fbpx
FLM DVD Ingrid Ryberg, 29 januari 2014

Hon hade ångest en sommar

Hur mår egentligen den svenska synden? Vi har valt ut sju svenska kortfilmer på temat sex. Ingrid Ryberg tar del av kvalfylld upphetsning.
The-Yearning-Room_00001-640x350

Hur mår egentligen den svenska synden? Vi har valt ut sju svenska kortfilmer på temat sex till en unik dvd. Ingrid Ryberg tar del av kvalfylld upphetsning.

När FLM bjöd in till ett gruppsamtal om 2007 års svenska filmsex var omdömet övervägande kritiskt. I filmer som Darling, Linas kvällsbok och Du levande är sex något som de inblandade helst vill slippa. Det är tråkigt, alienerat och absolut inte upphetsande att titta på. Samtalsdeltagarna reflekterar över den seglivade idén om sex som något ångestladdat, övergreppsbetonat och skamfyllt. Samtidigt finns en svensk tradition av att avdramatisera och göra sexet till något naturligt och vardagligt, gärna lite taffligt och misslyckat. Några av filmerna gör en slapp gest i riktning mot ett erkännande av kvinnors orgasmer, men att kvinnor skulle kunna njuta av sex framstår som föga sannolikt under filmåret 2007. Dessutom lyser all form av homoerotik med sin frånvaro.

Sex år senare tycks det svenska filmsexet söka efter nya narrativa spår. FLM:s kortfilmssamling på temat sex avspeglar en välbehövlig ambition att skildra begär på ett mer finstilt sätt bortom entydiga klichéer och stereotyper. Det är inte en dag för tidigt.

I genomgången av 2007 års filmer framträder två tydliga poler som sexskildringar i svensk film pendlat mellan sedan den så kallade sexbarriären sprängdes under den sexuella revolutionen. Vågade filmer som Ingmar Bergmans Sommaren med Monika, Tystnaden och Jungfrukällan, samt Mai Zetterlings Älskande par och Nattlek kunde under konstfilmens täckmantel passera censuren och på så vis tänja gränserna för vad som tilläts i svensk film. Därmed banades vägen för explicita samlagsscener i Torgny Wickmans Kärlekens språk år 1969 och även för upphörandet av brottsbalkens paragraf om ”sårande av tukt och sedlighet” som fram till 1971 förbjöd spridningen av pornografisk film.

Sommaren med Monika, liksom Arne Mattsons Hon dansade en sommar, gav uttryck för en tidsanda där sex och nakenhet lyftes fram som naturligt och sunt. År 1955 införde Sverige som första land i världen obligatorisk sexualupplysning i skolan och den svenska sexualiteten kom, som idéhistorikern Lena Lennerhed visat, att ses som rationell och upplyst. Samtidigt som begreppet den svenska synden etablerades av utländska journalister som förfasade sig över utomäktenskapligt sex och aborter, etsade filmnakenbaden fast en bild av den svenska sexualiteten som avspänd och skambefriad, som sammanhörande med sommar och natur.

Men parallellt med frimodiga och djärva skildringar av nakna kroppar som glatt skuttar ner i havet eller knullar framför slottet visade andra filmer, inte minst av Bergman och Zetterling, en betydligt mörkare och långt ifrån romantisk bild av sex. Filmkritikern Leif Krantz konstaterade redan i mitten av 60-talet att ett flertal av samtidsfilmerna skildrade dåliga erfarenheter av sex som frånstötande och hotfullt.

Liksom filmåret 2007, förhåller sig sexskildringarna i FLM:s kortfilmssamling tydligt till de två huvudlederna i den svenska filmsextraditionen. Sex och nakenhet är avdramatiserat och naturligt – två av kortfilmerna i samlingen utspelas dessutom mot fond av svensk sommar och havsbad. Men det är också genomsyrat av maktspel, obehag och utsatthet.

Icke desto mindre vittnar samlingen om små men avgörande förskjutningar. Försiktigt stakas nya riktningar ut för hur sex kan framställas på film. Det gäller i synnerhet vems synvinkel sexet utforskas från. Det är inte längre enbart den unge heterosexuelle mannen och hans begär som beskrivs i mötet med den tveeggade kvinnliga sexualiteten: passionerad och förförisk men samtidigt alltid alltför erfaren, mogen och kvävande à la Bo Widerbergs Lust och fägring stor.

I flertalet av filmerna i samlingen är det kvinnornas upplevelser som står i centrum – och de skildras med nyanser och närvaro. Sex är inte oproblematiskt. Det utspelas i ett gränsland där karaktärerna söker efter och tappar bort sig själva. Men ångesten skildras tydligare som en fråga om hur sexuella subjekt formas och förhåller sig i relation till omgivande normer och maktstrukturer. Sexskildringarna rymmer en samhällsanalys. Det är inte lika skrämmande, destruktivt och obegripligt som när Ingrid Thulins karaktär stoppar glasskärvor i vaginan i Viskningar och rop, eller överträder gränser i relation till sin son i Nattlek.

Skiftet mot mer komplexa kvinnliga karaktärer ligger i linje med en trend i svensk film över lag. De senaste åren har vi sett flera dominanta kvinnor ta för sig sexuellt på vita duken. Detta i stark kontrast till det överflöd av unga kvinnor framställda som sexuella oer som präglat svensk film under 2000-talet. I filmer som Lilja 4-ever, Hip hip hora och Mun mot mun begås övergrepp på övergrepp på unga kvinnor utan agens eller eget begär. Parallellt löper det sedan länge uttjatade temat om en manlighet i kris, där känslor av mindervärde och maktlöshet kompenseras med våld i allt från Jägarna till Happy end och Odjuret.

