fbpx
Kritik & essä Olle Sjögren, 28 september 2011

Så skildrar rumänska regissörer ett posttotalitärt samhälle

Aurora (Cristi Puiu, 2010)

Flera av dagens rumänska filmare var i tonåren under revolutionen 1989. Nu försöker de bearbeta landets kommunistiska förflutna och skildra ett posttotalitärt samhälle som närmar sig sina kapitalistiska grannar.

Rumänien har överraskat många filmintresserade med en illusionslös realism. Man kan tala om en renässans för den kritiska hållningen att ”leva i sanning”, som lyste upp stora delar av östblocket före 1989. Rumänska filmare lyckas ofta blanda Milos Formans ironiska vardagsbelysning med Krzysztof Kieslowskis existentiella allvar.

Det går inte att förklara dagens utveckling utan att börja med ”systemskiftet” 1989. Efter en rad oblodiga sammetsrevolutioner i Mellaneuropa var det dags för Rumänien, som hade haft den hårdaste säkerhetspolisen – Securetate. Men upproret i Timisoara omvandlades till en diffus statskupp i Bukarest. Man avrättade Ceausescu men en stor del av det maktskiktet kring diktatorn lyckades behålla kontrollen och styra privatiseringen mot egen vinning. Resultatet blev en postkommunistisk demokrati grundad på kleptokrati.

Under de senaste åren har det framträtt en ny generation filmare, som var i tonåren 1989. De försöker skildra motsägelserna i ett posttotalitärt samhälle utan vare sig skygglappar eller illusioner. Realism betyder här att inte vänta på mirakel, utan klargöra ekonomiska villkor och sociala ramar.

Det har blivit lättare att överleva som oberoende filmare i Rumänien efter inträdet i EU 2004. Genom att satsa på billiga samproduktioner med Frankrike eller Tyskland (eller Sverige, som med Florin Serbans Vill jag vissla så visslar jag) kan man minska beroendet av inhemska marknader och övervakare.

Integrationen i EU, som har förbättrat rörelsefriheten för många rumäner, men också ökat konkurrensen och arbetslösheten, återspeglas även i filmerna. Det ekonomiska underläget får konsekvenser för självkänslan och balansen. Folk som har svårt att hävda sig i samspelet med rikare konkurrenter, behöver mera humor för att bearbeta personliga misslyckanden.

I Västerlandet (2002) får vi lära känna en ung man, som först blir arbetslös och sedan förlorar sin fästmö till en utlänning. På barnhemmet där hon jobbar försöker man höja barnens adoptionsvärde med litet lydig pionjäranda från Ceausescuepoken. Och en tonårstjej som bestämt sig för att bli självständig författare, tvingas ge efter för föräldrarnas tjat och träffa en student från Italien.

Här överraskade regissören, Christian Mungiu, med ett postkolonialt dubbelperspektiv. Flickans fader som är polisöverste låter sina mannar dekorera hemmet i klassisk romarstil, men tappar fattningen då studenten visar sig vara från Mozambique. Uppvaktaren vill gärna slå rot i Rumänien, men dottern är bara intresserad av hans bokförlag i Italien.

Mer än en rumänsk filmare har blickat tillbaka på revolutionen med ett självironiskt leende. I Så firade vi jordens undergång (2006) berättade Catalin Mitulescu om en 17-årig skolflicka, som börjar genomskåda det politiska hyckleriet. Då Eva och hennes pojkvän hånglar i skolan, råkar de välta omkull en byst av Ceausescu. Killen som är son till en Securitate-officer, gör offentlig avbön, medan Eva anklagas för ”felaktig attityd” och måste byta skola. Hon börjar umgås med en dissidentson som tänker fly till Italien.

Hemma hos Eva kunde man skratta åt pappas imitationer av Ceausescu, men han brukade också fjäska för grannen på Securitate och förbjuda dottern att träffa dissidenter. Mitulescu skildrar ”revolutionen” som festyra med ”Ole Ole Ole / Ceauscescu finns ej mer”. Inte ens Eva vågar leva ut sin flyktdröm i kyliga gränsvatten, utan vänder tillbaka till Bukarest.

Corneliu Porumboiu plockade i sin tur ner revolutionsmyten med ett provinsiellt leende i 12:08 öster om Bukarest (2006). I regissörens hemstad Vaslui ska man fira 16-årsjubiléet av 22 dec 1989 på en lokal tv-kanal. Det blir ett direktsänt samtal som störs av taffliga tekniker och suddiga minnesbilder. Exakt när inträffade det som hände — eller aldrig hände? Vilka var närvarande på torget — eller lyste med sin frånvaro?

Porumboiu följde upp sin kluriga småstadssatir med Polis, adjektiv (2009). Här får vi bekanta oss med vardagsrutinerna på polisstationen i Vaslui. Det är bara på passavdelningen som det verkar sjuda av liv. Cristi ska spana på ett par skolungdomar som röker hasch och skriver sina rapporter. Men han är medveten om att man i flera andra länder börjat avkriminalisera tonårssynder. Christi vill inte arrestera ungdomar som skulle få sju års fängelse.

