”Men herr Lebeziatnikov, som är väl orienterad om de nya idéerna, förklarade nyligen att vetenskapen av idag till och med förbjuder medlidande och att det redan är så England, där det råder politisk ekonomi”. Så säger Marmeladov till Raskolnikov och målar samtidigt upp den fond mot vilken Dostojevskijs Brott och straff utspelas.
Den filippinske regissören Lav Diaz Norte, the end of history är löst baserad på Dostojevskijs roman men utspelar sig i nutid; vår så kallade ”postpolitiska” eller ”posthistoriska” period. Filmen inleds med att Fabian, den före detta juridikstudenten, yttrar dessa ord: ”Detta är den nya politiken. Detta är den nya visionen, den nya ideologin”, men vad denna nya politik är förblir oklart, utöver att den grundar sig i en återgång till ett slags intuitiv eller primitiv moralism.
Men filmen utspelas också i Norte den geografiska plats som Diaz i en intervju i tidskriften La Furia Umana beskriver som ”Marcos land [och] platsen där fascismen startade i landet”. Den plats där Ferdinand Marcos, Filippinernas president från 1965 till 1986, växte upp och som fortfarande är i familjens kontroll. Detta landskap är, till skillnad från det i Diaz senaste långfilmer, renderat i färg. Men det är inte det enda som särskiljer Norte från Diaz tidigare verk: trots en speltid på 250 minuter är den kortare (Diaz filmer är vanligtvis mellan 6-9 timmar) och mer påkostad. Detta har sin förklaring i att Diaz hoppade på projektet efter att det satts igång. Men Diaz är ingen främling för Dostojevskij; hans debut, Criminal of Barrio Concepcion från 1998, inleds med ett citat från just Brott och straff.
Om Raskolnikovs mord satte liberalismen på moraliskt prov är det nyliberalismen som sätts på prov i Norte. Filmens ödesmättade våld påminner om våldet hos Park Chan-Wook, Gaspar Noé och kanske särskilt det i Jia Zhang-Kes A touch of sin. Diaz brukar, likt Jia, ses som en av de främsta regissörerna inom det som kallas ”slow cinema”; en paraplyterm som täcker en rad regissörer (däribland Béla Tarr, Sharon Lockhart och Albert Serra) som tar avstamp i filmens förmåga att fånga tid och vars verk präglas av långa tagningar. Norte skiljer sig i denna aspekt från Diaz tidigare filmer. Kameran är rörligare och dramatiken får ta större plats. Det rör sig om att följa, snarare än att beskåda.
Paradoxen i Norte är densamma som i Brott och straff. Varför skulle en liberal människa mörda en pantlånare? För att det mänskliga lidandet som utgör dennes levebröd blir för tydligt, eller är det ett slags impulsiv motreaktion av en kropp genomsyrad av motsägelsefull ideologi? Där Dostojevskij efter morden väljer att undersöka förövaren väljer istället Diaz en dubbel undersökning. Filmen följer dels mördaren Fabian, som sätter sina idéer i system och fullföljer sin våldsamma eskapad, dels Joaquin som har oturen att få straffet för brottet.
En stor del av filmen skildrar Joaquin och hans familj. Båda parterna kämpar på varsin sida av muren, mot frihetsberövning och fattigdom. Och i den minutiösa skildringen av dessa två kamper ligger också kritiken mot idén om det ”postpolitiska” och ”historiens slut”. Filosofen Jacques Derrida bemötte tidigt dessa idéer i Marx spöken, där han skrev att ”inget framsteg kan göra det möjligt att ignorera att lika många män, kvinnor och barn jorden över aldrig har varit utsatta för underkastelse, svält och utrotning som idag”, och gav tio konkreta bevis mot ”historiens slut”, såsom arbetslöshet, utlandsskulder och etniska krig.
Det är kanske snarare Derridas text som bör ses som ursprungsmaterialet till Norte. De parallella historierna i Diaz film utgör en simpel dialektik: Historien må vara slut, men dess offer fortsätter att lida. Och Diaz insisterar på lidandet, och trots de explicita referenserna till Filippinernas historia, är lidandet globalt. Filmens sammankoppling av ”historiens slut” (den västerländska liberala demokratins herravälde) och Marcos presidentskap uppenbarar vad ”historiens slut” egentligen är: diktatur.
