fbpx
Intervju & reportage Jacob Lundström, 25 mars 2014

Det första snittet

Foto: Maja Kristin Nylander

Ester Martin Bergsmark letar efter skönhet i smutsen i sin nya film Nånting måste gå sönder. Jacob Lundström träffar en filmskapare som inte drar sig för att kräma på med symboliken.

Filmens första bild föreställer rosenbuskar i skymningsland. Det är växter som vissnat ner och nu bara väntar på nya knoppar som kan brista, men de vassa taggarna är ändå lätta att riva sig på för den som är oförsiktig. Nånting måste gå sönder är inte direkt en film som väjer för explicit symbolik. Den drabbar snarare samman med bilder som gränsar till klichéer, men genom att ta plats i nya berättelser liksom laddas om.

Typiskt nog är det inte prunkande blommor i sommardis som kameran fastnar för. Istället är det i vanlig ordning den motsägelsefulla skönheten i död och i smuts som intresserar regissören Ester Martin Bergsmark. Från bilder på överkörda duvor i debutfilmen Maggie vaknar på balkongen från 2008, regisserad tillsammans Mark Hammarberg i samarbete med Beatrice ”Maggie” Andersson själv, till bilder av mänskligt avfall i naturen som späckade Pojktanten från 2012.

Nånting måste gå sönder handlar om Sebastian som längtar efter det första och djupaste snittet. Han arbetar på lager om dagarna men drömmer om att förvandlas till någon annan – till Ellie. Vid en pissoar träffar han den räddande ängeln Andreas. Vad som följer är en både vanlig och ovanlig kärlekshistoria.

Vi ses dagen efter att Ester Martin Bergsmark tagit emot Mai Zetterling-stipendiet under invigningen av Göteborgs filmfestival. Men trots att arbetet med att filmatisera Eli Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats inleddes för flera år sedan, blev filmen klar först några dagar innan världspremiären på biograf Draken.

Vad var det som drog ut på tiden?
– Det var en jävligt svår klippningsprocess. Det fanns mycket material från inspelningen och då blir det så många valmöjligheter. Men eftersom jag ville göra en stark kärlekshistoria, som jag själv trodde på, så fick jag bara bestämma mig till slut. För jag ville inte göra en ”Pojktanten 2”.

Så utmaningen var att tälja fram berättelsen ur materialet?
– Ja. Och att det var viktigt att verkligen komma huvudkaraktärerna nära inpå livet.

Pojktanten gick också nära men var mer svårbestämbar, och kanske kan beskrivas som en personlig essäfilm. Den kallades ofta poetisk i mottagandet. Nånting måste gå sönder har en tydligare narrativ tråd.
– Ja. Och poetiskt är ett så missbrukat ord inom film. Ibland verkar det som att det likställs med sekvenser i super 8. Men för mig handlar poesi om att uttrycka någonting väldigt precist. Att vara tydlig, för att inte säga övertydlig. Jag hör ofta andra säga att de inte vill vara övertydliga i sin konst, men för mig är det nästan tvärtom.

Det är intressant. Jag tänker osökt på en scen i filmen där en uppriven Sebastian promenerar omkring och plötsligt ser en grävskopa demolera en husvägg.
– Det är ju nästan lite b.

Men det tycker jag var ett lyckat prov på poetisk övertydlighet. Nånting måste gå sönder har samtidigt flera likheter med Pojktanten, inte bara när det gäller tematiken, utan även till uttrycket. Hur har samarbetet sett ut mellan dig och fotograferna?
– Jag tänker själv väldigt mycket i bild. Och då får fotograferna rätt mycket plats. Jag lägger upp bollen och så smashar de, framför allt Lisabi Fridell som fotat det mesta av filmen. Det finns till exempel en scen i filmen när Sebastian ska visa Andreas en speciell plats. De går in i en skog vid Kungens kurva, bredvid E4:an söder om Stockholm, och hittar fram till en bäck. Solen skiner igenom löven, det börjar regna, det är en smutsig men samtidigt vacker plats. Som fotograf är det bara att mjölka.

Hur har ni hittat de här platserna? För jag tycker att det känns som just en väldigt uttänkt Stockholmsskildring.
– Ja, jag ville göra en Stockholmsfilm utan att det skulle vara det Stockholm som man alltid ser på film. Eftersom jag är uppväxt i Högdalen, och även har bott i Skärholmen, finns det olika hemliga platser, små paradis, som jag älskar. De har jag använt i filmen. Det är platser som berättar något, om mig också kanske.

