Följande artikel är en återpublicering från FLM Nr 64, hösten 2023. Missa aldrig ett nummer, med FLM:s sommarkampanj får du en årsprenumeration för endast 249 kr (ord. pris 299 kr). Använd koden SOMMAR när du beställer på shop.flm.nu, kampanjen pågår juli ut!
Tiderna förändras. Ytterligare ett tecken på detta presenterades av Jacob Lundström i förra FLM. Inom kort riskerar den gränslösa AI-hajpen att leda till att dina favoritfilmer skalas om för att fylla hela din splitternya skärm, även om det så kräver datorgenererat låtsasmaterial. Jämte Hollywoods motvilja att förhandla i AI-frågan (med förlorade arbetstillfällen som trolig konsekvens) och en strömingsrevolution som förändrat medielandskapet i dess grundvalar (men vars lönsamhet förblivit omtvistad) är det svårt att inte rädslas över filmkonstens förfall i händerna på modern teknologi. Och dessa är bara exemplen i närtid.
Känslan av att filmkonsten utvecklas åt det sämre, mot ett potentiellt dödsfall, har präglat cinefila diskussioner sedan Lumière-brödernas tid. Sedan 1900-talets mitt har televisionen identifierats som dess primära hot – med ett konkurrerande underhållningsformat och konkurrerande visuellt språk.
Detta var utgångspunkten för Wim Wenders Room 666 (Chambre 666), i vilken han bjöd in ett antal filmskapare som Antonioni, Fassbinder och Spielberg att resonera runt filmens framtid under festivalen i Cannes. Året var 1982, platsen ett hotell på rivieran. Det diskuterades i dystra ordalag. Godard tog till orda: ”Ju mer tiden går, desto mer börjar filmer se ut som tv-serier i termer av ljussättning, komposition, och klippning. En tv-estetik har ersatt en kinematografisk estetik.” Filmkonstens fortlevnad var oviss. Då en äldre tv-apparat knappt var större än en badrumsspegel har formatet krävt betydligt snävare bildkompositioner. Ska tv-tittaren i soffan på andra sidan rummet uppfatta vad som sker i såpoperan behövs tydliga närbilder närhelst rollfigurer talar. En Godard skulle (med rätta!) hävda att detta påverkar dess konstnärliga potential. Din arsenal med visuella grepp krymper i takt med att skärmen gör det.
Därav nya Room 999, i vilken Lubna Playoust upprepar Wenders premiss. De gamla ansiktena framför kameran är utbytta mot aktuella Cannes-personligheter, såsom Claire Denis, David Cronenberg, Wim Wenders själv samt svenska Ninja Thyberg och Ruben Östlund. Tonen densamma. ”Filmkonsten är konstant döende – detta är dess livsöde”, säger Arnaud Desplechin. I dag är det primära hotet dock inte tv:n utan dess strömmade ättling.
Trots att de flesta beklagar digitaliseringen av film (likt jag gjort här ovan) finns det anledning att beklaga bristen på detsamma i diskussionen om mediet. Om man så vill även filmvetenskapen. Behövs då en digital uppdatering av diskussionen för att möta förändringarna?
Tillåts jag, som ofta förhåller mig skeptisk till många av digitaliseringens så kallade framsteg, att för ett ögonblick istället sjunga den moderna teknologins lovsång? Inom discipliner nära besläktade med filmvetenskapen har man med hjälp av statistiska metoder framgångsrikt skapat kunskap ouppnåelig via traditionell, kvalitativ humaniora. Med så kallad ”fjärrläsning”, där litterära verk reduceras till datapunkter och analyseras på avstånd, har bland annat Karl Berglund och Mats Dahllöf vid Uppsala Universitet kunnat identifiera konkreta förändringar i modern litteraturkonsumtion. De som lyssnar på ljudböcker föredrar prosa med fler verb, och läsare av fysiska böcker adjektiv. Rapp, dialogdriven skönlitteratur å ena sidan, måleriska beskrivningar å andra. Förändrade teknologiska förutsättningar ger upphov till förändrade preferenser.
Men något motsvarande ”fjärrtittande” inom filmvetenskapen är fortfarande högst ovanligt. Detta trots att det enda vida kända exemplet illustrerat just hur mycket man har att vinna på att integrera kvantitativa metoder. Med filmvetaren Barry Salts teknik, där den genomsnittliga längden på tagningar mäts, kunde David Bordwell skönja en tydlig utveckling i amerikansk populärfilm. Under rubriken ”intensifierad kontinuitet” förde han i bevis vad många upplevt: att samtida filmer de facto rör sig ohyggligt mycket snabbare än vad de en gång gjorde, samt att denna utveckling spänner över hela mediet.
I dag sällar sig få till det kvantitativas kör. Skälen är svåra att sia om. En rädsla för att forskning med ettor och nollor skulle urholka filmmediets själ, som man hävdat att övergången från analog till digital film gjort? Eller otymplighet, tradition, statistikens snäva inlärningskurva?
När digitala humanister inte uppfyller statistikens alla analytiska krav kan det förvisso gå snett. Som i Svenska Dagbladets AI-baserade kulturartiklar från i våras. Där mättes ordförekomst i Alex och Sigge-podden och bitvis drogs det lite väl stora växlar, som att antalet yttrade ”jag” innebar uppblåsta egon. Victor Malms kritik i Expressen (26/2) var motiverad: använt oaktsamt presenteras felaktiga slutsater med ”myndig tyngd”, något såväl Salt som fjärrläsningens upphovsman Franco Moretti har anklagats för att göra. Genomfört väl kan det dock, likt SvD:s Lisa Irenius påpekat (8/3), slå hål på den uppdiktade rivaliteten mellan människa och maskin: ”Datorer är ju ett verktyg för människor, genom att ta hjälp av dem kan vi i många fall utveckla mer välgrundade åsikter”. Så låt oss genomföra ett litet experiment i linje med vad som diskuteras i Room 999. Vi slumpar fram fyrtio nya filmer, varav hälften producerades för traditionell biopremiär, hälften för Netflix. Urvalet avgränsat till en genre (komedier) för stilistisk likformighet. Härnäst mäter vi varje tagnings bildutsnitt från extrema närbilder till avlägsna helbilder. Resultatet visar att strömmad film har en fallenhet för snävare bilder på skådespelare och att helbilder – där avståndet mellan kamera och motiv är som allra störst – förekommer hälften så ofta i strömmad film jämfört med biofilm. Om strömningsbubblan inte spricker snart, är det då möjligt att biografens visuella språk kommer ersättas av en Netflix-estetik? Istället för att fråga oss vad som döljer sig bortom dåtida filmers kanter, likt de AI-verktyg Lundström refererar till, borde vi nog fråga oss hur mycket – eller lite – som kommer rymmas inom framtidens. Utgår vi från statistiken är svaret: mindre än förr.
Men vi ska inte dra för stora växlar på detta. Än så länge lever filmkonsten. För att bäst undersöka den borde det kvalitativa och kvantitativa, det traditionella och det digitala enas. Filmen låter sig måhända förändras, inte besegras. Då kan diskussionen göra det också.