Men vid sidan om dessa, om än samhällskritiska, så ändå nyansfattiga och könsrollsbefästande gestaltningar, har ett nytt stråk utformats i skildringen av kvinnor som starka sexuella subjekt. Ett av de tydligaste exemplen är Apflickorna som skickligt spelar på publikens förväntan om övergrepp men konsekvent vägrar infria densamma. Här är det kvinnorna som tar för sig, begär och utövar makt. Männen är bara snälla. 2012 återfanns de dominanta kvinnorna i Blondie och Katinkas kalas, men också i Pernilla Augusts bordellmamma i Call girl. De är sexuellt orädda och som för att understryka detta röker de. Till skillnad från i Apan saknar Olle Sarris karaktär i Blondie aggressivitet, sväljer förnedringar och förlikar sig med att vara hunsad. Vi har också sett en högre grad av objektifiering av manskroppen, från Hamilton-superkroppen till exponerandet av Samuel Frölers och Bill Skarsgårds snoppar i Till det som är vackert respektive Himlen är oskyldigt blå.

De senaste årens repertoar vittnar om en förskjutning i föreställningen om maktrelationen mellan män och kvinnor. Det är välbehövligt och intressant, men ett besvärande sammanträffande att den svenska filmmannen trycks ner i skorna av kedjerökande maktkvinnor samtidigt som jämställdister som Pelle Billing och Pär Ström ger ut böcker om ”manliga uppoffringar” och hur kvinnor främjas på bekostnad av män i dagens Sverige.

Dessa förskjutningar till trots är kroppen, som Anu Koivunen visar i en genomgång av det svenska filmåret 2011 i FLM, alltjämt kvinnornas främsta kapital på filmduken. Exemplen i genomgången visar också att den sårbara och säljbara kvinnokroppen är förbunden med föreställningar om klass och etnicitet. Det är den vitryska kvinnan i Between two fires, arbetarklassflickan i Happy end och den lågutbildade poledansaren i Odjuret som exponeras och drabbas av manligt våld. I den filmiska föreställningen om arbetarklassen blir sexualiteten extra destruktiv och ful – som när den gränslösa och alkoholiserade mamman onanerar utan att stänga sovrumsdörren i Sebbe. Mot den här bakgrunden är det intressant att Gabriela Pichler helt väljer bort sex och romantik i Äta sova dö, något hon själv kommenterar i den norska filmtidskriften Wuxia.

Ninja Thybergs uppmärksammade Pleasure balanserar också här. Från Thybergs snapshot från en dag på en porrfilmsinspelning går en rak linje till Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta, och andra så kallade ”metapornografiska” filmer som Baise-moi och Romance, där porren kommenteras. Men till skillnad från de förtappade själarna i Moodyssons kritiska skildring så vill Pleasure undersöka individens spelutrymme och begränsningar i det omgivande sociala fältet, på såväl mikro- som makronivå. Liksom i andra filmer i kortfilmssamlingen står maktanalysen i centrum.

Frågan om kvinnors upplevelser och perspektiv på sex fördes även upp på agendan när den feministiska porrsamlingen Dirty diaries gavs ut 2009. (Jag medverkade själv med bidraget Phone fuck.) Samlingen öppnade upp för ett samtal om hur sex kan skildras på nya – feministiska och queera – sätt i ett filmsverige där såväl porren som spelfilmen fastnat i konventioner. Precis som i Unplay undersökte Joanna Rytel här möjligheter att vända maktrelationen mellan män och kvinnor.

En idé med mobiltelefonfilmerna i Dirty diaries var att undersöka hur ny teknologi kan möjliggöra intimare skildringar av den sexuella upplevelsen. I FLM:s kortfilmssamling används nya digitala systemkameror, Canon 5D och 7D, som med en mjuk bild och kort skärpedjup kan skapa en sinnlig, kroppslig närhet till karaktärernas känslor. Inte minst i The yearning room kommer vi nära upplevelsen av kroppskomplex, avund och hämndbegär hos den enligt normen lite för stora tonårsflickan Anne.

Även i KK blir den stora, enligt normen oattraktiva kvinnan en egen sexuell person – till skillnad från hur kvinnor som avviker från normer och ideal och tar för stor plats nervöst annars görs till komiska effekter i filmer som Populärmusik från Vittula, Flimmer och Du levande.

Även om flator och bögar, med väldigt få undantag, fortfarande inte får knulla i svensk film är det glädjande att transperspektivet under senaste året tagit plats både i Pojktanten och i kortfilmen Ta av mig, och att det inte heller handlar om en komisk effekt i stil med Cockpit. Istället gestaltar Ta av mig en transkvinnas erfarenhet av utsatthet och övergrepp. Återigen sker det på ett mer finstilt sätt än i våldtäkts- eller misshandelsscener, genom en mikroanalys av det inneboende våldet i bemötande och ord som den som bryter mot normen möter.

FLM:s kortfilmssamling vittnar om ett pågående uttänjande av de svenska filmsexkonventionerna och om en politiserad förståelse av sexualiteten som formad i samspel med omgivande maktstrukturer. Det är sympatiskt och välbehövligt. Samtidigt är det hög tid att fler sociala subjekt släpps in berättandet. Frågan som vi ännu inte har något svar på är hur det svenska filmsexet skulle förändras om även vithets- och heteronorm ruckades på ordentligt.

Annons