Intervju & reportage Sebastian Lindvall, 30 maj 2015

Tillbaka till Rågsved

Från Drogsved till Råggywood
David Danial

David Danial

Foto: Maja Kristin Nylander

Råggywoods Youtube-kanal har passerat tre och en halv miljoner visningar. För David Danial är det bara början på historien.

En av mina gamla lärare försökte illustrera öknamnet med sina barndomsminnen. Livliga anekdoter om livströtta narkomaner, årliga skördefester, brända haschklumpar. Förorten som efter 1950-talsfödseln gick från lovande modernitet till mytomspunnet problemområde. Dimman och demonerna i Drogsved.

Det var platsen där Michaela Sjögrens bröder växte upp, parkerade på slänten och i startgroparna av missbruk som slutade i misär. Tragiken smyger fram i Tom Alandhs gripande men osentimentala dokumentär Vi som överlevde Rågsved från 2008, en vemodig uppföljning av SVT-produktionerna Knuff från 1972 och Rikets affärer från 1980.

Där synliggörs den klassiska mediebilden av förorten som i slutet av 1970-talet härbärgerade punken, vars slagord gjorde sig påminda i somras när moderaten Gunnar Axén slängde sin tv-apparat i protest mot public service. Han var upprörd efter poeten Athena Farrokhzads sommarprat i P1 och inte minst av Ebba Grön-covern ”Beväpna er”. Bandet bildades i en replokal i Rågsved och i samma låt svär Thåström att ”vi från förorterna ska beväpna oss”.

Axén kan pusta ut. Det tycks råda vapenvila, åtminstone när jag och David Danial ses i Rågsveds centrum. Han är upphovsman bakom humorkollektivet Råggywood. Deras populära Youtube-sketcher är på väg att ta ett större steg med kommande filmen Vi ska bli rappare.

När jag möter honom vid utgången till tunnelbanestationen står en kille i 30-årsåldern och berömmer en av Davids videor. Så fort vi passerat centrum springer en tonårstjej fram till oss, vänder sig mot kompisarna en bit bort och skriker ”ja, det är David!”. Det känns som att jag har lagt beslag på en lokal stjärna.

– Vi gjorde det här första klippet och la ut det på Youtu- be, sen märkte vi att det ändå var rätt många som såg det. På en vecka var det 700 pers. Vi tänkte ”fan, det är nästan hela Rågsved. Det är bra, det är slut nu, ingen mer kommer att titta”, berättar David.

Han flinar. Kanske för att prologen till den virala framgångssagan får honom att minnas den ursprungliga överraskningen, eller för att den publika spridningen förändrades så snabbt.

– Sedan märkte vi att fan, det här börjar bli spännande. Men det var ju meningen med det. Meningen var att bygga upp ett varumärke, Råggywood.

I skrivande stund har deras Youtube-kanal passerat tre och en halv miljoner visningar. I startskedet rekryterade David sina blivande kollegor med en kaxig pitch: ”Vi ska göra filmer, lägga upp dem på Youtube, bli kända och tjäna pengar”. Först ville ingen vara med. Efter den första videon stod folk på kö.

David har bott i Rågsved i snart 17 år. Efter gymnasiet gick han en kurs via ABF, där film användes som en metod för att hjälpa ungdomar att hitta rätt i livet. Han tog med sig det pedagogiska verktyget till Rågsveds fritidsgård där han jobbat deltid sedan 2006.

Råggywoods sketcher presenterar en miljö som skiljer sig stort från den svartvita misären som syntes i teverutor på 70-talet.

– De här filmerna har spridits ganska mycket. I Norge, Finland, Göteborg… Folk som inte vet vad Rågsved är förknippar det med Råggywood, någonting positivt. Och de som vet att Rågsved har en taskig historia tänker att ”fan, det kan hända någonting bra också”.

Han beskriver konceptet som filmatiseringar av muntliga skämt, men sketchformen var först bara en disciplinär lösning. Ungdomarna som anslöt sig till Råggywood var rastlösa och ville göra långfilm direkt.

– Jag sa att vi skulle göra filmer som tar en dag att göra klart. Så att man inte behöver komma nästa dag, utan är klar och kan klippa den direkt, berättar David.

Allt lossnade när David kontaktades av Mats Grimberg, projektledare för sajten SVT Humor. De var intresserade av Råggywoods publik och ville att de skulle lägga upp sina sketcher på SVT Play. Plötsligt kunde de unga skådespelarna få lön, precis som planerat. Sedan dess har de kommit närmare målet och får numera pengar för att skapa.

