Hur vore livet utan film? Frågan kan låta banal, men när jag tänker på hur vi människor iscensätter våra liv, ofta som om vi levde i en film, undrar jag hur våra relationer till olika platser hade varit utan detta medium. Min egen märkliga dragning till Recife, delstaten Pernambucos huvudstad i nordöstra Brasilien, hade förmodligen uteblivit om det inte vore för den samtida regissören Kleber Mendonça Filhos filmer. Referenserna till den speciella, lokala tradition som han verkar i, och hans fönster mot det internationella filmscenen, gjorde platsen så intressant för mig. Nu bor jag här.
Det finns något trösterikt med film, att man kan se den var som helst på datorn, men också genom att gå på bio. Ni vet, när man äntligen lyckas ta sig till en biosalong och kan stänga världen ute. Recife har ett starkt och levande cinematek (som Mendonça Filho varit föreståndare för) samt ett flertal biografer som visar kvalitetsfilm till billigt pris. Det kostar knappt fyrtio kronor att få gå in och sätta sig i luftkonditioneringen, vilket är särskilt trevligt som matiné. Hettan och den ofattbart starka solen kontrasteras mot det behagliga, kyliga mörkret i salongen. Många går på bio ensamma, och ofta. Författaren Clarice Lispector, som växte upp i Recife, skrev en gång att folk tyckte att hon borde gå på bio dagligen för att lätta på de inre spänningar hon levde med.
Att bo i Pernambuco är att lära sig hantera solen som belyser varje del av landskapet, så ljust som om det vore självlysande. Hegemonin, det stillastående, den särskilda rytmen, långsamheten under solen, fångas i Mendonça Filhos Neighbouring sounds (2012) som utspelar sig i centrala Recife. Filmen handlar bland annat om en markägande familj som gått från att driva kaffefarm till att äga fastigheter inne i staden. Strukturen, där det forna slaveriet omformats till tjänstefolk i lägenhetskomplex med gamla patriarker som överhuvuden, är mycket subtilt gestaltad men som då och då bryts av med kraftfulla, färgstarka och inte sällan obehagliga bilder. Lite som en tropisk Michael Haneke. Solens närvaro blir en sorts framtvingad överlåtelse för karaktärerna. Hettans rytm som en metafor för den politiska passiviteten, ett samhälle där ingenting väsentligt tycks förändras, en stillhet som också är var och ens fängelse.
*
Man brukar fråga sig ifall en författare skriver samma verk hela livet. Men berättar en plats samma historia om och om igen? Berättelsen om människor i nordöstra Brasilien är en central del av landets filmtradition, något som regissören Glauber Rocha (1938-1981) var med om att befästa under 60-talet. Han var en av grundarna till Cinema Novo, ”Den nya filmen”, inspirerad av franska nya vågen och italiensk neorealism, men med handlingen ofta placerad i den halvöken som kallas sertão. Kultfilmen Svart Gud, vit djävul (1964) filmades i Bahias inland, som Rocha själv kom ifrån, södra delen av nordöstra.
Med fokus på samhällsproblem och människans reella villkor sökte Cinema Novo bryta med Hollywoodinfluerade studiomiljöer och skapa en mer platsbunden film. Rocha gjorde en trippad och närmast psykadelisk version av den nya filmen, ofta med myter och religiösa teman som ram för en mycket politisk berättelse. Hans sista film The age of the earth (1980) är en oerhört djärv, bisarr och skarp historia om Jesus i olika skepnader, ömsom omgiven av naturen och en accelererad, urban modernitet. Michelangelo Antonioni kallade den för en “lektion i modern film” när han försvarade Rocha efter kritiken som filmen väckte vid premiären i Venedig. Att Rocha placerade de teman som europeisk film var så upptagen av på en så kallat perifer plats gav hans verk en speciell kraft. En påminnelse om att världens centrum inte är fastställt.
