fbpx
Intervju & reportage Roger Wilson, 28 september 2011

Känn dig träffad

Från Sällskapsresan till Solsidan - svenskarna älskar sina skrattspeglar. Varför roas vi allra mest av oss själva? Roger Wilson träffade tjuvlyssnarna Maria Blom, Ulf Kvensler och Lasse Åberg för att prata om hur man skapar igenkänningshumor.

Från Sällskapsresan till Solsidan – svenskarna älskar sina skrattspeglar. Varför roas vi allra mest av oss själva? Roger Wilson träffade tjuvlyssnarna Maria Blom, Ulf Kvensler och Lasse Åberg för att prata om hur man skapar igenkänningshumor.

Vad tycker ni om för humor?

Lasse: Mina idoler är naturligtvis, som alla säger, Ettore Scola och Woody Allen. Det är åt det hållet som jag vill dra mina filmer också. Hålla upp en spegel och visa på vår ömklighet.

Jag gillar ju igenkänningskomedier och där är det flera som är väldigt duktiga tycker jag. Den här damen till exempel [pekar på Maria] med Masjävlar och den här herren [vänder sig emot Ulf] med Solsidan. Själv har jag ju varit med i en fantastisk film som heter 47:an Löken blåser på, där jag spelade general Painriche. Och det var av… en lite annan sort.

Maria: Jag tror att jag är allätare när det gäller humor. En sak som jag tänkt på är att vi i Sverige inte gör så många renodlade komedier som i USA, utan vi drar oss mer åt dramahållet. Jag tycker om det, men jag tycker samtidigt också jättemycket om amerikanska mer eller mindre bajshumorfilmer. Riktigt låga. Som Kingpin. Och Seth Rogen tycker jag är fantastisk. Urlåg humor. Men sånt har man inte riktigt sett på svenska.

Ulf: När jag var liten och växte upp så kollade man på Hasse och Tage förstås. Och Lindemanskivorna lyssnade jag väldigt mycket på. När man ser om Hasse och Tages krogshower idag så tycker jag att det som stått emot tidens tand bäst är det allra tramsigaste. När Kissinger och Sadat står och pratar om den räliga grådan, ”du vågar inte äta den”. Det tycker jag fortfarande är roligt Men de mer politiska grejorna som hade fler dimensioner känns mer daterade. Men det är kanske för att det var den tidens frågor.

Maria: När jag tänker på vilka svenska filmer jag minns som verkligen var roliga, så är det till exempel Black Jack av Colin Nutley. Den tyckte jag var en jättebra komedi, men den är egentligen ett drama. Återigen, det där svenska – kombinationen mellan drama och komedi.

Ulf: Jag tyckte väldigt mycket om Måns Herngrens och Hannes Holms filmer. När deras Adam och Eva kom så var det en sorts kvalitetshöjning av svensk humor. Och den känns fortfarande väldigt rolig. Jag såg om Sällskapsresan för några år sedan också, och den håller ju också väldigt bra. Där kan man ju verkligen tala om igenkänningshumor.

Sällskapsresan (Lasse Åberg, 1980)

Lasse, hur arbetade du med den första Sällskapsresan-filmen?

Lasse: Arbetsprocessen bestod i början av väldigt mycket intervjuande. Jag frågade folk om de varit med om något kul på en charterresa, och intervjuade resebyråfolk om vad som var den vanligaste frågan de fick. Då var man ju helt plötsligt journalist ett tag.

Ulf: Det var inte så att du själv hade åkt på sällskapsresa och utgick från det?

Lasse: Jodå. Det finns ju ingen anledning att åka något annat än charter om man ska ut i Europa. Att ta sig till Mallorca reguljärt, det tar ju minst en vecka. Vi hade åkt på många charterresor och varit med om mycket konstiga saker. Framför allt det där mjölkandet av turisterna med spansk afton och annat. ”Nu ska ni få vara med om en tjusig konstupplevelse”, säger arrangören, och så visar det sig vara en grotta där en halvtaskig violinist i en roddbåt med ljus på relingen uppträder. Konstupplevelse: 7 000 pesetas.

