Sanjin Pejković Sanjin Pejković, 29 maj 2008

Blackface

Marsnumret av amerikanska Vogue har anklagats för att sälja på rasistiska stereotyper. Omslagsbilden där den svarte basketspelaren LeBron James vrålar rakt ut och håller vita modellen Gisele Bündchen i armen, väckte associationer till King Kong. I Bamboozled riktar Spike Lee sökarljuset mot ett rasistiskt förflutet – och nu.

När marsnumret av amerikanska Vogue nådde kioskstånden anklagades tidningen för att sälja på rasistiska stereotyper. Omslagsbilden där den svarte basketspelaren LeBron James vrålar rakt ut och håller vita modellen Gisele Bündchen i armen, väckte associationer till King Kong. Ett tydligt exempel på hur landets konfliktfyllda historia ständigt kommer upp till ytan. I Bamboozled riktar Spike Lee sökarljuset mot ett rasistiskt förflutet – och nu.

Skrapar man på ytan av USA:s populärkulturella labyrint, bortom alla multikulti actionblockbusters som under senare år dominerat marknaden, kan man se att det ändå existerar gränsdragningar som inte bör överträdas. En av dem är färgfrågan. Man kan byta kön, kroppsdelar, religion och ideologi, men färgen är en essentiell definitionsmarkör. Om den gränsen skulle försvinna skulle all hierarki vara som bortblåst och man skulle hamna utanför sedan länge givna ramar. Det kan vara en av anledningarna till att fallet Michael Jackson fortfarande är aktuellt. Historien om Jackson som byter sin färg (hur det än händer) är en ofattbar kontrovers som underminerar stela och föråldrade myter om färgens mytiska och ödesmättade kraft som naturligtvis bestämmer ens egens natur. Vad händer om man bestämmer sig för att byta sin färg? Är man då fortfarande svart i själen eller förändras även de karaktäristiska dragen hos individerna? Så enkelt som Jacksons egna rader om att it don’t matter if you’re black or white, verkar det inte vara.

Ett enkelt sätt att byta identitet för en stund har varit den blackfacetradition som manifesterat sig i minstrelshower, vaudeville och även spelfilm. Minstrel var den mest populära underhållningsformen under lång tid i USA – från ca 1830 till 1910 – och den byggdes även på framställningen av svartas egenskaper. Vita målade sina ansikten svarta (blackface) och gycklade det som ansågs vara typiskt svart. Naturligtvis utvecklades grova generaliseringar som under lång tid ansågs vara mer eller mindre sanna. Några stereotyper, som de mer eller mindre goda Onkel Tom och Mammy, men även mer negativa figurer som Brute och Coon utvecklades under denna tid.

Blackface försvann från film någon gång under 40-talet, även om det återkom under enstaka tillfällen. En av de mer kontroversiella på senare tid verkar Ted Dansons uppträdande 1993 ha varit, då han iklädd blackface hade en ståuppshow på den anrika Friars Club i New York. Den enda som verkade tycka att det var roligt att Danson ropade »nigger«, drog skämt om svarta som äter kyckling och vattenmelon verkade vara hans dåvarande tjej, Whoopi Goldberg, som försvarade Danson offentligt.

Ett fall som skakade om USA under 90-talet var OJ Simpsons rättegång. När Time visade OJ Simpsons mugshot på framsidan med titeln The American Tragedy, valde man även att försöka visa honom som mer hotfull. Time ville nog styra läsarna att reagera på Simpsons svarthet då man med digitala verktyg förmörkade hans ansikte. Från en Onkel Tom-figur skapade man med några enkla musklick en Brute. Förfalskningen hade kanske inte ens upptäckts om inte Newsweek visat samma bild en vecka tidigare. Men i deras version var hyn betydligt ljusare. Journalisterna på Time var alltså ytterst medvetna om att de själva spelade på the race card. Raskortet, ett uttryck som användes flitigt under OJ:s rättegång, syftade på att försvarets advokat Johnnie Cochran använde anklagelser om rasism för att flytta fokus bort från målet.