Nordöstra Brasiliens numera närmast klassiska filmberättelse är den om ett hett och torrt landskap omöjligt att leva i, men som den religiösa och bristfälliga människan ändå kämpar med. Männen är ofta våldsamma och kvinnorna tvingas inte sällan att prostituera sig. Man är på väg söderut, man ska till Rio de Janeiro, till São Paulo. Man är kringflackande, överlever dag för dag. Som i Bye bye Brazil (1979), av Carlos Diegues, med musik av Chico Buarque, där ett cirkussällskap i nordöstras inland lockar ett ungt par att lämna sin fattiga by och följa dem. Skumma affärer och tricks sker, symptomatiskt för den brasilianska laglösheten. Löftet om Amazonas är ständigt närvarande, ett Eldorado med allsköns skatter. Bio, aspirin och gamar (2005) av Marcelo Gomes och Karim Aïnouz förvaltar samma berättelse, om en resande duo i sertão. En tysk som säljer aspirin, affärerna går sisådär. Man överlever som sagt. Man är på väg söderut, eller till Amazonas. Kroppen och sexualiteten finns som en sista utväg. Det konstaterade Karim Aïnouz i en intervju med tidningen Veja tidigare i år, med tillägget att hans filmer alltid handlar om övergivenhet och resande. Detta tema är starkt närvarande även i hans senaste film Motel Destino som hade premiär i Cannes, om en ung man på flykt i Ceará. Motellet, det temporära, som hans öde. Även han är på väg till São Paulo.
Det finns filmer som berättar om nordöstra men som börjar i sydöstra. Till exempel Oscarsnominerade Central do Brasil (1998) av Walter Sallers, med Fernanda Montenegro i huvudrollen. Hon reser från Rio norrut tillsammans med en övergiven pojke för att leta efter hans pappa. Landskapet från deras bussresor är oförglömligt. Nordöstras specifika estetik, bebyggelsens starka färger och kvadratiska former, hettan som i sig skapar en sorts stillbilder, som om kameran inte hade något annat val än dessa darrande pauser. Och så den speciella andligheten i inlandet, processionerna, ljus som tänds i kyrkor, sånger, böner om regn.
När Kleber Mendonça Filho gjorde sin vilda-västern Bacurau (2022) i sertão hade det mirakulöst nog precis regnat. Landskapet slog ut framför hans ögon. I sin senaste film, en form av filmessäistisk metadokumentär, Pictures of ghosts (2023), visar han platsernas specifika betydelse för hans skapande. Alla hans filmer är inspelade på särskilt utvalda platser, ibland i hans eget hem. Han reflekterar även över Recifes utveckling som stad, där äldre byggnader, inte minst biografer, överges eller förstörs för att ersättas med skyskrapor eller varför inte ännu ett bårhusvitt apotek.
*
Långt innan jag flyttade till Recife träffade jag författaren J.P Cuenca (f. 1978) i Berlin. Det var 2012. Han framträdde på en festival för brasiliansk litteratur. Han presenterades som en av de mer politiska författarna i sin generation. Han talade passionerat på scenen, drack stora klunkar vatten. Efteråt möttes vi av en slump på en fest. Vi sågs igen kring 2014 i Rio de Janeiro, en orolig period med korruptionsskandaler och spirande högerpopulism. Vi hade bägge nyligen sett Neighbouring sounds av Mendonça Filho. Den filmen blev vårt samtalsämne, för den lyckades sammanfatta landets djupgående problem. Mötet skulle resultera i en över tio år lång vänskap, sporadisk men innerlig. Jag översatte hans debutroman Kroppsligheten till svenska 2017 (Tranan). År 2020 intervjuades Cuenca i SVT Babel om ämnet till filmen han nu arbetar med: på grund av en ironisk tweet om den dåvarande presidenten tillika militären Jair Bolsonaro blev författaren stämd hundratals gånger av olika frikyrkliga pastorer runt om i landet. När vi talade om det sa Cuenca att ämnet är för utmattande för verkligheten. ”Jag måste göra fiktion av det här”, konstaterade han när vi sågs i hans lägenhet i São Paulo.
Nu har han alltså landat i film. Det är hans andra långfilm, den första bygger på hans egen roman J.P Cuencas död. Arbetet går ut på att hitta pastorerna som stämt honom och konfrontera dem. Fotona jag sett från filmsessionerna är poetiska och ofta komiska, två vitt skilda världar som mötts på grund av en politisk-religiös strömning. Jag vill fråga honom om arbetet med filmen och han svarar över mejl, nyss hemkommen från en workshop med Werner Herzog på Kanarieöarna.
Du har sökt upp några av de 150 pastorer som stämde dig och filmat dessa möten. Vad tänker du om platserna de bor på, varför var det viktigt för dig att åka dit?