Ulf: Oförglömligt!

Såg det likadant ut med de andra filmerna?

Lasse: Jo, absolut. Till exempel båtfilmen, jag har inte båt själv, utan där var producenten drivande. Och golf är en konstig sport som jag började utöva i stort sett när vi gjorde filmen. En gång var jag med regissören Mats Ahrén på en golfbana och hamnade i bunkern. När jag skulle slå bollen åkte den upp på gräsbanken, rakt upp i luften och sedan ner i min egen kapuschong på jackan. Då tänkte jag: det här är ju kul!

Du har ju sagt att den nya filmen är den mest personliga du gjort. På vilket sätt skiljer den sig från det du gjort tidigare?

Lasse: De andra har ju handlat om olika företeelser, och nu är ju företeelsen Stig-Helmer själv. Hur han var som tioåring och tjugoåring. Det är knappast någon djupdykning eller ett psykologiskt porträtt av honom, men jag har plockat upp en del saker. Jag skrev ju några böcker, Två lösa boy och rekordmagasinet och en som hette Lasse liten där jag vältrade mig lite i min uppväxt. Det är lite lustigt med hjärnan, för man glömmer ju aldrig någonting egentligen. Så jag tog med en del av det där i filmen. Det kan vara små saker som jag var fascinerad av när jag var liten. Som vattnet i fiskaffärsfönstret, till exempel. Då har jag gjort en sån scen när den lille Stig-Helmer står och kollar på det. Ja. Man hade inte så mycket kul på den tiden.

Farsan (Josef Fares, 2010)

Solsidan har ju blivit nästan lika folkkär som Sällskapsresan en gång i tiden. En av de största komedisuccéerna på senare år, och för en tid sedan blev det klart att det ska göras ytterligare tre säsonger av serien. Men då väljer du att hoppa av, Ulf. Varför?

Ulf: Jag ska jobba med en ny dramakomedi för SVT. En egen grej som har arbetsnamnet Musiksällskapet. En serie om ett litet amatörmusiksällskap på en liten ort i Sverige. Jag spelade själv klarinett i Ronneby musiksällskap när jag växte upp, och i blåsorkestern Ronnebydraget. Det kommer att handla om en liten värld med mycket musik, där det här musiksällskapet tar sig an de klassiska mästerverken med varierande framgång. Och så finns det naturligtvis en hel del familjedramatik i serien också.

Lasse: Har du hört Örebros kommunala musikskola spela Also spracht Zarathustra?

Ulf: Roligt att du nämner den för som det är tänkt just nu så ligger det stycket med redan i första delen. Musiksällskapet hade någon sorts storhetstid på 50-talet, då de var ganska duktiga och gästades av bland annat Birgit Nilsson. Nu kommer det en ny ledare som alla tror ska lyfte upp dem till forna höjder. Och när han kommer dit så spelar de just Also spracht Zarathustra.

Maria: Men hur var det, var du med och skapade Solsidan från första början?

Ulf: Det började med att Felix Herngren, Pontus Edgren och Jacob Seth Franson satt och spånade nya idéer på Jarowskij. Felix fru kommer från Solsidan från början, och det är en plats där man ofta bor kvar om man är uppvuxen där – man fortsätter att umgås i samma gäng som man träffade på dagis. De kontaktade mig på ett ganska tidigt stadium som författare. Jag ville jättegärna vara med och skriva, men jag ville regissera också. Jag har velat göra det ganska länge, men det har varit svårt som manusförfattare att ta det steget. Men Felix tyckte att det var en bra idé.

Hur gick ni till väga för att skriva serien då?

Ulf: Inför säsong ett så definierade vi vissa parametrar. Dels att det skulle vara hög igenkänning. Att vi bara skulle utgå från saker som vi själva hade upplevt, eller hört någon kompis berätta om för att undvika att hamna i de här klassiska historierna som man lätt hamnar i. Det finns intriger som dykt upp i varenda dålig amerikansk sitcom som man sett på tv. Sen så ville vi att det skulle vara mycket nu-känsla också. Små exakta detaljer som priset på en bygel till en barnvagn eller märket på en skjorta som alla tjejerna i mammagruppen har.

