve det digitala!

Mats Kullander minns den fantastiska känslan av att ladda en AGA-projektor, men hantverket i sig är inte högsta prioritet. Vad som finns i maskinrummet får aldrig gå före vad publiken upplever i salongen.

Hur reagerar du när analogvurmande cinefiler gråter, skriker och ryter åt digitaliseringen?

– Känslomässigt förstår jag dem, men sitter man i salongen är det digitala överlägset, påstår Kullander.

För amerikanska filmbolag har det blivit självklart att visa sina storfilmer i största möjliga sammanhang. Det förbereds vid såväl inspelning som efterarbete, men även om ”bigger is better”-linjen kan verka väldigt amerikansk har även det internationella intresset ökat. I en artikel i affärstidningen The Economist från tidigare i år uppges att drygt 55 procent av IMAX:s cirka 800 dukar letat sig utanför USA.

Större är givetvis inte alltid bättre, men åtminstone något annat än det som ryms i vardagsrummet – något som får en att lämna soffan och betala för en biobiljett. Men om detta är strategin för framtidens biografer, vilket IMAX-chefen Richard Gelfond understrukit, blir det inte då också en särskild typ av film som premieras? Och riskerar då resten att försvinna i ett mörker mer nattsvart än biografens?

– Nej, det tror inte jag. Det kommer att ligga parallellt. Om vi säger den smalare filmen – jag hatar det uttrycket, jag brukar säga Zitaeller Sture-filmer – tror jag alltid att det kommer att finnas den typen av filmkultur också. Jag tror definitivt att det kommer att finnas alla tre nischer. De stora actionrökarna, mainstreamfilmerna och Sture-filmerna.

I Sverige finns inte resurserna för att producera inhemska storfilmer av IMAX-kaliber, och hur mycket vi än skulle hetsimportera finns inte tillräckligt många superhjältar, rymdskepp och James Camerons för att fylla salonger året runt. Detta har IMAX förstått och erbjuder därför alternativt innehåll – opera, balett och visuella museiturer – för att hålla igång de amerikanska salongerna. I fjol visades även två avsnitt av HBO:s framgångsrika fantasyserie Game of thrones.

Hur ska SF Bio gå tillväga för att fylla sin IMAX-salong?

– Där kommer det digitala in med väldiga möjligheter. Även om det inte skett ännu så ser jag också framför mig att man utnyttjar äldre filmer. Ta alla filmer där det finns en Rolls Royce med, sätt ihop dem till ett paket och döp det till ”Rolls Royce-klubben”, föreslår Kullander.

Han fortsätter:

– Vi jobbar ju också med operan och alternativt innehåll, men än så länge är det i sin linda. Vi koncentrerar oss huvudsakligen på långfilmer. Men det andra kommer.

Han berättar om hur den Brysselbaserade biografen Kinepolis kört tv-spel på tjugometersskärm. Och den moderna biografens bläckfiskgrepp om multimedial underhållning kanske är en förklaring till att Framtidens filmpolitik, den svenska regeringens ersättning för det skrotade filmavtalet, föreslagit en momshöjning för biograferna – från kultursfärens 6 procent till nöjesinrättningarnas 25 procent.

Kritiken har inte låtit väntat på sig. Över 100 remisssvar har kommit in till Kulturdepartementet och biografägarnas missnöje har varit högljutt. Kritiken har bland annat gällt momshöjningen, en eventuell dödsstöt för filmkulturen på landsbygden, men också de kortade visningsfönstrena, vilka innebär att filmer ska ha kortare transportsträckor från biografer till att kunna hyras, köpas och streamas.

Alltså ett steg närmare det som kallas ”day-and-date”, då filmer släpps samtidigt i flera visningsfönster samtidigt. Numera är inte gamla kvalitetsbegrepp lika trendigt som mediekonvergens och ett vidgat ”content”-tänk.

Kan det också resultera i en tydligare distinktion mellan vad vi ser på bio och vad vi ser i hemmet? Och i sådant fall – riskerar filmen att suddas bort från ritningarna till framtidens biografer?

– Jag tror inte att vi kommer att lämna filmen. Däremot är ju vi en av Sveriges största konferensuthyrare. Vi kan ha tre-fyra konferenser i veckan på Sergel där man kan träffas, umgås, hyra en salong, köra ett föredrag och avsluta med att se en film, berättar Kullander.

