fbpx
Jonas Holmberg, 24 mars 2012

Arrangören

I Fotografen undersöker Vanja Sandell Billström filmkameran som maktmedel genom att arrangera familjeporträtt, filma främlingar på stan och intervjua författaren Stig Larsson utan att ställa några frågor.

I Fotografen undersöker Vanja Sandell Billström filmkameran som maktmedel genom att arrangera familjeporträtt, filma främlingar på stan och intervjua författaren Stig Larsson utan att ställa några frågor.

Varför gjorde du Fotografen?
Jag ville göra en film om vad man egentligen är ute efter när man höjer en kamera. Allt började med att jag såg en målning av den danske sekelskiftesmålaren Vilhelm Hammershøi på Thielska galleriet. Den föreställer fem män som sitter vid ett avdukat middagsbord. Tre av männen tittar på betraktaren rakt genom tavlan, och jag fascinerades av deras tomma ansiktsuttryck. Det var som om de inte hade något kvar att visa. Man tänker ofta att ett porträtt ska säga något om vem den avbildade är, men hos de här männen fanns ett slags nolläge som jag tyckte var intressant.

Finns det en övertro på att man ska lära känna människor bara genom att betrakta dem?
Ja, när jag var yngre och började filma brukade jag sätta på kameran och hoppas att det skulle uppstå något om jag bara väntade. Men att bara hoppas är att avsäga sig sitt ansvar. Nu bestämde jag mig för att arrangera en liknande bild, och bad mina släktingar vara med. Jag arrangerade dem runt ett bord och satte på kameran. Det är intressant att se vad som händer med en situation när jag tar fram kameran.

Vad är det som händer med människor när de vet att de filmas?
Det är olika, men de känner ofta att de måste prestera. De vill ge mig något och försöker få reda på vad jag vill ha av dem. Ibland är det givande, men ofta plågsamt. I Fotografen filmar jag också människor på stan. I början frågade jag om lov innan, men det blev inte bra eftersom folk bara visade upp sin trevligaste sida då. Så istället ställde jag mig bara och började filma folk. Det är spännande att iaktta ögonblicken när de upptäcker att jag filmar dem, skiftet mellan icke-sedd och sedd. Men jag är osäker på om det verkligen var etiskt att filma folk på det sättet. Att ta stillbilder på folk på stan är visserligen helt accepterat, men idag när allt kan bli så offentligt på nätet blir folk väldigt måna om bilden av sig själva. Så det är ändå känsligt att filma folk utan att fråga. Jag skulle själv gå därifrån om någon filmade mig.

Du intervjuar också Stig Larsson i hans kök. Utan att ställa några frågor. Varför?
Jag kände honom sen tidigare, och tänkte på honom som en motsats till mig själv. Han är man, äldre än jag och uttrycker sig som att han är väldigt säker på allt. När vi filmade gav jag honom några repliker, men jag stod också bara där och lät kameran rulla. Det är intressant att se vilka förväntningar man har på en situation. Genom att inte ställa frågor så lämpar jag över ansvaret på honom. När man filmar så profiterar man på någon annan. I Fotografen har jag försökt dra den problematiken till sin spets.

Vanja Sandell Billström tar examen från Kungliga konsthögskolan i vår. Hon arbetar med sitt examensprojekt Förberedelser inför katastrof, en meditativ dokumentär om sjöräddare, fallskärmshoppare och andra som repeterar.

Annons