Vi bestämde oss också för att det inte skulle vara en traditionell sitcom, dialogen skulle inte vara uppbyggd efter det traditionella upplägg-upplägg-punchline-mönstret, utan det skulle vara en mer vardaglig dialog och komiken skulle komma fram på annat sätt.

Sen pratade vi också mycket om att det inte fick bli grabbigt, vilket var en stor risk eftersom vi var fyra killar som skrev. Det får väl andra bedöma hur vi lyckades med det, men det var så vi pratade när vi började. Sedan underlättades arbetet av att vi alla fyra var i samma fas livet. Vi hade småbarn och höll på eller hade precis flyttat till hus. Det var så vi började.

Maria: Egentligen utspelas ju Solsidan i en extremt liten, smal och segregerad värld. Vad är det som gör att folk känner igen sig, trots det? Jag tänker att det måste vara en väldigt svensk form av oro och rädsla. Att det finns en oro för att inte vara rätt i alla samhällsklasser. Folk är på allvar oroliga över att de inte har rätt färg på väggarna. Det råkar man ut för var man än kommer.

Ulf: Alla har ju sociala koder att förhålla sig till i sitt eget mikrokosmos – vad som är rätt och fel just där. I Solsidan är ju koderna väldigt speciella, men Anna och Alex, som är huvudpersonerna, är ju också lite utanför. Man känner att de strävar efter, men inte riktigt når upp till sin omgivning.

När vi skrev första säsongen så märkte vi att det inte räcker med många små igenkänningshistorier för ett bra avsnitt. Det fungerar inte att ha tre eller fyra historier som handlar om att det är svårt att hitta rätt med fjärrkontrollen, utan man måste ha en huvudhistoria som till exempel handlar om att Alex tror att Anna är otrogen eller något som attackerar deras jämvikt på ett djupare plan. Det räcker inte bara med glasyren, det måste finnas en botten också. Det tänker man kanske inte på, men den finns där.

Men att Anna och Alex flyttade från sin villa till ett trångt radhus i andra säsongen. Var det ett grepp för att serien skulle bli mindre överklass i sitt tilltal?

Ulf: Nej, det handlade främst om att vi inte fick fortsätta att filma i huset vi använt i första säsongen. Men det funkade bra ändå på det sättet. Däremot kan man väl säga, och det tyckte vi väl själva också, att vi tappade riktningen lite grand i säsong två. Att historierna blev lite för skruvade. Ove Sundberg, till exempel, blev lite för knäpp, vilket gjorde att de andra karaktärernas reaktioner på honom inte blev trovärdiga längre. Det blev för mycket sitcom helt enkelt.

Kan det vara så att den traditionella sitcomen inte riktigt är lämpad för det svenska psyket. I Solsidan kan ju faktiskt ett helt avsnitt faktiskt upptas av en persons långsamt malande ångest. Att det är ett greppet som fungerar bättre i Sverige än det klassiska tv-komediformatet? Det finns ju många exempel på att det inte har fungerat.

Ulf: Samtidigt var ju till exempel Svensson, Svensson en jättesuccé, så det går att få till det. Jag tycker att de bästa sitcom-serierna bottnar i det som var ursprunget från början, att det är en filmad teaterföreställning.

Maria: Taped in front of a live studio audience.

Ulf: Precis, och jag tycker att det kan fungera om man har en ensemble som jobbar med publikens reaktioner. Då kan det bli ett sväng i det. Vissa skådespelare är ju fantastiska på det här. De lever upp när de har en levande publik. En del avsnitt av Alla älskar Raymond, till exempel, bestod av bara fem scener på 24 minuter, där skådespelarna bara stod och jobbade med publiken. När det svängde, svängde det enormt bra. Men när det inte svänger är det ju plågsamt dåligt.

