Vi blickar upp. Människorna trängs på den vita takterrassen, det är uppenbart fullt. Men från vimlet på den sjunde våningen hör vi en röst som ropar ner till portvakterskan att det fortfarande finns plats. “Låt dem komma upp!” Vi befinner oss i Vedado, Havannas mer välbärgade stadsdel. På den översta våningen i ett vitt höghus huserar den icke-statliga kulturorganisationen Fundación Ludwig de Cuba som grundades av två tyska konstsamlare 1995. Det är mitten av december och den varma kvällssolen flödar in över terrassen som är fylld av folk. Två kortfilmer ska visas, Orlando Mora Cabreras Matar a un hombre (“Att döda en man”) och Azul Pandora av Alan González. Några dagar tidigare har Mora Cabrera publicerat ett inlägg på Instagram där han förklarar att hans kortfilm har censurerats ur programmet på Festival Internacional del Nuevo Cine Latinoamericano, Havannas filmfestival för ny latinamerikansk film. Båda visningar drabbades av strömavbrott och trots att en ny tid utlovades skedde så aldrig.
Under hösten har det skrivits om Kubas krisande brist på ström. Orsakerna är flera. Klimatförändringarnas kraftigare stormar har förstört stora kraftverk samtidigt som den subventionerade oljan från den avgörande grannen Venezuela har minskat. Coronapandemin försatte Kuba i sin värsta ekonomiska kris någonsin. Dessutom upprätthåller grannen USA världens längsta handelsembargo mot Kuba. Embargot, som här kallas “el bloqueo”, blockaden, infördes 1962 efter att Kuba förstatligat amerikanskägda företag och oljeraffinaderier. Under festivalveckan får vi själva uppleva några av strömavbrotten men visningarna kommer oftast igång igen efter en halvtimme. Men så skedde inte med Matar a un hombre. Filmen skildrar under en kväll relation mellan en ung man och en äldre militär, varav militären mördas av sin älskare efter att ha våldtagit honom i vredesmod över att den yngre vill lämna landet. På grund av det kontroversiella ämnet misstänker filmskaparen att de uteblivna visningarna inte var en slump. I sitt inlägg skriver Mora Cabrera att det har blivit en osammanhängande festival: “En högtid bestående av överdrifter, i tider som ropar på åtstramningar. En festival som censurerar en film från EICTV [Kubas internationella film- och tv-skola] samtidigt som den slår upp dörrarna för kulturimperialism och som huvudrätt serverar en blockbuster från ett amerikanskt underhållningsföretag. En festival där det palestinska folkets lidande diskuteras opportunistiskt medan man inte kan erkänna vår egen nations motsättningar.”
Kuba har en stark filmtradition vars konstnärliga och explosiva framväxt på 1960-talet är tätt sammankopplad med Fidel Castro och revolutionen. År 1959 grundades filminstitutet ICAIC, Instituto Cubano del Arte e Industria Cinematográficos. Landet tog 1979 initiativ till en festival för latinamerikansk film och 1986 grundades film- och tv-skolan EICTV för att utbilda filmskapare i det egna landet och på kontinenten. Är det arvet från denna nationella tradition som nu vibrerar i Ludwigs fullsatta lokal? När vi kommer ut från visningen möter vi en student i filmvetenskap som vi lärt känna under festivalen. Han viftar med en lätt avfärdande gest mot folksamlingen och säger: “Äsch, de är bara här för att den blivit censurerad, de är inte intresserade av film på riktigt.”
*
Bilderna som reproduceras från Kuba, delvis genom landets egen turistnäring, spelar allt som oftast på en känsla av nostalgi. Amerikanska 1950-talsbilar, vackra kolonialvillor där putsen flagnar och höghus i sovjetisk stil som påminner om socialismens ideal om en bättre värld. En plats som stannat i tiden. Men stämmer den bilden? Landet lever i en diktatur som började få begränsad tillgång till internet först i slutet av 00-talet. Men platsen är knappast isolerad. Tvärtom har landet en central roll i den latinamerikanska kulturen samtidigt som närheten till USA gör att man ofta befinner sig i stormens öga för omvärldspolitiska händelser. Den unga befolkningen har vuxit upp med den revolutionära nationella identitet av att man ska vara ett alternativ till den rådande världsordningen. Samtidigt genomlever de landets värsta ekonomiska och migratoriska kris någonsin, då uppemot en miljon människor har lämnat landet de senaste åren. Så när identiteten att vara alternativet sviker, vem är man då? Vad gör man film om då? Vi, de två redaktörerna på FLM, reser till Havanna för att besöka filmfestivalen i ett försök att få reda på var dagens kubanska filmskapare befinner sig.