För en lyckad location-scouting krävs ett halvt liv.
– I just den där bäcken rinner det riktigt källvatten. Det var där Spendrups startade sin verksamhet en gång i tiden. Vårby källa, heter det. Precis där E4:an går nu gick förut den enda landvägen mellan Botkyrka och Stockholm, och där har man färdats med häst och vagn i hundratals år. Jag tycker om tanken på att de badar i rent källvatten alldeles intill en smutsig motorväg. Även om det kanske inte är någon annan som känner till det, utan bara jag som har gjort min research. Men jag tycker att det känns i bilderna som att platsen har en historia, som att något rör sig i löven. Här har kungar gått och sörplat.

Iggy Malmborg och Saga Becker nakenbadar i Nånting måste gå sönder.

Iggy Malmborg och Saga Becker nakenbadar i Nånting måste gå sönder.

Jag tänkte också på det som en ny variant av den arketypiska nakenbadscenen Hon dansade en sommar, Sommaren med Monika eller Såsom i himmelen.
– Jag har gjort en svensk klassiker.

Du beskrivs ofta med ord som gränsöverskridande, senast under invigningen igår. Hur ser du på det?
– Jag tänker på varför jag gör de filmer jag gör, på Mai Zetterling och den feministiska kamp som gör att jag får stå där och presentera min film. Vem är gränsöverskridare? Är det de som lever med gränser inpå livet eller de som rör sig helt gränslöst i samhället? Nånting måste gå sönder handlar om självtillit, att Sebastian inte känner något hopp och lever gränslöst för att gränsen har klivit över honom. Han väljer inte själv att kliva över gränsen. Det finns redan en gräns, som han ständigt är tvungen att leva med. För mig handlar filmen om det. På ett sätt är det en klassisk kärlekshistoria, berättad ur förstahandsperspektiv, men med kanske inte jättevanliga karaktärer. Att inte anpassa sig efter ett centrum utan att vara centrum.

Och att hitta de här platserna där det är möjligt?
– Jag tänker också på huvudpersonen i Gabriela Pichlers Äta sova dö. Den enda plats som hon verkligen kan andas på är den där nedlagda dinosaurieparken. De här mellanrummen som inte har någon speciell funktion. Min film börjar och slutar på Högdalstoppen, som består av schaktmassor från när man rev Klarakvarteren och byggde tunnelbanan. Det här var det sista arkitekten Holger Blom gjorde i sin karriär. Han är känd för Stockholmsstilen och har även gjort bland annat svampen på Stureplan. Holgers vision var att topparna skulle bli monument, som jättelika parker, men istället blev de föraktade som bölder.

Ett slags offerplatser för modernismen.
– Sedan blev de aldrig godkända som parker utan har rent juridiskt varit ett slags mellanrum. Men där har det varit en massa ravefester, boende för romer, det grillas och festas på somrarna. Jag tänker att Högdalen och Rågsved var platser där punken föddes och levde. De här platserna har haft en jävla vikt i samhället. Och i Stockholm ska fortfarande allting som är smutsigt och inte fyller någon funktion bara bort. Jag vill inte låta nostalgisk, men det finns en renhetstanke som irriterar mig.

Vad är det du letar efter i smutsen?
– Jag vet inte, men jag tänker på det svenska sättet att göra film på. Där finns också en renhetstanke och ett slags återhållsamhet. Det ska inte vara för mycket musik, vardagen är starkare än en berättelse, på filmhögskolorna studerar de texter om Cykeltjuven, och så vidare. Sedan finns det människor som lever som Sebastian, som längtar bort eller har en dödslängtan. Men då kommer normerna. Det är kärnan i mitt filmande och den här karaktären. Det är det enda jag tänker på.

