fbpx
Intervju & reportage Nummer 21 Katarina Hedrén, 19 maj 2013

Berättararv

Foto: James Holm

Som son till Sotigui Kouyaté, landets mest berömde skådespelare, föll det sig naturligt för Dani Kouyaté att börja göra film. Nu bor en av Burkina Fasos mest intressanta regissörer i Uppsala.

Du studerade film i Burkina Faso och tillbringade därefter flera år i Paris innan du kom till Uppsala. Hur har exiltillvaron i Frankrike och Sverige påverkat dig?
– Exil är exil och om jag bor i Paris eller Uppsala spelar ingen roll. I exil har jag tvingats betrakta mig själv med nya ögon. Jag har aldrig känt mig mer afrikansk än när jag kom till Paris. Men det okända skrämmer mig inte, tvärtom. Min far brukade säga att om man tittar en annan människa djupt in i ögonen så ser man sig själv.

Har du planer på att göra film i Sverige?
– Just nu arbetar jag på en film som delvis utspelar sig i Sverige i samarbete med produktionsbolaget Dfm. Det är svårt att beskriva projektet som just nu är i skrivskedet, men så mycket kan jag säga som att filmen kommer att behandla frågor om exil, identitet och blandat ursprung. Jag har tidigare samarbetat med Jens Assur som skådespelare och regiassistent till hans kortfilm A society.

Berätta om din senaste film Soleils.
– Det är en hyllning till Afrika skriven av min medregissör Olivier Delahaye som handlar om minnen och minnesförlust. Den behandlar Afrikas komplicerade förhållande till Europa, och våra respektive fördomar om varandra, med en lätt ironisk ton. Filmens centrala budskap är att det i Afrika finns en särskild sorts visdom som handlar om gemenskap och närhet, som har förts vidare genom muntlig tradition. Ett exempel är Mandé-traktatet om mänskliga rättigheter som formulerades i det nuvarande Mali omkring 500 år innan Amerika och Frankrike skrev sina deklarationer. Ett annat är det sydafrikanska konceptet ubuntu som kan förklaras med frasen ”jag finns därför att du finns”, och har hjälpt sydafrikaner att leva tillsammans efter apartheid. Med Soleils vill vi påminna om dessa värden och att resten av världen har något att lära av Afrika. Något som tyvärr många afrikaner också behöver påminnas om.

Individuella och kollektiva minnen är ett återkommande tema i dina filmer.
– Både min farfar och min far var grioter (traditionella historieberättare). Det är en funktion som har gått i arv i min familj sedan generationer och hur vi skapar en framtid med utgångspunkt i det förflutna är en central fråga för mig både som griot och konstnär. Både grioter och filmskapare har som funktion att stimulera tankar och drömmar och kameran är ett perfekt verktyg för detta. Genom legender, myter och musik berör och kommunicerar en griot sitt folks gemensamma historia och värdegrund.

Vilken roll har din far spelat i ditt liv?
– Vi stod varandra väldigt nära. Han var min första lärare och jag förblev hans elev så länge han levde. Han gick bort för lite över två år sedan och det går inte en dag utan att jag saknar honom.

Sotigui Kouyaté gjorde sin sista filmroll i Rachid Boucharebs London river år 2009.

Annons