*
Om man går ut från Fundación Ludwig, följer gatornas siffernamn i stigande ordning upp för stadens sluttning och sedan rör sig västerut på Calle 23 kommer man så småningom till Cine Chaplin, ICAIC:s egen biograf och stadens cinematek där flera filmer visas under festivalen. Alfredo Guevara, Castros studiekamrat från universitetstiden, blev ICAIC:s första chef när institutet grundades 1959. En slags kubansk motsvarighet till Harry Schein som några år senare instiftade Svenska Filminstitutet. Kuba blev fritt Spanien 1898 för att direkt bli en amerikansk koloni. Efter självständigheten 1902 fortsatte USA att ha ett stort ekonomiskt och kulturellt inflytande över landet. Under revolutionen utgjorde kulturen därför ytterligare ett led i en historisk frihetskamp. I den nystartade filmtidningen Cine Cubano lät Guevara publicera en sammanställning av de filmer som visades på landets biografer 1959. Av totalt 484 filmer var hela 266 nordamerikanska, 44 engelska, 25 italienska, 24 franska och så vidare. Endast åtta var kubanska. Guevara ville överbrygga klyftan mellan campesinos, den obildade landsortsbefolkningen, och bourgeoisien där den förra enligt honom förvägrats nationell kultur och den senare distanserat sig av ointresse. Flera av landets unga regissörer, däribland Tomás Gutiérrez Alea som vi ska återkomma till, hade utbildat sig vid Cinecitta i Rom och återvände hem starkt inspirerade av den italienska neorealismen. Efterkrigstiden Italien och det revolutionära Kuba var på många sätt lika. Man delade ambitionen att motverka den amerikanska dominansen av genrefilmer i det egna landet, samtidigt som Italien ville göra upp med fascismens polerade studiofilmer önskade Kuba bli av med det artificiella latinamerikanska melodramat. De unga filmskaparna ställde sina konstnärliga förmågor till tjänst och ICAIC välkomnade estetiskt experimenterande, så länge det inte slog över i formalistisk självupptagenhet som filmforskaren Michael Chanan summerar saken i boken Cuban cinema (1984). Men snabbt uppstod splittring. Regissören Saba Cabrera Infante, vars dokumentära kortfilm P.M. censurerades redan 1961 på grund av sin dekadenta uppvisning av festande människor i Havannas hamn. Andra som Gutiérrez Alea gjorde några av sin tids mest intressanta verk när revolutionen gav regissörerna vad de tidigare saknat, ett sammanhang där deras filmkonst hade ett syfte och en publik att tala till.
*
Från Vedados högsta punkt blickar Hotel Nacional ut över havet. Den eleganta 1930-talsbyggnaden är berömt för att 1946 ha huserat den ökända amerikanska maffiakonferensen som hölls med dåvarande militärdiktatorn Batistas goda vetskap. Konferensen skildras i Gudfadern II, även om filmen spelades in på Dominikanska republiken. Nu är det ingen maffia som samlas utan istället regissörer och producenter då hotellet utgör filmfestivalens samlingsplats under början av december. Under den inledande presskonferensen slås vi av latinamerikas internationella gemenskap när representanter från olika länder talar på sitt gemensamma språk spanska. Okej, brasilianarna står lite utanför, samt en dansk medlem av den internationella filmkritikerjuryn. Men han löser det snyggt. “I do not speak Spanish but I look forward to share with you and celebrate the universal language of cinema.” Applåder från salen, muchas gracias, klapp klapp.
Men i det gemytliga vurmandet för filmkonsten finns det någonting som skaver. Programmet rymmer runt 100 filmer varav flera redan har tävlat i Berlin och Cannes då festivalen inte har något premiärkrav. En film som däremot lyser med sin frånvaro är Miguel Coyulas samhällskritiska dokumentär Chronicles of the absurd som skildrar hur regimen systematiskt begränsar möjligheterna att verka som fri konstnär på Kuba. Bara några veckor tidigare har den vunnit pris på dokumentärfilmfestivalen IDFA i Amsterdam. Under presskonferensen hyllas Kuba för sina insatser för den latinamerikanska filmen men ingen nämner att landet utövar censur och har politiska fångar. Är det detta som menas med art washing? Eller är det i själva verket ett sista försök att upprätthålla en öppen och levande kultur, även under förtryckande former? Frågan blir hängande i luften. Senare samma kväll vandrar vi förbi biografen Yara där kön ringlar lång inför premiären av Netflix serie Hundra år av ensamhet. Netflix har funnits i landet sedan 2015, då Barack Obama för ett kort ögonblick lättade på restriktionerna i handelsembargot. Utan att ha blivit klokare på festivalens politiska roll konstaterar vi den poetiska ironin i att evenmanget som skulle utgöra en motpol till USA:s kulturella hegemoni står värd för den amerikanska strömningstjänstens filmatisering av den colombianske författaren Gabriel García Márquez mest berömda roman.