Jag tycker det finns mellanrum i filmens dramaturgi också. Är det någonting du tänkt eller är det något jag hittar på?
– Vi har pratat mycket om det där, för jag har jobbat med flera olika klippare. Jag tycker vändpunkterna i den här filmen är väldigt luddiga, det är som en rund boll med mjuka kanter, så jag tror snarare mellanrummen är en del av dramaturgin. Min styrka och mitt misslyckande är att jag vill göra en genrefilm, men sen får jag alla de här bilderna som jag inte kan värja mig mot. Men jag hoppas att något sker när jag misslyckas med att göra en genrefilm och istället ägnar en halvdag åt att filma flum. Även om det är bra att ha en producent som ifrågasätter mig ibland, annars kanske det bara skulle det bli flum.

Jag tänker på när Jan Troell skulle göra katastroffilmen Orkanen i Söderhavet men hellre filmade krabbor i vattenbrynet.
– Men den filmen blev inte så bra eller? Den metoden kanske inte alltid funkar. Om man fastnar för länge i vattenbrynet och inte kommer upp på land. Men jag vill och hoppas att filmen också har ett dramaturgiskt driv, med riktning mot undergången och sedan uppåt igen.

Du och Eli Levén har också pratat om självdestruktivitet som konstruktiv kraft. Hur tänker ni kring det?
–Ja, det där är vi båda intresserade av. Om man läser texter av de Sade är friheten underkastelse, att underkasta sig livet. Vissa hävdar ju att begäret är en dödsdrift. När man bejakar livet fullt ut är det sammanflätat med både njutning och smärta. För Sebastian handlar det om självtillit och om att älska sig själv. Det handlar om att välja själv när man njuter. Från början bygger Elis bok på myten om sankt Sebastian, som underkastar sig sin tro. Det finns många målningar där han står fastbunden vid ett träd och får pilar mot sig, men samtidigt ser ut att njuta när han tittar upp mot gud. Jag var väldigt sugen på att göra en film som bejakar livet i en tid som jag tycker ägnar sig så mycket åt världslig njutning som kaffe och choklad. Medan jag är mer intresserad av att filma en älskares kvarglömda underkläder. Jag är nyfiken på vem som får njuta.

Nånting måste gå sönder är Ester Martin Bergsmarks första renodlade spelfilm.

Nånting måste gå sönder är Ester Martin Bergsmarks första renodlade spelfilm.

En annan aktuell film som satt njutning under lupp är Lars von Triers Nymphomaniac. Frågan är om huvudpersonen Joes njutning är ett självständigt val eller om hon är slav under sin ”natur”. När filmen tar sin början förklarar hon hur hennes egoistiska begär spridit ödeläggelse omkring sig, och att hon inte vill vara gränslös längre.

Men innan dess hinner hon njutningslystet bli piskad, och med sina religiösa övertoner är filmen inte alls olik de där målningarna av Sankt Sebastian. Till skillnad från Sebastian i Nånting måste gå sönder är dock Joe i Nymphomaniac inte någon romantiker, även om båda drar dödsföraktande konsekvenser av att deras begär står i opposition mot omvärlden.

Den långa versionen av Nymphomaniac, eller åtminstone av den första delen, fick sent omsider premiär på filmfestivalen i Berlin i februari. Kanske var det en känsla av opposition mot njutningsembargot i filmsverige som fick Ester Martin Bergsmark att flytta till den tyska huvudstaden för två år sedan.

Lagom till festivalstarten har hen dock blivit sjuk. Det hårda arbetet med att få filmen färdig i tid, och det välförtjänta firandet på filmfestivalerna i Göteborg och Rotterdam, har tagit ut sin rätt. Jag köper med mig ett paket paracetamol till den lidande konstnären och tar tunnelbanan till Kottbusser Tor. I Rotterdam mottog Nånting måste gå sönder finaste priset i huvudtävlingen. Den glimrande tigertrofén ståtar bredvid blomkrukorna i köksfönstret.

Nu lever du i någon form av distansförhållande med filmsverige. Hur fungerar det?
– Både Pojktanten och Nånting måste gå sönder var igång innan jag flyttade hit för två år sedan, och jag åker hem och jobbar en del också. Men det är skönt att betrakta filmsverige utifrån. Jag kände samma sak när jag var i Rotterdam. För det är konstigt att göra film i ett så litet land som Sverige. Särskilt om man gör något som inte är mainstream, då är det lätt att hamna i ett fack.

