fbpx
Cannes Kritik & essä Jacob Lundström, 24 maj 2015

Utropstecken på rivieran

Jacobs favoriter på Cannes filmfestival

Cemetery of splendour (2015)

Har varit i Cannes och tänkt på den senaste svenska kulturdebatten. Det låter kanske deppigt men innan samtalet på kultursidorna urspårade i positioneringar och härskartekniker hade det trots allt viss bäring på rivierans mansklubb. Ebba-Witt Brattström skrev ju bland annat om manlig homosocialitet som ett raffinerat sätt att stänga ute kvinnor från olika kultursfärer.

Det är också något som filmkritikern Karoline Eriksson har tittat närmare på i studien Ladies first? som diskuterar den låga andelen kvinnliga regissörer i Cannes huvudtävling mellan 2010-2014. I årets startfält var två av 19 filmer regisserade av kvinnor. Könsfördelningen till trots har det varit tal om kvinnodominans, med hänvisning till Ingrid Bergman-hyllning, showstjälande skådespeleri av Charlize Theron (Mad Max 4) och Cate Blanchett (Carol) samt ett seminarium om kvinnors roll i filmbranschen uppstyrt av Salma Hayek (och inte av festivalen). Jag skulle väl snarare kalla det för undantag som bekräftar regeln.

På grund av den tunga övervikten av manliga regissörer i Cannes, och för den delen kritiker, har det heller inte varit svårt att observera män som lyfter fram andra män, hänvisar till andra män, idoliserar andra män, och så vidare. Jag tänkte på det när Apichatpong Weerasethakul syntes posera i en Miguel Gomes-tröja medan Miguel Gomes syntes posera i en Apichatpong Weerasethakul-tröja.

Även om symbolhandlingen inte primärt var ett mansseparatistiskt initiativ, utan snarare en solidarisk kommentar till att regissörernas respektive filmer hade nekats tillträde till huvudtävlingen, kändes det väldigt väntat. Och för att göra en lång historia kort – Apichatpongs Cemetery of splendour och Gomes Arabian nights råkar också vara mina två favoritfilmer från festivalen. (Jag mäktade bara med en film av en kvinnlig regissör under min Cannesvistelse: Alice Winocours Disorder.)

Men med tanke på att huvudtävlingen begränsats till en uppgörelse i kategorin bästa drama (möjligen undantaget Hou Hsiao-hsiens svärdactionfilm The assassin som jag tyvärr missade) så är det inte märkligt att det är mer gränsöverskridande filmer som dröjer sig kvar i minnet efter hemkomsten.

Strängt räknat är Cemetery of splendour Apichatpongs första långfilm sedan Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv, som 2010 faktiskt mottog guldpalmen i Cannes och senare även fick svensk biopremiär. För tre år sedan gjorde han dock den timslånga metafilmiska meditationen Mekong hotel. I Cemetery of splendour återkommer spöktematiken, och kontakten med tidigare liv, men det går lättare att urskilja ett narrativ.

Vid premiären påminde Apichatpong om att Thailand åter är en militärdiktatur. I filmen ser vi soldater som har drabbats av en mystisk sömnepidemi. De har tagit upp för mycket plats på sjukhusen och nu blivit inhysta i en gammal skollokal, där volontärer vakar vid deras sida. Utanför fönstren arbetar grävskopor med att plantera kablar i marken, där gamla kungar ligger begravda.

Samtidigt är det en historia som är svår att klä i ord, och reducera till ett handlingsreferat, helt enkelt eftersom bilderna spränger sömmarna. Kamerainställningarna är enkla men de stillastående bilderna andas och insisterar på ett annat seende. Varje ögonblick överskrider sin del i berättelsen.

Om Apichatpong kan tillskrivas ett ärende så är det återförtrollning, både av världen och av filmkonsten, som inte ska missförstås som obekymrad eskapism utan snarare göra oss mer uppmärksamma på världen – eller världarna – runtomkring oss. Det hela är dessutom gjort med en lätt hand och kombinerat med en del under bältet-humor.

Arabian nights (2015)

Arabian nights (2015)

Kanske är det det senare som förenar Apichatpong Weerasethakul och Miguel Gomes (förutom fotografen Sayombhu Mukdeeprom). Ett tidigt avsnitt i hans sex timmar långa Arabian nights handlar i alla fall om män – närmare bestämt från IMF och den portugisiska regeringen – med ståndaktiga erektionsproblem. Gomes senaste projekt har onekligen varit festivalens mest ambitiösa och utspelar sig mot bakgrund av den ekonomiska depressionens Portugal, med förtexter som anklagar samvetslösa politiker för att ha blåst folket.

I den första av filmens tre delar figurerar Gomes själv och diskuterar bland annat just frågan om eskapism. Går det att göra film i dagens Portugal utan att tilltala fattigdomen och massarbetslösheten? I filmen försöker han lösa ekvationen eller kanske rättare sagt gestalta konflikten genom att vända sig till Tusen och en natt, där drottningen Scheherazade tvingas berätta sagor för kungen Shahriyâr för att rädda livhanken. Så länge vi berättar om världen har vi åtminstone en chans att överleva.

Arabian nights blandar grovkorniga skrönor med mer dokumentära nedslag i krisens efterdyningar. Det är alltså inte en film, eller rättare sagt filmer, som berättar från a till ö. Gomes har redan tidigare utmärkt som en filmskapare intresserad av mindre konventionella berättarstrukturer. Hans senaste film Tabu var exempelvis uppbyggd av två delar som stod i opposition till varandra.

Ja, det finns drag av självbelåtenhet i Arabian nights, historier som är mer tilldragande än andra, men framför allt något befriande i brokigheten. Det är en uppslagsrikedom som inte drabbats av återstramningspolitik. När man backar undan bildar trilogin en motståndskraftigt romantisk krönika över dagens Portugal via Sidenvägens sagor, till tonerna av popsånger, jazztoner och en barnkör som tolkar The Carpenters Calling occupants.

Mina andra favoriter från festivalen förresten: Jeremy Saulniers Green room, Giorgos Lanthimos The lobster (som jag skrev kort om här), Corneliu Porumboius The treasure och så var Magus von Horns Efterskalv en imponerande debutfilm. Det är filmer som det nog finns anledning att återkomma till.

Annons