Kritik & essä Katarina Hedrén, 10 oktober 2012

Allmängiltiga ansatser

Den som fortfarande tror att afrikansk film består av till hälften byfilmer och till andra hälften eländesskildringar med krig, kvinnoförtryck, vattenbrist och Aids, bör åka till filmfestivalen i Durban nästa år.


Den som fortfarande tror att afrikansk film består av till hälften byfilmer och till andra hälften eländesskildringar med krig, kvinnoförtryck, vattenbrist och Aids, bör åka till filmfestivalen i Durban nästa år. I de fall filmerna ändå behandlar eländesteman (som inte alls är irrelevanta), närmar de sig dem på ett sätt som gör epitetet ”afrikansk film” lika intetsägande och otillräckligt som ”europeisk film” är för att beskriva både Ingmar Bergmans Persona och Ruben Östlunds Play.

Det fanns särskilt tre afrikanska filmer som berörde mig starkt i Durban i år. I sin tredje spelfilm The pirogue ger Moussa Touré äntligen kött, blod och själ till de människor som i nyhetsinslag efter nyhetsinslag reduceras till namnlösa dödsoffer eller överlevande illegala invandrare. Filmen följer en grupp västafrikanska män och en kvinna som ger sig iväg på en båtresa från Senegal till Spanien som ingen som håller livet kärt skulle företa. Om det inte vore så att de – paradoxalt nog – håller sina egna och sina närståendes liv så kära att inget kan stoppa dem från att försöka skapa ett drägligt liv och en framtid i Europa. Risken är en på tio att den som tar båten dör på öppet hav, föreslår en av passagerarna, och får till svar att risken att de som stannar kvar går under är tio på tio.

Alain Gomis tredje långfilm, den första som helt utspelar sig i Senegal, tar sig också an ett senegalesiskt livsöde. Satché vaknar upp till vad alla, inklusive han själv, vet är den sista dagen i hans liv. Tey – som är en outsägligt vacker och vemodig meditation – slår följe med Satché på en promenad som sträcker sig från hans mammas hem där han vaknat upp för att medverka vid sin egen likvaka, till det hem som han delar med sin emotionellt frånvarande och förtvivlade fru och sina två barn. På vägen konfronteras Satché med människor och händelser som olika sätt reflekterar avgörande aspekter av ett liv som publiken inte vet någonting om, bland annat ett tvetydigt och flyktigt möte med en äskarinna och en äldre farbror som i detalj visar honom hur han kommer att rengöra Satchés döda kropp. Rollen som Satché spelas av den amerikanske musikern och poeten Saul Williams och i rollen som Satchés trogna följeslagare återfinns Djolof Mbengue, som spelat ledande roller i alla Gomis långfilmer. Satché påminns upprepade gånger under promenaden av hans landsmän och -kvinnor, i en intressant blinkning till The pirogue, att han aldrig borde ha återvänt hem till Senegal igen efter att ha lyckats lämna landet en gång.

Kivu Ruhorahozas debutfilm Grey matter visades på både Göteborgs filmfestival och Cinemafrica tidigare i år. Filmen är en studie av fyra unga människor i Rwanda som lider de obearbetade mentala sviterna av det folkmord där 16 år tidigare omkring 800 000 rwandier dog. En av de fyra är Balthazar, en ung och frustrerad regissör som inte får sin film finansierad därför att den varken är moraliskt uppbyggande eller pedagogiskt nyttig. Filmen han vill göra handlar om de andra tre rollfigurerna i Grey matter ett syskonpar som är de enda överlevande i familjen och en namnlös man bakom en låst fängelse- eller sjukhusdörr som aldrig öppnas men genom vilken han får mat, droger och slutligen ett vapen.

Utöver det faktum att Touré, Gomis och Ruhorahoza tar sig an livsöden som utspelar sig i deras hemländer som råkar ligga i Afrika, så närmar sig samtliga tre filmskapare, på sitt eget personliga sätt, allmängiltiga teman som vem som helst kan relatera till: önskan om ett drägligt liv, rädslan att dö och att inte hinna leva innan vi dör, samt förlust och obearbetade trauman. Det finns en liten, men ganska intressant skillnad dock mellan de två yngre filmskaparna och deras äldre kollega Touré. Medan den senare, som är född i mitten av 50-talet och inledde sin filmkarriär under samma tid som den afrikanska filmens pionjärer fortfarande var aktiva, tydligt identifierar sig som en ”afrikansk filmskapare” så kallar hans båda yngre kollegor sig hellre ”filmskapare” rätt och slätt. Inte för att de skäms över att vara afrikaner – tvärtom – utan för att de vet att de själva och deras filmer förtjänar mer än att begränsas till en begränsad geografisk yta som dessutom är svårt tyngd av omvärldens projiceringar och förutfattade meningar. De gör rätteligen anspråk på och sätter sina filmer i ett sammanhang som omfattar ett territorium som inkluderar, men är större än enbart Afrika. När Gomis i en intervju beskriver skillnaden mellan reaktionerna på Tey och hans tidigare två långfilmer Lafrance och Andalucia så fascineras han av att publiken nu pratar om människor och sig själva efter att ha sett filmen. Inte om Afrika.

Filmfestivalen i Durban är Sydafrikas största. Den första gången ägde rum 1979, mitt under brinnande i apartheid.

Annons