fbpx
Bloggar Sebastian Lindvall Sebastian Lindvall, 11 december 2014

Årets bästa… John Carpenter-hommage!

Regissören Jim Mickle har fått till sin första fullträff
Cold in july (2014)

Cold in july (2014)

Jag älskar nostalgikicken från 80-talspermanentad genrefilm. Att det senaste tiden liknat en trend beror antagligen på de svenska gästinhoppen, sett i crowdfunding-fenomenet Kung fury och omskrivna hbtq-ninja-cyborgs-musikalen Dyke hard. Men självklart har även amerikansk film bjudit på sina nostalgiska ögonblinkningar. Dels har festivalbesökare uppvaktats med den posttraumatiska synt- och stressthrillern The guest, en efterlängtad comeback från duon bakom metaslashern You’re next.

Men ännu mer förtjust blev jag i den sydstatssläpiga machovåfflan Cold in July. Det är en första fullträff av Jim Mickle, regissören som slog igenom med vampyrapokalypsen Stake land och vann ytterligare kritikermark med sin nyinspelning av den mexikanska kannibalthrillern We are what we are.

Till sin nya film har han fått Six feet under– och Dexter-stjärnan Michael C. Hall att spara ut en hockeyfrilla och odla matchande mustasch. Tvärtemot det samtida pekskärmsklimatet i The guest utspelar sig Mickles southern gothic under 80-talet, närmare bestämt 1989 i östra Texas. Förutom att Halls frisyr liknar Kurt Russells i Big trouble in little China, delar även filmernas titeldesign samma typsnitt. Och det är bara en av många gånger som tidsandan färgar hantverket.

Det är alltså inte bara en 80-talsskildring, utan ett försök till att göra en 80-talsfilm. Och varför skulle en regissör vilja göra det? Givetvis är det tacksamt att hämta visuell sprängkraft från det som redan varit, särskilt när det är ett decennium som vägrar att bli omodernt. I just det här fallet skulle jag dock gissa på att det är Mickles sätt att ta rygg på sina egna favoritregissörer, där särskilt John Carpenters storhetsperiod märks av i både ljud och bild.

Det som får filmen att verka något mer intelligent, och får den att bli mer än bara ett simpelt hommage, är hur rollsättningen utnyttjar samtidsperspektivet för att dra nytta av skådespelarnas generationsskilda imagebyggen. Med sina tv-roller har Hall förfinat konsten att låta sitt gemytliga, amerikanska ylleyttre krocka med en mer komplicerad interiör, vilket också får hans insats i Cold in July att likna en intressant vändning. När hans familjefar vaknar upp mitt i natten av ett krossat fönster rotas revolvern fram ur den gömda skokartongen (det är trots allt den amerikanska södern!), men händerna skakar och väl redo för konfrontation spelar nerverna honom ett spratt. Vips så har vardagsrumsväggen målats om med den obeväpnade inbrottstjuvens hjärnsubstans.

Ändå klappar omgivningen honom på axeln; det är ju så här den gode medborgaren och mannen i huset förväntas agera. Men han lider, lider och lider ännu mer tills staden får oväntat besök från den inbrottstjuvens pappa (Sam Shepard), en psykotisk kåkfarare med ett omaskerat hämndbegär. Och precis när man tror att filmens premiss är utstakad styrs intrigen i ny riktning. Dödsfienderna blir vapenbröder och slår ihop sig med en sliskig privatdetektiv (Don Johnson) för att begrava en snuffpornografisk filmfabrik med maffia- och familjekopplingar.

Istället för outsidern i yllekostym ser vi Hall som en ovillig vigilante. Han lär sig att skjuta, finna sin inre blodtörst, färgas successivt av sin omgivning. En löskokt tönt i sällskap av hårdkokta mansideal, personifierade av den kantstötta kulturmannen Sam Shepard och Miami vice-ikonen Don Johnson.

Så ännu en machofilm med ”en-studie-i-maskulinitet” som alibi? Nja, det vore att döma filmen efter sitt VHS-omslag. Istället visas hur ett 80-talsvurmande uttryck, eller kitsch och bakåtblickande formalism i största allmänhet, kan fungera som en medvetet daterat fond för att historisera, förlöjliga och konstla teve- och filmfostrade ideal.

Under rubriken ”Årets bästa…” listar vi 2014 års bästa filmföreteelser.

Annons