fbpx
Kommentar Charlotte Wiberg, 15 juni 2015

Skräcken har tusen ögon men ingen moral

Finns det angelägna moraliska budskap i skräckfilmer? Johan Wennström försöker i en understreckare ge genren en konservativ rehab. Men Charlotte Wiberg säger nej, nej, nej.

I en understreckare i Svenska Dagbladet nyligen framfördes tesen att ”skräckfilmerna” skulle fungera som en slags civilisationsmarkörer – det vill säga att de med sina monstruösa inslag skulle visa på priset för överträdelser över gränserna för det civiliserade samhället. Med detta föreställer sig skribenten ett ordning-och-reda-samhälle, med familjen som helgat centrum, stöttat av patriarkala pelare och kyrkan som fundament.

Ja, jag skriver ”skräckfilmerna” inom citationstecken, för att understryka att skribenten Johan Wennström, doktorand i statsvetenskap och glad amatör i fråga om filmkunskap och -tolkning, på ett absurt sätt reducerar den väldiga och mångskiftande massa av filmer som hör till skräckgenren till en behändig liten skara han plockar upp med ena näven och pressar in i en främmande form.

Det är nästan lite gulligt hur Svenska Dagbladets redaktion låter artikeln åtföljas av en lista på nio skräckfilmer som finns att se på Youtube. ”Så här ser de ut – skräckfilmerna!”, liksom. Och de är förstås sinsemellan väldigt olika, spelar på olika strängar, är tillkomna i vitt skilda miljöer och tidsperioder. En av dem, Tobe Hoopers klassiker Motorsågsmassakern (1974), utsätts för Wennströms tondöva analys, och det exemplet räcker nästan för att demonstrera understreckarens absurditet.

Wennström ser nämligen den urspårade familjen i filmen, de som utför massakern, som ett ”urspårad hippiekollektiv”, och hävdar att ”Filmen innehåller en konservativ samhällskritik som riktar udden mot 60-talets normlöshet”. Det visar bara på en okunskap om skräckfilmshistoria och brist på gehör för vad Leatherface och hans familj (inte kollektiv) representerar.

Det finns en hel tradition med historier om stadsbors fatala kontakter med lokala monster som demonstrerar inkrökthet, intolerans och självtillräcklighet i så stor utsträckning att de lyder under egna lagar, enbart till gagn för dem själva. Det kan dock knappast sägas att de står för ”normlöshet” – snarare är deras normer så snäva att ”utsocknes” och moderna stadsbor (vilka snarare är de faktiska arvtagarna till hippievågen) inte tas hänsyn till i dem.

Det må vara hänt att författaren missat den långa raden med skräckhistorier på temat ”ungt par/grupp av ungdomar/urban medelklass åker/flyttar ut på landsbygden och kommer att gruvligt ångra sig”. Den sista färden. Straw dogs – de galna hundarna. Eden lake. Eller stackaren som får problem med sin bil mitt ute i ingenstans. Calvaire/The Ordeal. Det finns många variationer på temat. Det är skräckberättelser som tar sin näring ur stadens eller ”civilisationens” skräck för landsbygden och dess ”vildar”. Ur medelklassens skräck för trasproletariatet och ”white trash”.

Här finns ett klassförakt som inte är vackert. Skräcken är blind, och behöver inte följa det medvetna jagets värderingar. Men den kan som noterat ovan också gälla det som står i motsättning till och inte kan tolereras av detta jag: våldsamhet, ohöljt förtryck, okontrollerad maktutövning. Den kan riktas uppåt, mot överklassen som Brian Yuznas Society eller samhällets patriarkala pelare som i Fruarna i Stepford.

Wennströms dåliga koll gäller tydligen även den ökända förebilden till Motorsågsmassakerns Leatherface, han som bär ett annat ansikte ovanpå sitt ansikte. Ed Gein, mördaren i vars hem ett stort antal likdelar befann sig i olika former av arrangemang, hade också en mask av hud. Gein, som dog 1984, har tjänat som stor inspirationskälla till fler skräckberättelser än Motorsågsmassakern, inte minst Hitchcocks Psycho. Till historien om honom hör hans förtryckande, starkt religiösa och sexualfientliga moder.

