fbpx
Intervju & reportage Sebastian Lindvall, 4 juni 2015

Större än hiphop

Alexis Weak aka Alexis Almström har spelat in sin långfilmsdebut Rosa moln på Stockholms dramatiska högskola. Fotograf: Maja Kristin Nylander.

Måste examensfilmer vara duktiga arbetsprover? Sebastian Lindvall möter den omskolade rapparen Alexis Almström som tar sikte på biorepertoaren?

Ni har säkert sett dem på festivaler eller på SVT. Dramaturgiskt finslipade, stilsäkra halvtimmar vars bildflöden färgats av längtan efter att få göra den där första långfilmen. Som nytryckta visitkort för att vifta till sig branschens uppmärksamhet. Förutsatt att det är den man vill åt.

– Som jag ser det finns inget forum för kortfilm överhuvudtaget, mer än att man gör film som riktar sig till branschen. Och jag är ganska ointresserad av branschen, säger 29-årige Alexis Almström.

Alexis går sista terminen på Stockholms dramatiska högskolas regilinje. Till skillnad från sina novellfilmande klasskamrater har han ägnat våren åt att spela in sin långfilmsdebut, men fröna till examensprojektet såddes redan för några år sedan i en hotellsäng. Då var han Alexis Weak på heltid, turnerade flitigt, nominerades till en grammis för sitt debutalbum Till minne av – ett maratonlopp utan andrum. När han tog sin första riktiga semester bestämde han sig för att pausa musiken och satsa på film istället.

Redan där och då kläcktes idén till Rosa moln.

– Då slog det mig: ingen kommer att ge mig det här förtroendet, ingen kommer att ge mig några pengar. Så det lättaste är bara att söka skolan, komma in och göra filmen där istället.

Rosa moln är ett socialrealistiskt drama, eller ett slags magisk avgiftningsrealism, där den unge alkoholisten Greipr möter en kvinna vars depression gjort att hon förlorat vårdnaden om sin dotter. Under rehabiliteringen går Greipr på rosa moln, en AA-term för när gifterna i kroppen ersätts av endorfiner och man blir hög på livet. En verklighetsflykt som ofta landar i återfall.

– För mig handlar det bara om karaktärer och deras livsöden, att ge människor jag mött rättvisa i en filmisk gestaltning som de inte kommer att få i det verkliga livet. Film är mitt fönster för att ställa saker och ting till rätta lite grann, berättar Alexis.

När vi talar favoriter framhålls lekfullhet. Han älskar Paul Thomas Anderson, beundrar Kathryn Bigelow och respekterar snarare än gillar Jean-Luc Godard.

– Jag brinner inte så mycket för idébaserad film. Jag gillar när man kan ta på det som en fysisk känsla, något som talar till min mage.

Just den fysiska känslan i Rosa moln är påtaglig. En svidande smekning som rymmer kroppslig overklighet, bultande längtan, drömska inbillningar i poetiskt dragläge. Kallsvettiga kickar där vackra, idylliska landsbygdsmiljöer inger hopp om en bättre framtid, men vars vykortsfasad fläckas ner av karaktärernas trasiga förflutna.

Hur reagerade dina klasskamrater när de förstod att du skulle göra en långfilm?

– De var bara positiva, men andra utomstående var mer oroliga för att man gjort det för svårt för sig. Att man bara skulle falla pladask och göra bort sig istället för att sikta på en gedigen 30-minutersfilm. ”Varför gör du inte det? Du kan väl göra din långfilm sen?”

Så varför gör inte fler i Alexis situation långfilm? Anledningen är lika enkel som den är självklar: förutsättningarna tillåter det inte. Budgeten för projektet låg på under 700 000 kronor och studenterna tilläts heller inte söka andra statliga medel.

– Vi får se hur det blir för framtida generationer. Det vore kul att se elever ta större risker och lägga mer fokus på spelet och berättelsen, men jag tror inte att det är ett arbetssätt som passar alla.

Rosa moln är skriven av Alexis Almström i samarbete med manusstudenten Marioan Hosseini. I teamet ingår flera andra studenter från Stockholms dramatiska högskola, bland andra producenten Stefan Henriksson och fotografen Pia Lehto. Huvudrollerna görs av Albin Grenholm och Hedda Stiernstedt. Foto: Maja Kristin Nylander.

Rosa moln är skriven av Alexis Almström i samarbete med manusstudenten Marioan Hosseini. I teamet ingår flera andra studenter från Stockholms dramatiska högskola, bland andra producenten Stefan Henriksson och fotografen Pia Lehto. Huvudrollerna görs av Albin Grenholm och Hedda Stiernstedt. Foto: Maja Kristin Nylander.

Vi har inte ens hunnit till påtår när Alexis understryker att den här intervjun kan vara både positiv och negativ. Det är alltid bra med press, men hur klingar skolfilmsvinkeln bland eventuella distributörer?

– Jag hoppas att man tänker på det i en positiv bemärkelse, att den här filmen gjordes av en ny generation talangfulla filmare som slogs för den. Men man kan också läsa det som en lågbudgetfilm av glada amatörer.

Kan ni annars tänka er att släppa filmen gratis?

– Det vore märkligt om vi inte får biodistribution. Jag är stolt över filmen och det är inte som att vi är bortskämda med kvalitet i det här landet.

Redan nu filar Alexis på nästa långfilmsprojekt. Under våren ska han samarbeta med konstnären Tore Wallert, sedan blir det mindre filmprojekt under sommaren. Han har även återvänt till mickbåset och börjat spela in ny musik. Det ena uttrycket sporrar det andra.

– Det är skönt att kunna gå in i en studio. Lägga två timmar på någonting, en timme senare har man det ute och får feedback direkt. Det finns någonting vackert i hur enkelt det fungerar, till skillnad från hur lång tid det kan ta i filmbranschen. Sedan hamnar det ändå i händerna på någon annan som avgör om andra får möjlighet att se det här eller inte.

Det var därför jag frågade om att släppa gratis. Inte som ett värsta fall-scenario, utan ett sätt för er att styra filmens öde och hitta en publik?

– Absolut, jag har också tänkt i de banorna. Det är uppenbarligen framtiden. Jag skulle helst vilja att den fanns på nätet samtidigt som den gick upp på bio, så man själv kan välja att se den på stor duk. Det ska inte vara ett krav utan någonting som folk som vill ha bioupplevelse ska kunna göra. Men så tror inte jag att distributörerna ser på saken riktigt. Inte än i alla fall.

För det finns ju ingenting fult i att lägga upp sitt nya album på Soundcloud, men att lansera sin film på Youtube? Då kan det uppfattas som ett misslyckande.

– Och det är synd att det ser ut så. Någonstans måste man väl vara med själv för att ändra den idén, men bäst vore om någon med mer makt tog första steget. På samma sätt som Fincher och Soderbergh har höjt statusen för tv-serier.

Oavsett distributionsform är chansen stor att Rosa moln kommer att göra avtryck. Inte minst som inspirationskälla för andra unga filmare.

– Jag vill inte gå in och göra någonting om jag inte siktar på att göra historia. Oavsett hur det slutar så vägrar jag att vara nöjd med att klara mig, bara för att jag satte ribban för lågt.

I det sista klippet som jag får se övergår ett rån i en symbolisk eufori som anspelar på titeln. Sekvensen slår så hårt att jag plötsligt kan se påskrivna avtal, affischer och applåder. Jag visar upp gåshuden på min ena arm för en stolt regissör. Det är en känsla som det verkligen går att ta på.

Annons