Du sa att det precis gått upp för dig att du är en filmregissör. Känns det tryggt att kunna luta sig mot en yrkestitel eller känner du att du måste ompröva dig själv nu?
– Det känns faktiskt jätteskönt. Jag vet inte om det blir lugnt för det, det kommer antagligen alltid vara en kamp att göra film, men jag har fått ganska mycket kritik för mitt manus under hela processen. Så mitt självförtroende har gått upp och ner, samtidigt som jag har trott mycket på regin och närheten till skådespelarna.

Vilken har varit den vanligaste invändningen mot ditt manus?
– När jag skriver har jag en idé om filmens känslomässiga klimax, men det kanske inte framgår i text och det kan vara svårt att argumentera för sin känsla. Sedan finns det scener när Sebastian och Andreas bara ligger och pratar i sängen som folk tycker är konstiga. Om jag skulle göra ett konventionellt manus av mitt manus skulle det inte bli en sida per minut, som det helst ska vara enligt standard. I Danmark är de väldigt strikta med sånt. Ett manus måste vara på åtminstone 70-80 sidor för att det ska passera som långfilm. I Sverige har jag hört att ”det blir nog en bra film på 50 minuter”.

Det låter jättekrångligt om man skulle vilja göra en åtta minuter lång tagningen på någon horisont. Hur skriver du manus?
– Jag tror mycket på att hitta en egen logik för varje film. Den här gången har jag klippt filmen i flera omgångar för att utmana mig själv att hitta en berättelse. Men i grunden är jag ganska självlärd. När jag och Mark Hammarberg fick stöd för vår första kortfilm Svälj hade vi skickat in ett fanzine med olika teckningar som manus till konsulenten. Det funkade för oss, men det var säkert en del tur inblandat. De som har gått på filmhögskolan i Göteborg verkar ha hittat sina metoder, men jag kan känna mig lite ensam ibland. Samtidigt är jag en av få som får chansen att göra det jag vill göra. Det är ju skitlyxigt.

Nånting måste gå sönder är en film som handlar om stora drömmar, men högstämdheten från Pojktanten tas den här gången ned på jorden av Shima Niavarani i rollen som comic relief. Hon delar lägenhet med Sebastian och ironiserar över hans svärmerier. Ester Martin menar att hon fick säga rakt ut precis det som publiken i hemlighet sitter och tänker, till exempel när Sebastian ligger och gosar med den blodiga näsduken han sparat från första mötet med Andreas. Det finns även andra tillfällen med förlösande humor i filmen.

– Jag lade tillbaka en scen på nyårsafton efter att jag knappt hade kunnat sova på två veckor. Det är scenen när Sebastian och Andreas skär varandra. De ligger och drömmer om att ha ett hus i Italien. Olika romantiska fantasier. Och Andreas, som tror att han är farligare än han egentligen är, får för sig att de ska skära sig.

Och det är en rolig sekvens i filmen! Instinktivt tänkte jag att vi kommer få se en jobbig och utdragen scen men istället är det ett snabbt klipp till sjukhuskorridoren.
– Det var mycket längre förut. Han låg där och skrek, det var paniksamtal till ambulans och en massa blod. Det är just det som är bortklippt. Usch. Fy fan för att göra film.

Tänker du på alla olika ctrl-z under processens gång?
– Jag har inte gjort något annat de senaste veckorna. Jag har aldrig haft så här mycket ångest för något jag gjort tidigare. Men jag har aldrig fått så bra feedback för en film heller. Ändå är det som att jag tänker att den kan bli ännu lite bättre. Men nu är jag i alla fall väldigt nöjd med ordningen. I slutet jobbade jag med en klippare som heter Andreas Nilsson som fick till så många grejer som jag jobbat med länge själv. Vissa saker som jag haft ångest över inser jag inte går att göra på ett annat sätt. Till slut sitter strukturen och då går det inte att ändra på något om man inte vill jobba två månader till.

Du säger att du ville göra en kärlekshistoria som du själv tror på. Tror Sebastian och Andreas på kärleken när filmen är slut?
– För mig handlar det om kärleksfilmen som koncept. Minka Jakerson, som också varit med och arbetat med filmen, har skrivit att vårt tänkande är koloniserat av kärleksberättelser.

Takhuskyssar i Nånting måste gå sönder.

Takhuskyssar i Nånting måste gå sönder.