*
Vi påminns om att ingenting någonsin är enkelt eller svartvitt i den kubanska filmhistorien när vi nästa dag passerar Coppelia. Den modernistiska betongkonstruktionen från 1966 var en gång en omåttligt populär glasservering och det är här som David och Diego möts för första gången i Tomás Gutiérrez Aleas Jordgubbar och choklad från 1993. Den enda kubanska filmen som Oscarnominerats har en unik och folkkär status, samtidigt är den inte helt okontroversiell. År 2024 publicerade USA-utgåvan av den spanska tidningen El País artikeln “Cuba looks at itself in the mirror, 30 years after Strawberry and Chocolate” i vilken skribenten Carla Gloria Colomé genomlyser filmens betydelse.
Huvudpersonerna utgörs av den dogmatiska ungkommunisten David och den homosexuelle och religiöse Diego, två parametrar som gör honom till paria i 1970-talets Havanna då historien utspelar sig. Medan de flesta hyllar modet i att placera queerhet i populärkulturen, i ett land där samkönade relationer avkriminaliserades 1979 men fortfarande lider under en homofob macho-kultur, har andra kritiserat den för falsk progressivitet som spelar ner den historiska betydelsen av arbetslägren UMAP där homosexuella fängslades. Hårdast var nog kritiken från regissören Saba Cabrera Infante som från sin exil i USA bedrev en mångårig polemik mot Gutiérrez Alea, vilket Laura-Zoë Humphrey skriver om i boken Fidel between the lines (2019). I tidningen The Village Voice summerade Cabrera Infante filmen med orden: “It’s as though Hitler had ordered Leni Riefenstahl, via Goebbels, to film Schindler’s list.” Men som El País skriver så är filmen fortfarande älskad och mot bakgrund av den massemigration som sker på grund av dagens fallerande ekonomi och politiska förtryck får slutet då Diego väljer att lämna landet dessutom ett nytt tilltal bland unga. Att filmen lever kvar blir vi varse under kortfilmsvisningen på Ludwig. I inledningsscenen till Orlando Mora Cabreras Matar a un hombre skymtar i bildens bakgrund en plansch på väggen där två bleka händer avtecknar sig mot en mörk fond. Det är den ikoniska affischen för Jordgubbar och choklad.
*
Regissören Mora Cabrera har som så många andra gått på skolan EICTV. För att bättre förstå vad som format så många av Kubas filmskapare tar vi en morgon bussen ut till San Antonio de Los Baños, en timme väster om Havanna. Innan huset omvandlades till filmskola 1986 låg här ett idrottsinternat. Fram till pandemin användes fortfarande den stora utomhusbassängen, nu ligger den uttorkad och sprucken. En talande bild för vad vi hört om att skolans resurser minskat och att utbildningen inte är vad den en gång var. Men just denna dag vibrerar korridorerna av liv, när man i samarbete med filmfestivalen arrangerar Nuevas Miradas som bjuder in internationella producenter att besöka studenterna. När vi slår oss ned på uteplatsen råkar vi sätta oss mitt i en pågående speed dejting mellan de unga filmskaparna och potentiella finansiärer. Kuba må vara antikapitalistiskt men filmindustrins förkärlek för pitchsystemet lever starkt även här.
Trots att vi befinner oss ute på landsbygden blir det snabbt tydligt att skolan inte är någon isolerad plats. De spartanska vita väggarna är fullklottrade men det är inga elevdekorationer. “Art never sleeps”, står sprejat med stora röda bokstäver och under det “F. Coppola.” En lärare förklarar att det är tradition att alla gästföreläsare som besöker skolan måste lämna en devis på väggen. På mitten av trappavsats har Mike Leigh sprejat en bild av ett päron och skrivit den kryptiska meningen “The film in your head….” Utanför biblioteket står “Just two more things: voyage et cinéma”, signerat Isabelle Huppert.
