fbpx
Bloggar Sanjin Pejković Sanjin Pejković, 3 oktober 2014

Personliga Persson?

Även dokumentärfilm är beroende av skådespeleri
1556033-T

Stefan Löfven presenterade sina ministrar idag. Några nya namn, några äldre. Medietränade? Förmodligen alla.

Politikernas självrepresentationer har förmodligen alltid varit viktiga, men är idag – när vi i mångt och mycket väljer personer och inte nödvändigtvis ideologier – ännu mer tillspetsad till att innebära väldigt många olika saker. Politiker ska gästa nöjesprogram, talkshower, förekomma i reportage, debattera, laga tacos hemma hos någon programledare, vara personliga och inge respekt. Frågan är hur mycket av den eftersträvade spontaniteten kan egentligen finnas kvar? Måste inte politiker använda ett nödvändigt skydd som gör att de ibland lutar sig på tomma ord som stödjer sig på passande statistik? Nog är det så. Samtidigt är vi tittare förhoppningsvis lika duktiga mediekritiker som försöker uttyda var självmedvetenheten slukar det autentiska uttrycket.

Om vi ska titta på filmiska konstruktioner av politikers offentliga framträdanden finns det hur mycket som helst att gräva i. Jag väljer dock en dokumentärserie som jag finner fascinerande och intressant av många olika anledningar, inte minst för att den fungerar som en filmisk dagbok, en nästan fenomenologisk betraktelse över historiska händelser som tolkas genom en individuell och känslofylld blick. Serien kan också ses som en process där huvudpersonen lär sig – under seriens gång – att handskas med medier, deras språk och uttryck.

Ordförande Persson har en påtaglig dagboksform då serien är menad att ses i efterhand. Det finns ett efterlämnande historiskt värde samtidigt som den följer ett inre och yttre liv av en man som framträder privat och offentligt på en och samma gång. Samtalen fungerar som en motsvarighet till dagboksformen. På samma sätt som en dagbok är personlig och en källa med historiskt värde, skildrar serien Göran Persson och det som händer i hans politiska liv i realtid. På så vis tecknas värdefulla filmiska memoarer.

Det går att läsa ut mycket i Perssons intervjuer genom åren: hur han ser ut, talar, klär sig, vad han har för attityd. I början är han osäker, blicken vandrar, han skrattar nervöst när han blir tillfrågad om han kommer att bli statsminister. Och trots den falska säkerheten (”lugn, alla kommer få svar på frågorna”) han försöker bygga upp, är Göran Persson – precis som klippet visar – en nervös doldis som kommer ur kulisserna. Han skulle under seriens gång prata säkrare. Det måste inte nödvändigtvis betyda att han VAR det. Kanske blev han bara en bättre skådespelare som hade vant sig vid kamerans närvaro och hade större erfarenhet av olika uppträdanden.

Dokumentärfilm är beroende av skådespeleri. De filmade samtalen är inte lika flyktiga som de odokumenterade eftersom de sparas till eftervärlden. Dessa förvandlas då till viktiga dokument, inte nödvändigtvis för att användas i sanningens tjänst, mer för att se hur uppträdandet förändras. Svårigheten med politiker är att de alltid måste uppträda. Skulle de visa sitt sanna ansikte skulle de inte bli valda. Trovärdigheten bygger på att man ska framstå som trovärdig. Det är precis det Göran Persson gör. I scenen då han diskuterar en händelse av stor historisk vikt, Euros införande, väljer han att prata om Helmut Kohls massiva smörätande. Andra offentliga personer blir tolkade genom Perssons – genom serien allt mindre- glasögon. Historieskrivningen är anekdotartad och ger Persson tolkningsföreträdet eftersom han placeras i händelsernas centrum och kan berätta om alla de privata stunder vi inte får bevittna.

Serien har attackerats, inte minst för att kritiken mot dåvarande statsministern är nedtonad och att den inte är journalistiskt korrekt genomförd. Dock var det inte det journalistiska projektet. enligt mig, det viktigaste. Ordförande Persson är en självmedveten filmdagbok, ett unikt filmdokument i vår tid. Den visar oss hur Perssons mediepersona växer och utvecklas genom tid. Metafilmiska kommentarer öppnar själva serien. Persson och Fichtelius tittar i kameran, har ett förhållningssätt till den, kommenterar om den är på eller om batteriet snart är slut. Det är ett självmedvetet grepp som ger sken av fullständig autenticitet framför kameran. Den visar också att båda två har lika stora roller i seriens utformning. Persson är inte bara kamerans offer, han kommenterar den och har en aktiv roll i hur han själv väljer att framställas.

Annons