fbpx
Kommentar & debatt Jacob Lundström, 1 mars 2015

Sanning och konsekvens

Den som tror att verkligheten går att direktöversätta till fiktion är visserligen naiv. Men den som inte förstår att fiktionen existerar i verkligheten lurar sig själv.

Flocken (2015)

Flocken (2015)

Två svenska filmer har vunnit kristallbjörnen i Berlin! Senast en svensk film vann priset för bästa ungdomsfilm på festivalen var 2006. Men den här gången har en av nallarnas lyskraft förmörkats av ett filmbråk under uppsegling.

I Svenska filminstitutets internationella marknadsföringsblad Swedish film förbigås Beata Gårdelers Flocken med tystnad – medan den andra filmen som senare alltså prisades i Berlinalens ungdomssektion, Sanna Lenkens Min lilla syster, ståtar på omslaget. Och i numrets ledare där Anna Serner stolt räknar upp de svenska bidragen på festivalen utelämnar hon Gårdelers film.

Varför? Flocken handlar om ett litet samhälle som vänder sig emot en våldtagen flicka – en berättelse som har tillräckliga likheter med det så kallade Bjästafallet, som häromåret uppmärksammades i Uppdrag granskning, för att anmälas för förtal redan innan premiären.

Justitiekanslern har avslagit anmälan med hänvisning till att filmen ännu inte har offentliggjorts, men producenten drog tillbaka Flocken från Nordic film market på Göteborgs filmfestival i januari. Och när filmen senare trots allt visas på barnfilmfestivalen Buff i Malmö är visningen stängd för press och bransch.

Det är inte första gången som en svensk film, mer eller mindre uttryckligen baserad på verkliga händelser, har hamnat i blåsväder. Dokumentärfilmaren Tom Alandh kritiserade Monica Z för att ”dra en hederlig människa i smutsen”, men senast filmkritiken också blev juridisk var i fallet Call girl, när familjen Palme tog anstöt av filmens förtäckta insinuationer om att statsminister Olof köpt sex.

Den gången slutade det med att filmens företrädare föll till föga och klippte i filmen. Hur konflikten kring Flocken kommer att hanteras återstår att se. Möjligen kommer den svenska filmbranschens it’s complated-förhållande till verkligheten och människorna som befolkar den leda till kurser i krishantering för filmproducenter.

Eftersom det är regel snarare än undantag att Oscarsaktuella filmer exploaterar människoöden från historien, har frågan stötts och blötts även på andra håll den senaste tiden. ”Factchecking the film” heter till exempel en serie artiklar i Entertainment weekly. Filmer som Selma, American sniper, The theory of everything och The imitation game har alla felsökts för historiska lapsusar. Som filmkritik betraktat är det inte vidare intressant, men säger något om vår rättmätiga respekt för bildens makt.

Den som tror att verkligheten går att direktöversätta till fiktion är visserligen naiv. Men den som inte förstår att fiktionen existerar i verkligheten lurar sig själv.

Annons