: Varannan vecka (Felix Herngren, Hannes Holm, Måns Herngren, Hans Ingemansson, 2006)

Men kanske ligger det inte riktigt för svenska komedier att ens vara roliga. Ibland dras ju dramakomedin så långt åt dramahållet att det inte finns någon komedi kvar. Jag tänker på Killinggängets Fyra nyanser av brunt. Och Måns och Hannes igenkänningskomedier som blev mörkare och mörkare med tiden. Hur göra man för att inte tippa över i mörkret. Hur stannar man kvar…

Maria: …på den ljusa sidan.

Ulf: Det där är skitintressant. Det finns en sån kurva för nästan alla komiker. Ta Woody Allen, till exempel. Man börjar med tramskomedier och sen blir det mörkare, och mörkare…

Maria: …sen blir det cyniskt.

Ulf: Cyniskt och gubbigt. Ben Stiller har också gjort lite av samma resa. Till viss del handlar det väl bara om att man vill göra något annat. Att man tröttnar på att göra samma sak. Har du aldrig varit lockad av att göra något mörkt och existentiellt, Lasse?

Lasse: Jag har alltid haft känslan av att det är väldigt många som kladdar på de stora livsfrågorna, på något sätt. Tar tag i stora allvarliga ämnen på ett lättsamt sätt. Jag har i och för sig fått erbjudanden om att vara med i olika projekt. ”Skulle det inte vara roligt att vara med i något seriöst”. Men jag har ingen lust. Det känns inte som jag.

Maria: Men du har också så många strängar på din lyra. Om du bara hade varit skådespelare och manusförfattare och regissör så hade du kanske haft en helt annan bana.

Lasse: Jag har ju ett yrkesliv, och sen hoppar jag in i den här konstiga branschen två gånger på 20 år.

Maria: Hade du bara spelat med i en massa komedier år ut och år in, och någon hade kommit fram och frågat om du ville spela en massmördare, så hade du bara varit sådär: ”Yes, äntligen!”.

Ulf: Ofta tycker jag att det funkar enormt bra när man använder komiker i seriöst drama.

Maria: Men ofta beror det också på att folk är mycket bättre skådisar än man tror och har fler sidor än man tro, men blir castade på samma sätt hela tiden.

Lasse: Det finns också många jättebra skådisar som är utmärkta komiker, men får göra för lite sånt. Hasse Alfredson gjorde en uppsättning av Spanska flugan med Thommy Berggren en gång, och han hade en jävla bra tajming.

Maria: En sak jag kan sakna jättemycket i svensk filmkomedi är det du gjort, Lasse. En familjefilm. Jag minns också Repmånad, och hur gammal var jag när den kom? Sju år. Att man kunde sitta med hela familjen och se en film och ingen behövde vara orolig över att det skulle bli dumt och för grovt på fel sätt. Hela den genren saknas idag.

Lasse: Det vore ett formfel i den typen av film som jag gör, om det skulle bli snuskigt. Kritikerna skulle säkert tycka att det var bra, i och för sig.

Tänker du medvetet på att dina filmer ska fungera för hela familjen?

Lasse: Jag har försökt att lära mig mer om dramaturgi, men jag är ju mest förtjust i julgranskulorna och inte så mycket av granen. Men i den nya filmen har jag arbetat tillsammans med en dramaturg. Det måste ju finnas en framåtrörelse, annars stannar ju allting upp.

Maria: Ja, men på teatern kan man verkligen få stanna upp, det är det som är så underbart med den formen. Men med film, så fort man sitter med materialet framför sig så måste man ha en relativt tajt framåtrörelse.

Maria, du har ju bara gjort teater efter din senaste film, Nina Frisk? Har du vänt filmvärlden ryggen?

Maria: Jag sitter och skriver på ett filmmanus just nu, faktiskt. Tanken är att jag ska in i filmvärlden igen.

Är det en komedi? Eller en dramakomedi?

Maria: De gånger jag har försökt vara rolig, så har gått väldigt dåligt. Då blir det bara till en sorts spekulation i att försöka vara rolig. Så jag tror att det kommer att bli drama fast roligt.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan dramatikern Maria Blom och filmmanusförfattaren Maria Blom?