– Det var 144 pastorer. En väldigt viktig siffra för den samtida frikyrkligheten eftersom det representerar Guds utvalda folk, de 144 000 personer som enligt Uppenbarelseboken ska förhärligas på domedagen. Berättelsen om apokalypsen är central för den samtida frikyrkligheten. Strategin för deras rättsliga trakasserier var att stämma mig på platser långt ifrån min egen hemort, och jag använde det som en sorts kompass för att lära känna dagens Brasilien och dess människor bättre. Vi gjorde en lång resa genom alla fem regioner och jag upptäckte att i de områden där jag hade ett stort antal stämningsansökningar lever man sin egen version av apokalypsen. Floder som torkar, bränder, hela städer som drunknar på grund av dammar eller översvämningar, mark som förstörts på grund av mineralutvinning. Alltsammans naturligtvis en följd av global uppvärmning och den ekologiska kris vi lever i. Men kyrkorna tolkade det på ett annat sätt. Lösningarna de erbjuder människorna är annorlunda. Filmen är ett försök till dialog, att lyssna, att försöka förstå, att ta in vad pastorerna har att säga. Det blev en ”religiös roadmovie”, helt galen. Men jag ville inte göra en film om hur hemsk frikyrkan är, eller söka skylla allt på den, jag var uppriktigt nyfiken.
När vi talade om det här ämnet för några år sedan upplevde du materialet så tungt och tröttsamt att det måste bli till fiktion. Vad sker med materialet – och fiktionen – när det filmas på verkliga och specifika platser?
– Det blev en fiktiv roman med samma huvudkaraktär och tema som i filmen, men som utforskar andra ögonblick i berättelsen. Materialet i det här projektet är totalt fiktivt. Det är därför jag bara är intresserad av projekt som filmats på plats, med vanliga människor istället för skådespelare. Fiktion eller ej, det som intresserar mig är att processen blir något verkligt levande och oförutsägbart. Att man följer olyckan och hedrar misslyckandet som en dold intention.
Vilken är din relation till nordöstra? Det finns en spänning mellan platsen och sydöstra, något som ofta märks i brasiliansk film.
– Det är en relation av djup beundran till kulturen och människorna där. Det känns alltid som en plats där jag kan få andrum. Jag funderar på att flytta ifrån São Paulo.
Det är intressant att Bolsonarismen, med rötter i södra och sydöstra delar av landet, använde personer från norra för att stämma dig. Är det något som filmen tar upp?
– Inte avsevärt för de använde folk från hela landet. Det var bara i min egen delstat jag inte blev stämd. Men den där distansrelationen, vid sidan av det fysiska mötet, är närvarande i hela filmen. Vi började i Sergipes inland, sedan åkte vi till en gammal tysk koloni i södern, sedan São Paulo och därifrån till Altamira i Amazonas, vid floden Xingu. Framöver ska vi utforska städer som svalts av havet utanför Rio och sojaodlingarnas apokalyps i Dourados (sydvästra Brasilien). Radikalt perifera platser, där världen håller på att ta slut på många olika sätt. Jag insisterade på att visa São Paulo och mitt hem för att betona och uppdaga olikheterna i relation till platserna vi filmar.
*
Nej, man kan inte reducera en plats till att berätta samma historia genom film. Ju mer jag tänker på de olika filmer som utspelar sig här, desto mer slås berättelsen ut. Här finns Claudio Assis Rat fever (2011) gör det urbana Recife till världens centrum där den febriga poeten besjunger sin stad i svartvitt. Ex isto (“Jag finns”) från 2010 av Cao Guimarães, om Rene Descartes på Pernambucos stränder som frågar sig om det går att tänka i tropisk hetta. Curral (2020) av Marcelo Brennand om den lilla staden Gravatá i inlandet, bristen på vatten som huvudfråga för de korrupta politikerna, där inget vatten kommer. Tatuagem (2013) av Hilton Lacerda om ett queert, avantgardistiskt teatersällskap under 70-talets militärdiktatur. Den vackra kärlekssagan mellan en ung militär och en karismatisk skådespelare äger rum någonstans i nordöstra.
I Solens Hus, söderut i Campinas, där författaren Hilda Hilst som jag översätter en gång bodde, satt jag och föreståndaren Olga Bilenky 2021 och såg på film. Jag var där på residens, på väg norrut. Karim Aïnouz och Marcelo Gomes film om en nyseparerad man som kör lastbil genom sertão fick Olga att utbrista ”Poesi”, och jag tänkte att nordöstra var poesi, att jag måste dit.
Jag reser för att jag måste, jag återvänder för att jag älskar dig, var titeln på filmen. Den var ännu en berättelse om uppbrott. Jag tänkte att nordöstra, om det nu hade någon berättelse, var berättelsen om en plats där exilen skulle rymmas, där man inte förväntade sig så mycket av människan utöver varat. Nu bor jag här.
Fotnot: Kleber Mendonça Filhos kortfilm Green vinyl (2005) finns att se på Mubi och långfilmen Aquarius på Draken Film. Motel Destino av Karim Aïnouz distribueras av Njuta Films i Sverige, premiär 25 juli.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM nr 69.