Fritänkaren blir snart inkallad till sin chef och får order att citera ordbokens definitioner av Lag och Polis. Genom att bortse från alla sammanhang försöker den auktoritära dogmatikern pressa på sina egna skygglappar. Cristi tvingas erkänna att han påverkats av subjektiva känslor, i stället för att bara lyda order.

4 månader, 3 veckor och 2 dagar (Cristian Mungiu, 2007)

4 månader, 3 veckor och 2 dagar (Cristian Mungiu, 2007)

Närhistorien gjorde sig påmind även i Christian Mungius 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) som skildrade mörkläggningen kring en illegal abort som utvecklades till en mardröm. Mungiu daterar visserligen den traumatiska upplevelsen till 1987, men Gabita får avsluta med en kamerablick till samtida åskådare. Regissören vill både förstärka atmosfären med politisk övervakning och antyda att den ljusskygga verksamheten inte har upphört efter 1989. Ja, kvinnans kontroll över sin egen kropp har snarare minskat i länder som Polen och Rumänien.

En annan illusionslös regissör är Cristi Puiu. Han har fullbordat två långa filmer i ett större projekt om livet i Bukarests förorter. Puiu förenar saklig observation och social inlevelse med en påträngande konsekvens, som spränger alla utslitna berättarformler och tolkningsschabloner. Han studerar samspelet mellan individ och samhälle som en dokumentärfilmare, men skapar också existentiell livsdramatik.

Herr Lazarescus död (2005) handlar om en ensam änkling, som heter Dante Lazarescu. Det är ett namn med djupa rötter i ett kristet kulturarv. Begreppet ”lasarett” var länge genomsyrat av den religiösa vårdtanken att man också skulle ta hand om besvärliga fall.

Herr Lazarescu är inget oskyldigt offerlamm. Han brukar supa som en ”riktig karl” och strunta i både varningar och hälsorisker, men blir hämtad av en ambulans när han en lördagkväll börjar spotta blod. Mot den stressade akutpersonalen ställer Puiu en medmänsklig sköterska, som åker med i Lazarescus ambulans. Hon är lojal med sin patient men blir ofta satt på plats av mer rigida kolleger. Till slut är han så medvetslös att man inte behöver hans signatur för att operera. Strax måste regissören tona över i en helsvart bild.

Herr Lazarescus död (Cristi Puiu, 2005)

Herr Lazarescus död (Cristi Puiu, 2005)

I Aurora (2010) spelar Puiu själv en arbetslös metallarbetare, som dödar flera människor utan bli vare sig seriemördare eller psykopat. Vi får följa Viorel mellan olika lägenheter och transportmedel. Han sorterar cd-skivor och flyttar på leksaker. Han köper ett isärtagbart gevär och skjuter ner två personer i ett hotellgarage.

Först långt senare börjar vi ana att huvudpersonens gärningar och frustrationer hänger ihop med en smärtsam skilsmässa. Viorel står utanför en villa och spionerar, hämtar en dotter i skolan, ger sin forna hustru ett underhåll och dödar henne. Till slut anmäler mördaren sig själv på en polisstation, där man visar större intresse för blanketter än sanningen. Viorel hävdar att sådana poliser aldrig skulle kunna förstå hur han älskat sin hustru.

På filmfestivalen i Göteborg i år formulerade Puiu sin filosofi som ”Vi lever i våra huvuden”. Titeln Aurora var en reaktion på stumfilmsklassikern Sunrise (1927). F W Murnaus tragiska drama om en man som försöker döda sin hustru, utmynnade i en melodram med lyckligt slut. Puiu ville bryta vårt svartvita klichétänkande genom att utforska existentiella skymningszoner.

Integrationen med Europa har också förvandlat den tidigare slutna diktaturen till ett transitland för migranter. Ett ämne som Marian Crisan tematiserade i Morgen (2010), inspelad i regissörens hembygd nära gränsen mot Ungern. Här brukar den fattiga bonden Neelu ofta passera vakterna på sin motorcykel. En dag får han se en figur vada i gränsån. Mannen som kommit på kant med sina smugglare, är desperat och ber rumänen om hjälp. Han inser att mannen längtar efter sina släktingar och gömmer honom i sin potatiskällare.

Gränspolisen kan identifiera Behren från Turkiet, på krogen talar man om araben eller zigenaren. För filmens bondearbetare är det en medmänniska som man bör köra över gränsen utan betalning. Nelu från Salonta växer ut till en positiv hjälte som struntar i EU:s barriärer. Han lyckas mobilisera ett personligt mod, som annars brukar lysa med sin frånvaro i dagens rumänska film.

Nelu har alltså sällskap av flera oberoende filmare, som utforskar skillnaden mellan exploatör och entreprenör utan skygglappar. De har hittat en EU-nisch för samproduktioner i gränslandet mellan Securetates arvtagare och rutinrecept för EU-puddingar.

Annons