*
När vi i skymningen återvänder till Havanna passerar bussen muren längs med den stora kyrkogården Cristóbal Colón som skiljer de levande från de döda. Här spelades Gutiérrez Aleas mörka satir En byråkrats död in 1966 och här ligger regissören själv begraven. Kanske hade Gutiérrez Alea behövt dela rollen som en av Kubas mest betydelsefulla regissörer med Sara Gómez om den löftesrika filmskaparen inte gått bort i förtid 1974. “Mother Sara”, som den entusiastiska filmstudenten kallar sin idol, arbetade som kvinna i en manligt dominerad bransch och representerar tillsammans med den experimentelle filmaren Nicolás Guillén Landrián en av Kubas få afro-kubanska filmare. Gómez enda långfilm One way or another (De cierta manera) från 1974 skildrar mötet mellan fabriksarbetaren Mario och skolläraren Yolanda, två människor som kläms mellan sina ideal och sin moral i det nya revolutionära samhället. Filmen väver samman fiktion med dokumentära inslag från fattigområdet Miraflores i Havanna och är ett av de främsta exemplen på den kubanska filmens vilja att förena hybridteknologiska formexperiment med existentiella frågor.
Hur ser då Kubas känsla för filmiska experiment ut i dag? Endast en kubansk långfilm visas på festivalen, Fenómenos naturales av Marcos Días Sosa. En surrealistisk saga som slår in ganska öppna dörrar i sin satir på några av socialismens propagandistiska klyschor. Är filmen lika stagnerad som landets ekonomi? Under festivalen publicerar den självständiga nätpublikationen Hypermedia Magazine en artikel som kritiserar att så få kubanska filmare finns representerade i programmet. Den oberoende filmorganisationen Assamblea de Cineastas Cubanos citeras, som kallar festivalen för ett deprimerat panorama av årliga premiärer som censurerar bort landets egna filmare.
År 2020 intervjuades filmkritikern Dean Luis Reyes i publikationen Diario de Cuba. som då nyligen hade kommit ut med boken El gobierno de mañana. La invención del cine cubano independiente (2001-2015). Han berättar att poängen varit att kartlägga den nya generation filmskapare som i allt högre grad försöker verka utanför det statliga systemet. Som exempel nämner han Miguel Coyulas associativa kollage i Memories of overdevelopment – som går i dialog med Gutiérrez Aleas mest berömda film Minnen från underutvecklingens tid – och Alejandro Brugués datoranimerade zombiefilm Juan of the dead från 2011. Två diametralt olika filmer som samtidigt delar egenskapen att de använder den moderna teknologins tillgänglighet för att experimentera och formulera nya filmiska svar på sin omvärld.
Men hur gick det då med 1960-talets vilja att frigöra filmen från det konventionella latinamerikanska melodramat? Lyckades det? Parallellt med festivaler och självständiga formexperiment lever ändå den för latinamerika så definierande telenovelan kvar, även på Kuba. Trots att det mest är gamla personer som följer de långdragna dramatiska tv-serierna uppstår ändå en hetsig diskussion när vi frågar två unga människor vad de tycker om Kubas telenovelas. “Skit, precis som allting annat här”, tycker den ena. “De är bra utifrån förutsättningarna”, menar den andra som trots de produktionsmässiga bristerna ändå ömmar för det egna.
*
Filmfestivalen slutar på en söndag. Mexiko och Argentina som dominerat programmet tar också hem de flesta priserna. Festivalens symboliska korall för bästa regi går till argentinska Luis Ortega för den uppskruvat stämningsfulla Kill the jockey medan mexikanska Alonso Ruizpalacios eleganta och dialogrika restaurangköksdrama La cocina prisades för bästa klippning, ljud, foto och film. Trots kritiken mot evenemanget är det svårt att inte sakna festen när den är över. De internationella gästerna packar ihop och åker hem, kvar är de amerikanska turisterna som tar selfies i 50-talsbilarna utanför Hotel Nacional. Några kvällar senare står vi på filmstudentens balkong och blickar ut över ett mörkt Havanna. Bredvid huset ligger en nedlagd biograf, de nedsläckta bokstäverna “Cine” sitter kvar på fasaden. Filmstudenten frågar plötsligt “Har du sett Bilar?” Menar han Pixars animerade film från 2006? Precis den, säger han och återger handlingen i vilket ett litet samhälle reduceras till en avkrok som ingen längre besöker efter att genomfartsleden Route 61 dras upp. En bebyggelse omsprungen av tiden. “Det är så det känns att bo här ibland.”