Snarare än präglad av normlöshet växte verklighetens Leatherface upp med en överdos av gammeldags family values, med föräldrar som borde ha skilt sig om detta inte setts som okristligt av fru Gein. Även om skräckfilmer som Exorcisten, The Conjuring och dussin efter åter dussin av filmer om besatthet och fromma helbrägdagörare ter sig som producerade direkt av Vatikanen – och i deras fall är Wennströms konservativa tolkningsraster i viss mån befogat – så finns också religiositeten i monstruös form. Några exempel är Carrie och Alice söta Alice. Skräckfilmens grenar är många och förgrenar sig ständigt åter.

Nå. Motorsågsmassakern är som sagt bara ett exempel på av Wennström malträterad skräckfilm. Vi är nog många som inte heller riktigt känner igen oss i beskrivningarna av Alien, Poltergeist och Rosemarys baby. Den syn han företräder är hiskligt reduktiv. ”Typiskt för skräckfilmer är att de handlar om att brott mot grundläggande moraliska värden framkallar våld och avskyvärda handlingar, och att destruktiva krafter kryper fram i världen när sammanbindande sociala institutioner som familj och religion hotas av upplösning.” Men monstret kommer ju ofta inifrån just dessa institutioner. Och vad är mer skrämmande än när det välbekanta plötsligt byter skepnad och du inte längre kan lita på dina närmaste, inte ens dig själv. Att de och det du är beroende av, din livsmiljö, plötsligt skulle kunna förändras, att du skulle vistas i något som bara är en fasad, med en avgrund bakom där allt du uppfattar som ont plötsligt skulle vara verklighet och normen. Det är en skräck som säkert blir starkare i turbulenta perioder, när vi inte kan ta vår tillvaro för given. Men den kan också alltid finnas där.

Roman Polanski, med sina barndomserfarenheter som förföljd jude, har gestaltat en sådan ”paranoid verklighet” mästerligt med både Rosemarys baby och senare Hyresgästen. Johan Wennström gör en rätt smaklös poäng av att Polanski, då hans fru Sharon Tate mördades av Charles Manson-ligan själv råkade ut för en galen sekt likt den han skildrat med Rosemarys baby. Men återigen finns det ett problem med själva känslan för vad det är för personer som skildras. Det äldre par som representerar djävulsdyrkarna i Rosemarys och hennes mans bostadshus står för själva mittfåran av etablerade samhällsmedborgare, och när vi väl ser hela det satanistiska sällskapet finns det inga av hippierörelsens outsiders; poängen är just normaliteten i det hela. Rosemary försöker fly från sin man, men blir behandlad utifrån det patriarkala antagandet att hon är en instabil kvinna som inbillar sig saker, och direkt skickad tillbaka till hans vård.

Det vi ser henne utsättas för är som en förlängning av patriarkatets vanliga våld över kvinnor, och en spegelbild av det centrala partiet i kristendomens lära; Maria bebådelse och jungfrufödelse. Boken som filmen bygger på är skriven av Ira Levin, som också skrev Fruarna i Stepford och inte kan kallas en konservativ författare. Han har dock anmärkt apropå framgången med Rosemarys baby att: I feel guilty that ‘Rosemary’s Baby’ led to ‘The Exorcist,’ ‘The Omen,’ A whole generation has been exposed, has more belief in Satan. I don’t believe in Satan. And I feel that the strong fundamentalism we have would not be as strong if there hadn’t been so many of these books […]”

Skräck är något ursprungligt, så rått och primitivt, och det som skrämmer är inte alltid smickrande för oss. Skräcken saknar moral. Den kan näras av rasism och andra former av intolerans, som Sam Raimis Drag me to hell med dess absurda antiziganism. Den utnyttjar sociala konventioner och är därför föränderlig – i dag finns det nog (eller kanske snarare: förhoppningsvis) inte en lika stor skräck för könsidentiteter utanför cisnormen, som då Jonathan Demme gjorde sin När lammen tystnar. Samtidigt lär vi aldrig vara immuna mot skräck, oavsett hur harmoniska yttre omständigheter vi än skulle kunna leva under. Skräcken hör till själva existensen. Vi är dödliga varelser med begränsad makt över yttervärlden. Andra människor är i grund och botten okända för oss. Vi kan ha sidor inom oss själva som skrämmer. Mycket skräck handlar om oklara gränser mellan människor, oklara identiteter, flera identiteter i en och samma kropp eller flera kroppar som smälter in i varandra (Blodssystrar, Dark mirror, Cains många ansikten m.fl).