Maria: Eftersom jag kommer från teatern från början så har jag mycket lättare att flippa ur i pjäser. När jag sätter mig ner och skriver ett filmmanus så blir allting mycket mer effektivt. I teater finns det utrymme och tolerans för poesi och konstnärlighet. I film ska man koka ner allting. Det är verkligen olika sätt att skriva.

Ulf: Men Masjävlar var en pjäs från början?

Maria: Ja, men det tog ett år att skriva om den till film. Jag gjorde om allt. På teatern hade alla lika stora roller och hela stycket utspelades i en hall, där festen var på ena sidan och köket på andra. I filmversionen fick jag välja en huvudperson och konstruera om historien så den blev tydlig.

Ulf: Jag tänkte på att du gillade den här typen av tramskomedier, har du funderat på att göra en sån?

Maria: Jag önskar att jag kunde göra det. Och det kan jag kanske. Men jag har en skräck från när jag har skrivit till exempel sketcher och det har blivit så himla dåligt.

Lasse: Ska ni göra långfilm av Solsidan?

Ulf: Nej, det är inte aktuellt just nu. Först är det alltså tre säsonger tv-serie som ska göras och eventuellt kommer jag att jobba med serien igen senare, i säsong fyra eller fem. Men det blir nog film någon gång, tror jag. Men det är inte alltid som det blir så bra när man överför tv-serie till film. Bra film kräver en utveckling av karaktärerna, och då blir det svårt att återvända till tv-serien igen. När huvudpersonerna inte är samma personer som de brukade vara.

Lasse: Jag var på den här höstpresentationen för svenska filmer på Filmhuset. Bortsett från Svensson, Svensson och vår film så var det nattsvart. Eländes elände, drama och folk som dog. Det är väl så att det finns procentuellt många fler tråkmånsar.

Har du någon gång känt att du inte har blivit tillräckligt respekterad i filmvärlden eftersom du gör komedi, Lasse? Av recensenter, till exempel?

Lasse: Det är inte riktigt sant att det inte är fint att göra komedi. Jag fick en guldbagge för golfaren, och jag har också fått Bergmanpriset. Okej, Hälsoresan var lite svag dramaturgiskt. Där fick jag ju lite stryk av recensenterna. Golfaren klarade sig väldigt bra, och även S.O.S. var uppskattad. Det finns vissa kritiker som Sydsvenska Dagbladets Jan Aghed, till exempel, som inte verkar gilla den här sortens film. Bosse känner honom och frågade ”Janne, om du vet att du inte tycker om den här typen av filmer, varför recenserar du då dem?” Och fick svaret: ”Han som skulle ha gått blev förkyld.”

Maria: Jag skulle bli väldigt förvånad om jag skulle få femmor i betyg av kritiker för det jag gör. Efter framgångarna med Masjävlar så kände jag ett sorts lugn i att det bara kunde gå sämre efter den framgången. En sorts frihet, faktiskt.

Ulf: En sak som jag konfronteras med ofta, och det är ju i viss mån sant, är att jag hämtar saker från folk runtomkring mig och skriver in i manuset. Är det ett problem för er? För det kan det vara för mig ibland. Jag tvekar för att jag är rädd för att det kommer att sabba mina sociala relationer.

Maria: Oftast vet folk inte vad de säger och gör. Det har varit gånger som jag varit superfräck och citerat människor rakt av, och de märker inte det. Det är jag fascinerad över, hur omedvetna folk är.

Lasse: Men jag skulle vilja veta hur ni går tillväga när ni skriver era manus, rent konkret. Jag skulle till exempel aldrig klara mig utan post it-lapparna på bordet för att få ordning på manuset.