Simpson hade länge varit större än rasbarriärerna. Han stod ovanför dem men blev dock ett perfekt »offer« för en rasbaserad melodram. Det manipulerade fotot i Time demaskerar den »riktige« OJ, vars liv gått ut på att gömma sin svarthet för att kunna få en vit kvinna, någonting alla svarta naturligtvis längtar efter. När han besudlat henne visar han sin sanna natur som avslöjas med en digital blackface som visar en mörk Brute som gömmer sig bakom den bleka Onkel Tom-masken. Eller föll man helt enkelt för den allra lättaste dikotomin ljust=gott/mörkt=ont, utan att fundera på att det skulle kunna tolkas som en rasistisk gärning?

En film som driver rasism och rasfrågor till sin spets är Spike Lees Bamboozled. Filmen handlar om en svart manusförfattare, Pierre Delacroix, som är trött på sin wiggerchef, och i hopp om att bli sparkad från bolaget driver igenom idén om att man ska satsa på en minstrelshow för 2000-talet. Två dansare från gatan, Manray och Womack plockas upp och förvandlas till Mantan (anspelning på Mantan Moreland, en svart skådespelare med stora, utbultande ögon som kanske är mest känd för Charlie Chan-filmerna) och Sleep’n Eat (referens till en talangfull skådespelare, Willie Best, som länge fick heta Sleep’n Eat i eftertexter). Till Delacroix stora förvåning blir showen en stor hit i hela landet och jämförs med den kontroversiella Amos and Andy-showen som började sändas i radio på 1920-talet och senare även producerades för tv, men fick läggas ned efter påtryckningar från medborgarrättsrörelsen NAACP på 50-talet.

Delacroix blir väldigt uppskattad på jobbet och förvandlas till en ännu större lismare, medan hans assistent Sloan försöker få honom och dansarna att inse att de begår ett stort misstag. Situationen urartar när den radikala svarta rörelsen Mau Mau, namnet på både en kenyansk anti-kolonialistisk motståndsrörelse på 50-talet och ett gatugäng i New York under samma årtionde, kidnappar Mantan och avrättar honom i tv-sändning.

Filmen öppnar med Pierres monolog om vad satir är och denna kommentar följer med under hela filmen. Monologen har av många tolkats som Lees övertydliga kommentar som bara skapar irritation. Jag ser överdrivenheten snarare som ett sätt att frigöra sig från emotionella band som skapas mellan publiken och karaktärerna då filmen på ett nästan teleologiskt sätt har för uppgift att visa rasismens olika metamorfoser och inte att få publiken att emotionellt reagera på karaktärernas öde. Lee inser att segregationen och rasismen långsamt äter upp samhället inifrån. Karaktärerna är oförmögna att ta sig ut ur situationen och filmen slutar tragiskt. Mantan utses till syndabock, men kontexten runt omkring består och rasismen försvinner inte för att han mördas.

Färgen är en central fråga i filmen och den väcker flera kontroversiella frågor. Är färg något essentiellt? Vem har rätt till en färg som en identitetsmarkör? Den vite chefen i filmen menar på att han är mer svart än Delacroix då han har en bred kunskap om svart populärkultur. Misshandeln av Rodney King, OJ Simpsons rättegång, gangstarap och den oidentifierade svarte mannen med luva som ofta figurerar i realityprogram som Cops och står ansvarig för de flesta brott, är bara några figurer som uppmärksammats i amerikansk media. Michael Jacksons färgbrist var, och är, också en hotfull markering till utsuddandet av identiteter via färg. Så när blackface läggs på i Bamboozled är det inte bara en påminnelse om underläggande rasism som präglar många amerikanska nöjesformer utan en brutal varning om att färg fortfarande spelar roll. När skådespelarna lägger på lager av bränt ek på ansikten förvandlas de automatiskt till levande svart memorabilia, de avhumaniseras och deras skinn får en glans som påminner om svarta figurer som säljs än idag med oförminskat samlarvärde. Som Tavia Nyong’o skriver, kan man antingen skratta åt rasistisk kitsch i form av memorabilia eller aktivt försöka förstöra och bekämpa alla spår av den. Gör man ingenting åt kitschen består och sedimenteras rasistiska idéer i det amerikanska undermedvetna. Mantan, som med blackface äger memorabilians attribut förstörs i slutet, men det innebär inte att man förstör rasismens fabrikörer.

