Artikeln publicerades ursprungligen i FLM nr. 68, höst 2024

Stockholms Konstnärliga Högskola tänker på den ljusa framtiden.

En våg kommer av mod 

När kameran kom trodde vissa konstnärer att måleriet skulle ersättas. Delaroche ska ha sagt ”From today, painting is dead”. Många år senare lever måleriet vidare. Nostradamus-rapporten lyfter att filmskapandet, via AI, står inför stora förändringar. Många ser mörkt på filmens framtid; men så behöver det inte vara. Sociala medier har vant oss vid ständig bevakning. Vår tid liknar Foucaults tankar om människans självdisciplinering genom konstant övervakning. Rädslan för att dömas gör att vi anpassar oss efter ofta orättvisa normer och filtrerar oss, men det ständiga filtret kan ha skapat något positivt; en längtan efter det äkta och mänskliga. I en tid av desinformation, filterbubblor och växande polarisering blir det viktigare för människor att vara autentiska och relatera till varandra. 

Detta är filmens kraft. AI kan tillåta oss att gå in i outforskade rum och fler kan få förutsättningar att berätta sin historia. Samtidigt bör vi ifrågasätta hur demokratiserande AI verkligen är. AI-producerat material är ofta stereotypiskt och vinklat. Bilder som blir satiriska för att de är så generiska. Jag tror därför att det blir viktigare att utmana de normer och överrepresenterade perspektiv som AI kan förstärka; och det är viktigt för både film och för vår demokrati. Foucault pratade om parrhesia; det politiska, moraliska och sociala ansvaret att ha modet att säga sin sanning. 

Jag tror att vi, precis som med andra redskap som Photoshop eller en hammare, kan använda AI till vår fördel. Men det viktigaste för framtida filmskapare måste vara att skapa en motreaktion gentemot AI och dagens maskineri. Man bör vara sårbar, trogen sina erfarenheter, sin blick och säga det man verkligen vill säga. Normen bör vara att vara modig. Filmens framtid är inte mörk; tvärtom, är framtiden vår.

– Julia Ammouri, 22 år.

1 346 kilometer

Med datorn i högsta hugg studsar jag in på Gran Caffé dello Sport, ett litet café som jag hört har eluttag och wifi i den lilla fiskarbyn Gallipoli, på den italienska klacken. Här ska jag spendera den kommande månaden för att skriva klart min långfilm som jag planerar att spela in efter examen från Stockholms konstnärliga högskolas regiutbildning. Allra helst hade jag klivit in på ett café på Capri eller Hydra där generationer av konstnärer före mig har skrivit sina mästerverk. Men budgeten som jag skrapat ihop genom helgpass-arbete på TV4 Nyhetsmorgon räckte inte, och den mer opolerade italienska klacken känns ju trots allt autentisk, tänker jag och sneglar på den trasiga AC:n som hänger över gallerfönstret med utsikt mot byns mest trafikerade korsning. På nyinlärd Duolingo-italienska beställer jag självsäkert en cappucino. ”Absolutely NO cappucino after 12 pm” fräser servitrisen tillbaka mot mig. 

Enligt Hemingways devis (tror jag) slår jag ihop datorn en timme och ett bakverk senare och tar mitt pick och pack till klipporna för ett välförtjänt bad. Nu är det bara åttionio och en halv sida kvar tills manuset är färdigt. Om tjugonio dagar sitter jag på flyget mot svenska filminstitutets portar med ett snortight manus som sätter fingret på den förvirrade och bekräftelsekåta samtidspulsen. Angeläget. Hantverksskickligt. Genomförbart. Det är bara att slänga upp pengapåsen på bordet så ses vi i Cannes, Anna Croneman, fortsätter mina tankar när det svindlar till. Får kaninpuls av de tio minuter examensfilm som ska skrivas och regisseras när sommarlovet är slut. Vill skicka ut manuset som flaskpost i vattnet. Låta slumpen avgöra vem som får kapitalisera på det. Söka jobb som reklamare på Åkestam Holst istället. 