Ulf: Både i Solsidan och nu med Musiksällskapet har vi arbetat mycket i grupp. I Musiksällskapet har jag skrivit vissa långa linjer och karaktärsbeskrivningar men vi sätter oss och tar någon vecka i början och bara spånar ihop en jättebank av idéer, kanske 250-300 uppslag. Sedan försöker man göra en liten historia på tre rader om varje uppslag. Man förstår ganska snabbt vilka uppslag som fungerar. En del faller bara platt, ingen får några idéer alls, men av andra uppslag har man en full historia i tolv steg efter bara fem minuter. Jag tror mycket på gruppens intelligens, det blir bättre om man är många som bearbetar materialet. Så måste man göra i en tv-serie som är tolv avsnitt på 22 minuter. När man skriver film är det kanske en fördel om det finns ett tydligare personligt avtryck.

Jag vill inte göra dig orolig nu, Ulf. Men när du berättade om Solsidan så verkade den ju så enormt genomtänkt när det gällde just igenkänningskomedi – med samtid, småbarn, villaliv. Ett musiksällskap känns ju inte riktigt lika brett. Snarare motsatsen.

Ulf: Nej, det kanske inte är självklart. Men samtidigt så vet jag att SVT tackade nej till Solsidan för att de inte tyckte att någon skulle kunna känna igen sig i den serien. Att Nisse i Hökarängen inte skulle kunna relatera till den.

Lasse: Så fördomsfullt.

Ulf: Jag tänker att musiksällskapet blir en version av föreningslivet, och det är ju något som vi alla upplevt någon form av – antingen själva eller genom barnen. Där finns det ju vissa typer som alla kan känna igen. Som den där ordföranden som tycker att det är härligt att stå på årsmöten och hålla tal, men som sen inte gör ett skit utan låter andra göra jobbet.

I många bra dramaserier, som Six feet under eller Sopranos så består de både av familjedramatik och den miljö de arbetar i, och så finns det kopplingar emellan. Så jag tänker att man får jobba på samma sätt som i Solsidan, och kombinera musiksällskapet med en allmängiltig familjedramatik som alla kan känna igen sig i.

Maria, när jag försökte få tag i dig för det här samtalet så fick jag ett sms där du skrev att du befann dig mitt i någon form av skrivpanik och inte kunde nås förrän några dagar senare. Det känns som att du sitter och skriver ensam och isolerad?

Maria: Jag har faktiskt försökt att skriva med tillsammans med någon, men då blev det jättekonstigt. Jag skulle helt plötsligt vara duktig och tänka efter en massa, och vi skulle sitta och titta på referenser tillsammans. Jag tappade bort allting, så då kände jag att det inte var något för mig.

Var kommer dina idéer ifrån då?

Maria: När det funkar som allra bäst så är det någonting undermedvetet som man inte själv har kontroll på riktigt. Det kommer någon sorts röst eller någon karaktär som säger saker som man inte riktigt vet själv var den kommer ifrån.

Lasse: Tjuvlyssna på folk är inte dumt.

Maria: Det har faktiskt blivit svårare sedan jag flyttade till Falun för det finns mindre folk och de är mer homogena. Ibland kan jag behöva åka till Stockholm bara för att höra olika röster och olika tempon.

Lasse: För några somrar sedan på Konsum i Ljugarn på Gotland, där vi bor på somrarna, så kom det in en sval dam med svinrygg och shetlandsjumper och rutig kjol med säkerhetsnål och sådana här strumpor med en boll bakpå. Med sig har hon en vattenkammad pojke, kanske fem-sex år i klubbkavaj, kortbrallor och seglardojor. Och så säger barnet: ”Mor, jag vill köpa en Fantomentidning, det är akut”. Då säger mamman: ”Det är inget bärande argument, Rutger”.

Maria: Det är ju så bra att man inte kan komma på det.

Ulf: Det känns nästan lite för skrivet.

Lasse: Det var en del historier som vi fick höra när vi gjorde charterfilmerna som helt enkelt var för osannolika för att kunna använda.

Ha ett underbart liv (Ulf Malmros, 1980)

Men varför är den svenske mannen alltid en tönt på film och i tv-serier? Och är det i så fall specifikt svenskt?

Lasse: Nej, alla de stora filmkomikerna har varit underdogs. Charlie Chaplin, Harry Lloyd, Buster Keaton, Helan och Halvan.