– Nästa punkt är att göra en till långfilm, sen en till… Och då växer det. Men nu jobbar jag med Plattform Produktion.

danial_raggywood_2

Plattform kan beskrivas som Sveriges mest spännande produktionsbolag. Bolagets grundare heter Ruben Östlund och Erik Hemmendorff, regi- och producentduon som senast hyllades för Turist – ett tragikomiskt kalsongryck på romantiska föreställningar om den manliga hjälten.

När David sökte in till Göteborgs filmskola år 2006 satt Erik Hemmendorff i urvalsjuryn. Erik minns deras första möte och Davids ansökningsfilm Vems fel var det.

– Det var hans första film och det kunde man se rent tekniskt, men jag tyckte att den var skitbra. Jag tycker fortfarande att den är skitbra, säger Erik.

Historien baserades på en konflikt som Davids bror hade råkat ut för. Utifrån åtta perspektiv illustrerar filmen den livliga diskussionen som försöker reda ut titelfrågeställningen.

– Man fick en känsla av att det här är en person som tänker på ett annat sätt. Det finns en muntlig berättartraditionstanke, när man beskriver någonting för varandra. Det är gjort med humor och så finns det någon bisarr intelligens som jag tycker att David har.

De behöll kontakten under åren. David utvecklade ett manus med ett produktionsbolag som ville göra ”en annan slags förortsskildring”, men Erik tyckte att han redan var inne på rätt spår med sin existentiella humor.

– Det är enkla situationer som lämnar något som gör att man tittar på det om och om igen. Jag tycker att de är så jävla fina, personerna som han har valt. De är precis vad de är… Karaktärer i sig själva. De har inte med sig något bagage av svensk förort, tänker jag direkt.

Han funderar några sekunder som för att hitta en förklaring.

– David säger att han tittar väldigt lite på film. Det vi tittat på mest tillsammans är Charlie Chaplin. Stumfilm där det är någon som gör något framför kameran. Men det är så jag pratar med Ruben också, så för mig är det ingen skillnad. Jag tänker alltid ”okej, vad är det vi ska göra? Det är en kamera och så är det några som ska göra något framför kameran.” Och man gör det tills man blir nöjd.

Men han ställer sig direkt tveksam till att beskriva David som en förortsskildrare, eller Råggywoods sketcher som förortsskildringar.

– Han har gjort något som är Råggywood. Som en normal värld, men där allt kan hända. Man är liksom inte så intresserad av den yttre bilden av Rågsved, utan den inre. När du säger ”förortsskildring” så tänker jag att David har undvikit alla de grejer som han skulle ha kunnat använt. De behöver inte stå för någon idé om förorten, utan är roliga i sig själva.

David beskriver Vi ska bli rappare som ”samma koncept som Råggywood fast längre”. Den mer omfattande struk-turen – produktionsbolag, stödpengar och en distributionsform mer komplicerad än några musklick – innebär också att fler ska bli nöjda. Nu måste plötsligt David förklara för femton personer vad han vill göra innan kameran rulllar. Ändå verkar han övertygad om att han har hittat rätt partners i Plattform.

En av filmerna som sticker ut på produktionsbolagets titellista är Play, om svarta ungdomar som utnyttjar omgivningens fördomar. ”Jag grät för att filmen vill ha debatt och en tidning svarar med att utnämna regissören till storstadsdjungelns David Attenborough”, skrev författaren Jonas Hassen Khemiri i ett debattinlägg i Dagens Nyheter.

– Jag uppfattade inte Play som rasistisk. Jag tänkte inte ens på det, invänder David utan betänketid.

Khemiris jämförelse med naturfilmaren Attenborough väcker ändå intressanta frågor, inte minst om makt och perspektiv. Hur färgas skildringen av vem som står bakom? Och hur väger den personens erfarenheter in?

– Om man kommer från en miljö så har man bättre koll, men det betyder inte att man gör bättre film. Jag tycker att man ska våga ge sig in, inte vara feg för att man inte kommer därifrån. Tvärtom. Så länge det är en bra historia och blir bra så spelar det ingen roll. Blir det sen dåligt? Gör inte om det.

Han ser ut över gårdsplanen där vi satt oss ner för intervjun.

– Här har jag filmat bland annat… Jag har filmat överallt i Rågsved.

Inspelningsplatsen har alltid baserats på historien, aldrig vice versa. När de behövt en basketkorg har de dragit till en basketkorg – inte mer komplicerat än så. Men det ska vara något i Rågsved, något nära, så att de inte behöver åka långt. En pragmatisk inställning till filmskapandet, men också en hållning som frigör sig från krav på att berättelser i förorten måste vara berättelser om förorten.

– Filmen bestämmer hur miljön ska se ut, inte var jag växt upp. I Råggywood har det aldrig varit viktigt med scenografi. Platsen avgjorde inte om filmen skulle bli bra eller inte, det viktigaste var om karaktärerna och skämten kom fram. Platsen var bara någonstans att vara.

Annons