Bamboozled pekar på några intressanta framtidsscenarion, att rasens och stereotypernas orubblighet fortsätter att frodas. Jakten på sensationalism fortsätter i det nya millenniet och vad är mer lockande än uppväckandet av 150 år gamla stereotyper. Lee verkar ha läst Baudrillard, då det nya millenniets stereotyper förlorar sin kontext och sitt ursprung och förvandlas till konsumtionsvänliga verklighetssymboler. Det banala samhällets viktigaste förmedlare av nyheter, attityder och idéer, nämligen tv – som Delacroix kallar »Idiot« – glömmer den egenproducerade informationen så fort den lämnar etern. Lee menar att en historielöshet utan dess like drabbade Amerika på vägen in i det nya millenniet, och han tar på sig uppgiften att lära publiken viktiga fakta. Det intressanta i sammanhanget är filmens hänvisningar till rörliga bilder som historiska källor. När det refereras till Malcolm X – ordet Bamboozled hämtas från ett av hans kända tal – hänvisar Lee till sin egen film från 1992 där Denzel Washington spelar Malcolm. Rörliga bilder hämtade från ett antal olika källor binds ihop i filmen och berättar på olika nivåer om Amerikas 1900-tal.

Lees Malcolm X får här samma värde som de rasistiska kortfilmer som återkommer i filmens slut, de är nämligen enbart referenser till en historielös publik. Men alla inklippta scener har inte samma uppgift. Filmcitatens roller i Bamboozled är flera. Vissa används på ett didaktiskt sätt, för att exempelvis lära upp massorna att sit coms med svarta förtecken ofta faller in i en rasistisk tradition. Andra utdrag har inte ett lika tydligt budskap, som exempelvis klipp från OJ Simpsons rättegång, som har ett mer dokumentärt värde och vittnar om Amerikas svartvita splittring inför fallet.

Bamboozled har en form som alltså ibland påminner om kompilationsdokumentärer som återanvänder arkivbilder till ett visst syfte och påminner i vissa val av filmcitat om Melvin Van Peebles dokumentär Classified X, varifrån vissa klipp är direkt hämtade. Van Peebles, som på liknande sätt som Lee tar det »vita« berättarsättet och omvandlar det till något eget när han redan i början på dokumentären med voice over erbjuder publiken att träda över rasbarriären och sätta på sig svarta glasögon för att uppfatta världen på samma sätt som han. Voice-over, ofta definierat som voice of God eller den vite mannens röst blir i Classified X en svart mans redskap.

Lees pekpinne missar dock ibland, till exempel när han oförsiktigt kompilerar material och vill visa den amerikanska filmens rasistiska historia. Bilder på Bill »Bojangles« Robinson och Hattie McDaniel finns med för att påpeka att dessa skådespelare valdes för specifika, ofta stereotypa roller, och inte hade så stora valmöjligheter. Effekten blir dock annorlunda då de åtminstone för mig fullständigt tar över uppmärksamheten från temat rasism, någonting som även Donald Bogle påpekat tidigare i sitt standardverk Toms, Coons, Mulattoes, Mammies and Bucks. Vissa skådespelare lyckades ändå inge värme i sina stereotypa karaktärer för att de helt enkelt stod över sina onyanserade typecastingar.

Annons