Maria: Det är också ett klassiskt sätt att skämta på. Att det blir roligt när mannen står på näsan, eftersom han är högstatus. Men om en kvinna drattar på ändan så är det inte så roligt för hon är ju redan i underläge. Ulf, det är jätteintressant att du sa att ni ansträngde er för att inte vara grabbiga i Solsidan, för jag tyckte nog att det var en förhållandevis grabbig serie. Ibland kan tv-serier och film få mig att förstå att jag har rört mig i kretsar med en helt annan typ av killar, för jag känner inte igen de där grabbgrabbarna och deras problem. Bögskräck och sånt. Men jag har förstått att det är igenkänning för många killar.

Ulf: Vi försökte hitta historier för tjejerna, som var ur deras perspektiv. Bland annat så minns jag att vi ägnade en dag åt att läsa en tjock trave Mama ihop. Sen har vi förstås upplevelser själva från våra egna relationer. Men det är klart att det blir ett manligt perspektiv ändå, när det är fyra killar som skriver.

Maria: Men det är bra att ni ändå funderat på det, för ofta händer sådant helt oreflekterat. Är man medveten om problemet så försöker man i alla fall göra någonting.

Ulf: Vi ville ju undvika att göra som man brukar i sitcoms, där kvinnan är den förståndiga, den smarta som alltid ställer allt till rätta. Då har man på något sätt visat att tjejer och kvinnor är duktiga och bra, vilket känns progressivt. Men den verkliga måttstocken på jämlikhet borde vara om tjejerna har lika roliga roller som killarna, oavsett om det sedan kräver att tjejerna ska vara korkade eller bimbos i serien. Solsidan går hem bra hos tjejer, så på det sättet har vi lyckats i alla fall. Och i säsong tre kommer Mia Skäringer och en annan tjej att vara med och skriva manus.

Men det är intressant det ni sa innan om den svenske tönten. Alex i Solsidan är nog en klassisk sådan. Jag funderar på om det har att göra med att det i Sverige har funnits en jämställdhetssträvan under många år, och att det hos svenska män finns en skräck finns för att bli lilla fridolfiserade. Det är laddat och obehagligt att se någon bli en undergiven tönt. Den typen av man som Alex är, ser man till exempel inte i brittiska serier. David Brent i The office är töntig för att han är en överhetsperson som har en väldigt felaktig bild av sig själv. Det utgör komiken, snarare än att han är förtryckt.

Lasse: Jag vet inte om vi gjorde någon direkt analys när vi gjorde Sällskapsresan. Vi ville ha ett verktyg. Alla är ju osäkra inför nya saker, och då skulle den här figuren som jag gör vara en ingång. Någon som fick folk att säga ”Sådär gjorde min granne också” eller ”Sådär gjorde jag också. Jag förstår honom precis.” Stig-Helmer är den kanal som folk ska fånga upplevelsen igenom.

Maria: Kanske kan man säga att tönten är svensken. Det är så de flesta av oss känner sig.

Om samtalsdeltagarna:

Maria Blom
Dramatiker och regissör. Utöver ett tiotal pjäser har hon skrivit och regisserat filmerna
Fishy, Masjävlar och Nina Frisk. Nu arbetar hon på ett nytt filmmanus. “När jag skriver, så gör jag det på största allvar. Men sen blir det oftast roligt.”

Lasse Åberg
Konstnär och sporadisk filmarbetare. Efter fem Sällskapsresan-filmer har The Stig-Helmer story har premiär på juldagen. “Jag lever lite bredvid fåran. Hoppar in vart tionde år och gör en film. Och eftersom de andra filmerna har gått bra, så brukar det inte vara några problem för producenten att få ihop stålarna. Har haft lite räkmacka på det sättet.”

Ulf Kvensler
Skådespelare, manusförfattare och regissör med bland annat Solsidan, Bröderna Karlsson och Om Stig Petrés hemlighet på meritlistan. Nästa år aktuell med den nya serien Musiksällskapet på SVT. “Det ska jag jobba med snart, men först ska jag regissera klart en Liza Marklund-film för tv.”

Illustrationer: Pontus Lundkvist

Annons