När någon presenterar en film om ungdom och sexualitet reagerar jag med samma ryggmärgsreflex som när folk fortfarande drar upp corona-pandemin: “Ja, ja det var jobbigt men är vi inte färdiga med det där nu?”
När trailern för Fanny Ovesens långfilmsdebut Leva lite rullar på Svenska Filminstitutets presentation av vårens kommande premiärer ser det precis så gulligt och duktigt ut som den didaktiska titeln låter antyda. Men så händer något. På scenen sätter sig Ovesen och förklarar mycket sakligt att filmen har inspirerats av en händelse när en vän vaknade naken i en mans säng utan att komma ihåg något från den föregående natten. Varför var det lättare för vännen att formulera upplevelsen som att hon varit otrogen mot sin partner istället för att konfrontera att hon utsatts för ett övergrepp?
Trots viss skepsis väcker Ovesens raka sätt att formulera en konflikt som existerar inuti en människa ändå min nyfikenhet. Kanske finns det något mer att gräva i här? Recensionerna har alla varit positivt snälla, nästan artiga. De återger handlingen och filmens skildring av sexuella gråzoner. Gäsp, gäsp. De kommer med en underförstådd innebörd att ingen annan än unga kvinnor behöver göra sig besväret att se filmen. Det handlar ju ändå bara om dem. Ett undantag är dock Caroline Hainer på Göteborgsposten som inleder med att referera till diskussionerna om våldtäktsmålet mot Julian Assange: “Jag har längtat efter en film som ’Leva lite’ sedan dess. För det behövs (uppenbarligen!) fler skildringar av de psykologiska efterverkningarna av ett sexualbrott.”
Jag går och ser filmen ensam en måndagsförmiddag och drabbas av det dramaturgiska valet att placera filmens avgörande händelse tidigt i historien. Det gör dramat mycket mer intressant eftersom det fokuserar mindre på faktorerna som leder fram till förlusten av kontroll men desto mer på vad det innebär för en människa att försöka återfå den.
Dagens Nyheters Helena Lindblad skriver att Ovesen har ett öga för sin samtid. Men bara för att vi talar om vissa saker vid en viss tid går det inte att reducera betydelsen av dem till en temporär iakttagelse. När Ovesen punkt efter punkt prickar av olika aspekter av den nyfikna sexualitetens sökande så är det inte för att bocka av tidsmarkörer utan för att kartlägga ett fält av relationer och situationer som formar det inre livet. Gråzoner uppstår eftersom det inte finns någon svartvit markering inuti en själv. ”Han var lite porrskadad”, konstaterar Alex (Aviva Wrede) och rycker på axlarna åt att det oväntade strypsexet inte var så trevligt. Inte en toppenkväll, men heller inte ett trauma. Livet går vidare.
Desto värre är när Laura (Embla Ingelman-Sundberg) låter antyda att hon var för full för att minnas särskilt mycket från natten med Lucas (Oscar Lesage). Alex som snabbt vill rädda sin kompis från plågsam bakisångest formulerar ett lättsamt “Där har man ju varit”, och lyssnar inte på vad Laura egentligen säger. Filmen skildrar två vänner som vuxit upp i en tid som bejakar och uppmuntrar friheten i att samla på sig sexuella erfarenheter men som samtidigt riskerar att låsa in varandra och sig själva i tolkningar som inte överensstämmer med vad de faktiskt har upplevt. Det gör också skuldfrågan mycket mer intressant eftersom den inte bara ligger mellan män och kvinnor utan också formas mellan väninnor.
Är dramats tyngdpunkter ibland lite styltiga? Helt klart. Diskussionen om huruvida Laura är flickvänsmaterial känns hämtat från en Julia-tidning 2002. Men några sådana missar kan man acceptera då mycket annat känns rätt träffsäkert. Här finns en blick som både kan le åt tågluffarnaiviteten och samtidigt lyfta fram skuggorna i en upptäcksfärd som leder vilse. Alex fäller klyschiga repliker som hyllar poesin i en sliten husfasad i Warzawa, så ser det aldrig ut i tråkiga Sverige! Visst tjejer, och ni är tjugo och kommer snart lära er att uppskatta social infrastruktur och fungerande hyresgästföreningar.
Alex och Laura är varken coola eller nördiga, bara rätt basic tjejer som saknar Fucking Åmål-tonårsmisären att luta sig mot som social-cinematiskt kapital. Men den mer ljusa skildringen har inte tillkommit på slentrian förstår man när man läser Ovesens filmdagbok i Point of view. Tvärtom är det resultatet av hårt slit för att bevara sin vision, när andra röster och finansiärer har velat svärta ner och mörka till dramat. Till skillnad från Molly Manning Walkers prisade How to have sex eller Ninja Thybergs Pleasure så undviker den all form av suggestivt uppbyggd känsla av fara och utsatthet runt sexualitet. Det gör den också unik i skildringen av sitt ämne.
Oscar Wilde myntade den ofta återuppretade devisen att “Allting i världen handlar om sex förutom sex. Sex handlar om makt.” Man kan lika gärna säga att sex handlar om språk vilket Ovesen visar när hon låter Alex och Lauras öppna samtal med en fellow couchsurfer om orgasmer och tamponger glida över i en berättelse som krackelerar framför ögonen på dem när den uttalas på ett nytt sätt.
Ovesen behöver inte pumpande basgångar för att dramatisera det inre livets tveksamheter utan visar tvärtom rakt och öppet hur ord formar erfarenheter, där snabbheten i att ta till vissa beskrivningar har en rent deformerande effekt. Pojkvännen Elias (Odin Romanus) är beredd att lyssna och vill till och med prata om det som han självmant förstår inte var en så kul upplevelse för Laura. När Alex och couchsurfing-värden råkar trampa in i det såriga parets nakna relationskonflikt uppstår en scen som visar på hur alla vill hjälpa till, ömhet och öppenhet finns. Men fan vad svårt det är ändå, när erfarenhet och ord inte linjerar.
Att läsa Ovesens filmdagbok är belysande när den återger hur snabbt alla finansiärer som vill stötta ett samtidsrelevant kvinnligt drama hoppar på projektet. Men när filmen har ett så tydligt ärende, vad finns det då för utrymme att ägna sig åt stickspåren? Vad jag saknar, och det gör jag i många handlingsdrivna samtida filmer, är de små blickarna åt sidan som visar att kameran inte bara är intresserad av att fånga en handling utan också ett liv. Platitydfyllda samtal om huruvida Kina är kommunistiskt eller inte på svenskbruten engelska och en kladdig chokladmunk som tröstätes sent på natten skapar liv genom detaljer. Mer sådant tack.
Caroline Hainer formulerar den intressanta tanken att vi står inför en ny tid av filmer som skildrar gråzoner. Om det är så, är det särskilt intressant med gestaltningar som denna som vågar placera skulden hos flera personer. En film som förmår skildra sexualitet som ett relationsspel, inte bara mellan de som ägnar sig åt det utan också mellan alla andra runtomkring.