Men finns det inte mycket skräck som tycks fokuserad på kärnfamiljen, den ”normala” familjeenheten som konfronteras med övernaturliga invasioner av ett eller annat slag? Eller av reella gränsöverskridanden? Jo, onekligen. ”Home invasion”-subgenren är stark sedan 1990-talet, och ännu starkare just nu är väl den typ av invasioner där ondskan hemsöker ett hem eller en familjemedlem i form av en eller annan typ av andar eller demoner.

Aktuell i dag är Insidious-serien. Det är inte svårt att se hur den serien i alla fall med sina två första delar kopplar ihop hemsökelse av en son med en problembeskrivning där mannen i huset är dysfunktionell i sin roll som hemmets klippa; det finns till och med en kastrerande modersfigur. Vad detta sedan betyder är en annan sak. Jag tror, som jag skrivit tidigare, den wennströmska analysmodellen till en del kan appliceras på rätt många filmer av den här typen. Men filmer är sällan så entydiga. Och framför allt är upplevelsen av dem alltid färgad av mottagarens egna ståndpunkter och bevekelsegrunder. Den enes konservativa försvar för Kinder, Küche und Kirche är den andras demaskering av den borgerliga ideologin.

Vad jag personligen brukar tänka på när jag ser dessa filmer om unga familjer som köpt hus är hur beroende de är av att allt ska fungera, pressen på dem att ”prestera” ett sunt och konformt familjeliv och inte minst den rent ekonomiska stress de är utsatta för. Ibland tas detta också med i filmen (så t.ex. i The Conjuring), hur problemen orsakar en extra börda på mannen i familjen, och hur ensamma de är i den ”galna” situation de hamnar i (tills de hittar de där ”medierna”, eller exorcisterna, som aldrig verkar behöva få betalt).

I Insidious 3, det senaste tillskottet, är familjen stympad – modern är död – och bor i lägenhet, med spricka i taket. Den stympade familjen är motiv också i Dark water, i dess båda versioner (2002 och 2005). Där är en moder ensam med sin dotter, och för en tung kamp för att kunna föda dem båda och samtidigt hitta en ekonomiskt överkomlig bostad. Dessutom måste hon försöka avvisa ex-makens anklagelser om att hon skulle vara alltför psykiskt skör för att ha vårdnaden om barnet. Dessa filmer kan genom den trasighet de visar upp ses som bejakande av kärnfamiljsnormen – men de kan också ses som kritiska mot ett samhälle som inte erbjuder trygghet, och som har alltför snäva ramar .

Nej, jag tycker inte att det alltid ska krävas filmvetenskapliga kunskaper för att någon ska kunna skriva intressant och givande om film. Men när det finns en stark diskrepans mellan de anspråk som görs och mängden kunskap dessa anspråk bygger på ska det ändå talas om, att det finns litteratur och forskning på området. Jag rekommenderar Wennström att börja med Siegfried Kracauer och sedan gå via Robin Wood, Linda Williams och Carol Clover ända fram till dagens svenska kännare som Jonas Danielsson och Anna Arnman. Fortfarande finns det en ringaktning för filmen som medium. För vilka andra områden skulle Wennström ta sig an med lika glatt mod och lite på fötterna?

Om Siegfried Kracauer, som en gång analyserade Weimartidens filmer och i dem tyckte sig kunna  se fröet till den tyska fascismens triumf (From Caligari to Hitler) hade rätt i sitt antagande om filmen som ett slags psykogram över ett specifikt historiskt kollektiv så finns det anledning till oro. En film som Motorsågsmassakern, för att återanknyta till inledningen, hade ett självklart slut: en överlevare, en ”final girl” som klarar sig undan våldet.

Under 2000-talet har påbudet om ett, åtminstone tillfälligt, lyckligt slut helt enkelt försvunnit. Insidious-trilogin är ett exempel på det. Vad betyder det, att ondskan bara fortsätter? Har vi tappat hoppet? Jag tror i alla fall inte att det är betydelselöst. Skräckfilm precis som andra kulturella uttryck betyder något. Men en måste alltid vara klar över att betydelsen är mångbottnad och skiftar, beroende på subgenre, plats, tid, publik och, naturligtvis, utformning. Det är frestande att använda en entydig och allmängiltig formel för att ”förklara” och deschiffrera dem, men det gäller att stå emot. Skräckfilmer är inte mindre värda än andra kulturella uttryck utan förtjänar uttolkare med gehör och respekt för genren.

Annons