No hay banda! Det finns ingen orkester. Allt är förinspelat – allt är en illusion. Men även när illusionen uppenbaras griper det tag i betraktaren så att både tårar rinner och kroppen krampar. Musiken i scenen på Club Silencio i David Lynchs Mulholland drive är diegetisk – det vill säga att den ingår i själva filmberättelsen. Men konferencieren på klubben kan också sägas ge oss en lynchskt förhöjd demonstration av den regelrätta filmmusikens grunder – den ligger där över och vid sidan om det vi ser som en pålagd, ”oäkta” ljudmatta, som manipulerar oss och våra känslor på ett skrämmande, och ljuvligt, sätt. Oavsett om vi är medvetna om den eller inte.
Decembernumret av FLM innehåller ett samtal om filmmusikens tillstånd. I ljudkalendern väljer 24 personer från film- och musikfälten sitt bästa filmmusikklipp.