Att den som är kär lajvar en saga som redan finns inprogrammerad?
– Precis. Jag tänker att Sebastian och Andreas vill ha en kärleksfilm tillsammans. Sedan ville vi att hud, svett och äckel skulle vara en del av deras förälskelse. Och så mycket musik. Jag ville kräma på helt enkelt, vilket är ovanligt i svensk film. Jag läste någon gång i FLM att de vanligaste orden i hyllningar av svensk film är saker som ”återhållsam”, ”dokumentär” och ”subtil”.

Nånting måste gå sönder handlar om mötet med den första stora kärleken. Men hur skulle nästa kapitel se ut?
– Jag har ingen aning vad som händer med Sebastian och Andreas. Men jag skulle jättegärna göra en till kärleksfilm som gick in ännu mer i romantiken. Som Sjömannen som föll i onåd hos havet av Mishima. Den handlar om en sjöman och en änka som förälskar sig i varandra, men också om begär och dödslängtan. Sjömannens stora kärlek är egentligen havet, han drömmer om att bli uppslukad av havet. Om jag skulle göra en till kärleksfilmen skulle den nog vara väldigt romantisk. Kanske med Ralph Fiennes.

Apropå romantisk dödslängtan, och att vi har pratat om människor som lever med normer inpå kroppen, är döden trots allt den mest definitiva normen av alla. Hur ska man förhålla sig gränsöverskridande till döden? Jag tänkte på Camus som frågar sig om man bör begå självmord eftersom livet är meningslöst. Nej, man ska revoltera mot meningslösheten och leva vidare.
– Det är ungefär så vårt synopsis ser ut. Det är själva grunden i dramaturgin. Så enkelt är det. Sen har vi försökt placera in scenerna i det. Jag tycker mycket om slutscenen från Högdalstoppen. Den är så symbolisk att den nästan var för symbolisk. Det tycker jag om.

Har du sett Nymphomaniac?
– Nej.

Den innehåller också en symbolisk bergstopp.
– Nej, gör den det? Lars von Trier snor alltid mina idéer. Redan 2008 spelade jag in en förstudie till Nånting måste gå sönder och gjorde en scen med en höghastighetskamera till tonerna av en Händel-opera. Ett halvår senare kommer Antichrist med nästan exakt samma bilder till barockmusik. Han verkar ha kopplat upp sig mot min hjärna. Jag måste få upp mitt produktionstempo så det inte tar så många år att finansiera varje film.

Blod, svett och tårar. Sperma och urin. Nånting måste gå sönder är en film med kroppen i förgrunden. Men det är en annan form av kroppsfixering än den vi exempelvis ser i Hamilton – I nationens intresse, där Persbrandts omtalade superkropp gestaltar militärindustriell ambivalens, eller för den delen någon av de otaliga svenska filmer där kvinnokroppen främst är föremål för manligt våld.

Nånting måste gå sönder skriver snarare in sig i en närgånget normbrytande filmtradition, vars anor är oberoende av en viss dansks helaftonsprovokationer, med allt från Fassbinder och Bruce LaBruce till Gunvor Nelson och Barbara Hammer. Själv nämner Ester Martin Bergsmark Charlotte Roches Våtmarker som inspiration, romanen från 2009 som handlar om 18-åriga Helen som efter en intimrakningsincident ligger i sjukhussängen och minns allt hon gjort med sitt könsorgan. Filmatiseringen får förresten också svensk premiär i mars.

Slow motion-sekvenserna i Nånting måste gå sönder, som fångar Sebastians sexuella martyrskap i all sin prakt, är förmodligen filmårets mest förhöjda. Dragningskraften mellan begär och självutplåning i minutiös detalj. När jag kommer hem till Stockholm får jag ett mejl från Ester Martin: Vi har inte pratat tillräckligt mycket om svetten och smutsen. ”Jag ville göra en film om att vilja drunkna i sin älskares armhålor, eller bara gömma sig där en stund tills världen har blivit lite snällare.”

Ester Martin Bergsmark
Född 1982
Svensk regissör. Mottog tillsammans med Mark Hammarberg en Guldbagge för debuten Maggie vaknar på balkongen år 2008. Medverkade år 2009 i feministiska porrfilmantologin Dirty diaries. Gjorde 2012 den personliga essäfilmen Pojktanten i samarbete med Eli Levén. Ester Martin Bergsmarks nya film Nånting måste gå sönder bygger på Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats från 2010.

Annons