I branschen benämns konferenser och dylikt som ”alternative use” medan tv-spel och tv-serier räknas som ”alternative content”. Nog drar sig Kullander för att dra fram spåkulan (”det enda man vet om framtiden är att man alltid har fel”), men hur förhåller han sig till backspegeln? Om man blickar bakåt till 50-talets svulstiga biosatsningar som försvar mot dumburksinvasionen, kan man rentav betrakta Filmstaden Scandinavia som en krismanöver?

– Nej, nej. Man ska betrakta Filmstaden Scandinavia som att vi vill sätta in en IMAX-bio för att ta ett steg till i upplevelsen. Nej, inget kristänkande alls, skulle jag säga. Inte från vår sida i alla fall. Sedan det där om höjd biomoms som du nämnde förut? Vi får väl se, säger jag.

Än så länge fortsätter Mats Kullander kämpa för att film ska vara bäst på bio. Det märks när han skiner upp när han ser akustiken förberedas i de olika salongerna, eller på sättet han talar om den femte salongens proportioner (”jag kommer att älska att se film där!”).

– Jag har alltid pratat internt om tre saker: se bra, sitta bra och höra bra. Och de tre får vi till jäkligt bra. Jag låter som en reklambroschyr, men faktum är att jag blir lite tagen när jag går här.

Sänkt krogmoms och höjd biodito osäkrar filmkonstens position i den upplevelseindustriella hackordningen.

Men var upphör gränsen för vad som kan kallas för biograf?

I USA utvecklas ett slags all inclusive-innovation som via 3D-projektion på en 360-gradig kupolformad skärm ska låta åskådaren helt omslutas av bilden. Här närmar sig biografen väl mera virtual reality, som nu också har fått en tidsinställd renässans. Är det äntligen dags att förverkliga löftet från Aerosmith-videon Amazing år 1994?

I början av augusti prydde Time Magazine sitt omslag med Palmer Luckey, grundaren av virtual reality-företaget Oculus Rift, där han sågs fly verkligheten iförd headset, fångad i en märklig fågelpose och inklistrad mot en strand som liknade ett skrivbordsunderlägg. Hånfulla memes lät inte vänta på sig, och den estetiska kitschfaktorn kan ses som en parodisk nick till 90-talet försigkomna millenniekriser i filmer som Gräsklipparmannen, Virtuosity eller Kathryn Bigelows Strange days, som sedan premiären 1995 blivit föremål för otaliga akademiska analyser.

Det är en film som på klassiska cyberpunkmanér ägnar sig åt remediering, att representera ett medium i ett annat, men också synvinkeltagningar som suddar ut gränserna. Där pendlas febrigt mellan passivt åskådande och aktivt deltagande, transparens och illusion. Genom att lyfta fram det audiovisuellt uppslukande men förflytta det från biografen till alternativa miljöer – laboratoriet, hemmet, arbetsplatsen – visar Strange days, liksom senare filmer som Minority report och The final cut, hur det såväl varnas för som värnas om rumsliga förskjutningar.

Det uppslukande panoramat som numera förknippas med biografen kommer i framtiden att bli billigare och enklare att uppleva i hemmet. Om spektakelbiografernas främsta säljpitch är att använda storlek som en brygga för att man som publik ska ”komma in” i filmen, framstår virtual reality som biokassans värsta fiende.

Samtidigt kan man se hur nytänkandet kring klassiska kvartersbiografer, ett slags renovering av ”arthouse”-traditionen, snarare går i motsatt riktning. Istället för överväldigande storlek omfamnas vardagliga bekvämligheter som tillåter film att upplevas med en drink istället för en läsk, en näve fänkålssalami istället för baconsnacks.

Bio Rio har sin intima salong 4, medan Filmstaden Scandinavia kommer att ha sina VIP-salonger. Malmöiter kan besöka nyinvigda Biograf Spegeln, vars Bar Deco rymmer 30 platser och en salong som enligt hemsidan är ”en blandning av en bar med fantasikittlande Speakeasy-känsla från 20och 30-talsfilmernas värld och en biosalong med Art Deco-detaljer.”

Är det framförallt film man kommer hit för att se? Istället för att låta bilden omsluta åskådaren förpassas den till bakgrunden. Sänkt krogmoms och höjd biodito osäkrar onekligen filmkonstens position i den upplevelseindustriella hackordningen.

Nytt nummer!