*
Några dagar efter festivalen letar vi oss via den breda och trafikerade gatan Paseo fram till ett lummigt bostadsområde för att besöka Alfredo Guevaras gamla hem. Efter hans död 2013 har det gjorts om till Cinematekets arkiv. När vi försynt knackar på dörren för att fråga om vi får kika in blir vi glatt välkomnade av arkivarien och filmforskaren Sara Vega Miche. Rummen i det stora bostadshuset har blivit till kontor medan källaren omvandlats till förråd för gamla filmmanuskript och stillbilder. På övervåningen trängs stora arkivskåp i trä och i ett trångt hörn sitter en ung kvinna framför en bred datorskärm. Här pågår arbetet med att digitalisera och katalogisera Kubas berömda filmaffischer som 2023 togs upp på UNESCO:s världsarvslista. När filmindustrin skulle förändras, förbättras och förnyas under 1960-talet lämnades ingen detalj åt slumpen. Bort med Hollywoodaffischerna dramatiska motiv och stjärnfixerade personkult. In med landets bästa grafiker som fick formulera en ny idé för hur publiken skulle lockas in i biograferna. Vega Miche berättar att konstnärerna bjöds in att se filmerna och skissa ett förslag som gav uttryck för deras tolkning. Bäst förslag valdes ut till affischen. Vega Miche öppnar varsamt en enorm hutch med små arkivfack och drar ut bleknade gamla skisser med fuktfläckar i kanterna. Hon beklagar att de inte är bättre skyddade. Men i ett land med konstant brist finns det helt enkelt inte tillgång till skyddspapper och dylika verktyg. Hon ursäktar sig men den varsamhet med vilken hon visar skisserna vittnar samtidigt om stoltheten över den egna arbetsplatsen och den filmhistoriska tradition som den syftar till att bevara.
*
Trots Kubas svårigheter verkar Havanna aldrig få nog av kultur. En av de sista kvällarna besöker vi den brutalistiska kulturhusbyggnaden Pabellón. Här ska vi möta filmkritikern Rafael Grillo som på tisdagar anordnar Cine Negro, en filmklubb för noirfilm. Ström finns för tillfället, men det garanterar inte nödvändigtvis några lampor. I mörkret frågar vi två ansiktslösa personer som passerar förbi. De pekar nerför korridoren där vi skymtar en ljusstrimma. En dörr står på glänt och innanför den möts vi av ett biorum fyllt till bredden av unga människor. De har just sett John Hustons Riddarfalken från Malta från 1941 och nu pågår en diskussion om dess innehåll och foto. Efter samtalet dröjer några kvar medan andra försvinner ut i kvällen. Grillo tänder en cigarett och berättar om sina perspektiv på den kubanska filmen. Det sorgliga, enligt honom, är att många unga som har emigrerat och fortsätter göra film vill vara en del av den kubanska filmscenen – men de får inte visa sina verk på festivalerna. “Samtidigt har den unga generationen filmskapare på Kuba i dag ingen relation till vad ICAIC var när det startades. De undrar nog, vad har institutet gjort för dem?”
Rafael Grillo förkroppsligar på många sätt den kluvna relationen mellan att vilja upprätthålla institutionerna och samtidigt förhålla sig kritiskt till filmlandskapet som behöver förändras. Det var just därför som Cine Negro startades. Grillo berättar att namnet är en ordlek som utöver filmgenren anspelar på det svarta biomörkret men också det mörker som ön ofta befinner sig i med de ständiga strömavbrotten. En sista betydelse är också det politiska semimörker som programmet existerar i eftersom det välkomnar kritiska diskussioner, även om man aldrig skulle kunna marknadsföra det så. Grillo vill uppmuntra en tänkande och engagerad publik, som inte ger efter för den letargi som så lätt infinner sig i ett system som känns omöjligt att förändra.
*
Vi letar oss så småningom ut i den ljumma natten. På avstånd hörs havet slå mot Malécons stenmur. De nya filmskaparna är svåra att upptäcka i ett fragmentariserat landskap som präglas av bristande infrastruktur, migration och en svårnavigerad statsapparat. Vad som blivit tydligt är däremot att viljan att lösgöra sig från systemet inte behöver vara motsatt till en önskan om att tillhöra den filmiska tradition och det sammanhang som samma system en gång skapade, tvärtom. Tiden har rört på sig sedan 1959 men en sak är sig lik, precis som sina föregångare delar dagens regissörer det faktum att filmkonsten på Kuba fortsatt svarar mot sin omgivning med dess förutsättningar och brister. Sökandet efter morgondagens film hänger därför ihop med en ännu svårare fråga, nämligen vilken som är landets framtida situation.