Den stekande solen får asfalten att koka under mina badtofflor. Jag tänker på de snälla själar som engagerat sig i mina filmer. Min reskamrat här i Italien som lyssnar tålmodigt och ger sina kommentarer. Min klippare som inte behöver men ändå läser manusversioner och påminner mig om grundidén när tankarna spretar. Min lärare som nyfiket engagerar sig och bestämt säger: ”Den där blicken är inte definierad! Du måste bestämma om han tittar på henne kärleksfullt, överlägset eller på annat sätt?”. När filminstitutet om någon månad förmodligen refuserat mitt nya mästerverk så vet jag i alla fall att ett fåtal personer har trott på mig. Det är för dem jag ska ner till Gran Caffé dello Sport även imorgon och försöka. Med nyvunnen optimism klickar jag fram Google Maps på mobilen. Det var inte så farligt långt till Cannes ändå. Bara 1 346 km. 

– Matti Johansson, 30 år.

Ett föregångsland

Det har aldrig varit så lätt att se filmkonst som nu!

Förr i tiden var det svårare att se filmer om du hade missat dem när de gick på bio. Idag finns det flera streamingsidor med ett starkt, kurerat arthouseutbud, bland annat Mubi och Draken Film och Triart Play. Där kan man grotta ner sig i filmskapare från alla delar av världen, från filmens uppkomst fram till nu. Det restaureras även mer och mer film av företag som Criterion och Arrow Films. De släpper filmkonst med väldigt hög bild- och ljudkvalitet.

Trots detta är det förhållandevis få som ser arthousefilm i Sverige, speciellt svensk sådan. Inte konstigt att arthousefilmerna är svåra att finansiera när så få människor är intresserade av dem.

För att få upp intresset för svensk arthousefilm tror jag att vi behöver börja i skolan. Gör det obligatoriskt för alla skolor runt om i landet att uppleva filmkonst på bio från hela världen, både ny och gammal. Det är viktigt att få se filmhistoriskt betydelsefulla filmer för att exponeras för andra estetiska och berättarmässiga grepp än de man använder sig av i kommersiell film. Visa eleverna filmer som har utmanat, utforskat och tänjt på filmkonstens gränser. Visa dem filmer av betydelsefulla svenska regissörer. Att se utländsk historisk filmkonst föder intresset för den inhemska och vice versa. När de fyller 18 år, ge dem kulturpass som i Frankrike, där man får 300 euro att spendera på kultur inom två år. Intrycket av en konstart ökar lusten att ta del av fler. Sänk även biljettpriset på bio, film ska helst ses där. Det kommer alltsammans att kosta en slant, men visa att Sverige värderar film och andra konstarter högt. Det kommer att ge en mer empatisk, reflekterande och kreativ befolkning. Låt oss vara ett föregångsland.

– Joel Georgsson, 28 år.

Omfamna ett kaos

När jag var ynka två år tog mina föräldrar med mig på bio för att se Disneyfilmen Dinosaurier (2000). Visst är det imponerande? Är det inte ganska imponerande av mig som tvååring att hålla fokus i 80 minuter? Eller är det ännu mer imponerande att skaparna bakom filmen lyckades hålla en tvååring gripen under en sån tid? 

Utan några som helst källor vill jag påstå att människans lust till berättelser är inpräntat i hennes DNA. Något så biologiskt kan vi inte komma undan. Vi drivs av berättelser, både medvetet och omedvetet. Att även en tvååring kan bli lika påverkad av filmens berättelse är endast självklart. Lusten till att berätta har drivit oss att ständigt utveckla berättarformen, från gårdagens lägereld och grottmålningar till film, spel och AI-verk. Våra berättelser och berättarformer präglas av vår omgivning lika mycket som dessa berättelser påverkar omgivningen. Historiskt ser vi samma berättelser utspela sig om och om igen fast under nya tidsepoker med nya twists and turns; Frälsaren, förbjudna kärleken, syndabocken, världens undergång. Även berättelsen om filmens död är ett återkommande tema vid det här laget. 

Så, kanske är det min unga ålder som talar, men jag välkomnar förändring. Världen blir mer knäpp och svårare att förstå, är inte det spännande? Oavsett tidigare förändringar, så har det väl bara blivit mer spännande? Tänk vilka konstnärer och perspektiv vår knäppa tid föder, as we speak. Svåra tider behövs, de är avgörande för denna födelse. Låt oss omfamna kaoset och se vilka berättelser som griper framtida tvååringar, må det vara i en biograf, framför en tv eller genom ett chip i nacken.

– Sepher Nosrati, 26 år.