Under påskveckan slog Sinners, Ryan Cooglers bloddrypande southern gothic med Michael B. Jordan i dubbelspelande huvudroll som tvillingarna Smoke och Stack, ned som en djävulsk bomb i biotablån. Men varför snackar alla just nu om en bluesmusikalisk vampyrfilm som utspelas i amerikanska södern anno 1932?

Kanske för att det är den bästa film om rasism som gjorts på väldigt länge. Kanske också för att det är kassasuccén som riskerar att söndra det arkaiska studiosystemet.

Trots att filmen hyllats så delar den kritikerna, i Sverige mer än kanske någon annanstans. SVT:s Kristoffer Viita skriver att förhandshajpen för Sinners har varit massiv, men att han just saknar en analys om amerikansk rasism och samma emotionella intelligens som i Cooglers debut Fruitvale station. Kerstin Gezelius gav filmen en tvåa i Dagens Nyheter medan FLM:s Olga Ruin hyllade den i Svenska Dagbladet som en briljant b-skräckis i a-filmsförpackning.

I USA är tongången delvis en annan. Richard Brody på New Yorker går i en lång analys igenom hur den splatterfrossande underhållningsshowen berättar en symbolisk historia om kulturell och strukturell exploatering. Angelica Jade Bastién i Vulture ger Jim Crow-erans Mississippi med dess efterverkningar en ännu mer episk kontext när hon citerar poeten Eugenia Collier som sagt att ​​”The South is, in a sense, the mythic landscape of Black America.”

Och visst kan man argumentera för att filmen är så bra just för att den tar sina egna myter på allvar. Sinners är ingen blödig historia, utan en skräckfilm som bäddar in en saklig framställan av hur plantagearbetarnas låtsaspengar (trämynt) håller kvar dem i fattigdom och utsatthet, där sociala hierarkier spelar parallellt med de övernaturliga gränsdragningarna mellan döda och odöda. Vad du än gör, bjud aldrig en vampyr över tröskeln, hur mycket guld de än har på fickan.

Little White Lies recensent Kambole Campbell avslutar sin positiva recension med att skriva “though Sinners isn’t so simple as to have a correct “answer” to its take on vampires, it’s exciting to see the many ways in which Coogler presents the industry as something feeding on the blood of its artists.”

Vilket leder oss till den andra anledningen till varför Sinners är branschens stora snackis – Coogler fick nämligen igenom det ovanliga kravet att få ha final cut och än mer spektakulärt, rättigheterna till filmen ska tillfalla honom efter 25 år och alltså inte ägas av produktionsbolaget Warner Bros. Coogler har beskrivit den symboliska betydelsen av att “as a Black director owning a film about Black ownership.” Vulture rapporterar om hur det unika kravet, som nästan bara Tarantino fått igenom tidigare, bryter mot bolagens grundläggande premiss att äga filmerna de investerat i för evigheters evigheter. Som en producent uttrycker saken i reportaget, är detta början på slutet för studiosystemet? Framtiden får utvisa.

Under tiden man kan man se Sinners och fundera på om epilogen – spoiler alert – i vilken två snygga vampyrer i trikåer och guldringar välkomnas in för ett late night gig är en av årets bästa barscener? Se filmen själv, och tyck till.

Väl mött!

Artikeln publicerades ursprungligen som nyhetsbrev den 25 april. Prenumerera på  FLM:s nyhetsbrev HÄR.