Under Jimmy Kimmels öppningsmonolog vid årets Oscarsgala beklagade programledaren sig över att alldeles för många filmer hade fängslat publiken under året som gått – bokstavligt talat. Snittlängden för de tio största publikfilmerna var hela två timmar och tjugotre minuter, vilket är en halvtimme längre än tre år tidigare. Enligt Kimmel var Killers of the flower moon så lång att han tvingades vidaresända sin post till biografen.
Längden på populära filmer har smugit sig uppåt i flera år. Journalister på The Economist och Vulture bläddrade nyligen i historieböckerna för att jämföra speltider bland de mest populära och inkomstbringande filmerna. Sen 1930 har speltiden i toppen ökat med nästan 50% och jämför man med för tjugo år sen så serveras dagens publik i snitt 13 minuter extra film per biobiljett.
Det är en utveckling som kan tyckas motsägelsefull i en era där TikTok, Reels och Youtube-klipp stöpt om våra hjärnor till att konsumera allt kortare videoformat. Men bara under de senaste åren har vi sett mängder av exempel på en uppsvälld filmverklighet, inom flera genrer. Från Damien Chazelles Babylon (3t9m) och Andrew Dominiks Blonde (2t47m) till Ari Asters Beau is afraid (2t59m).
Jämför den senaste Bondfilmen No time to die (2021, 2t43m) med Tomorrow never dies (1997, 1t59m); Mission: Impossible (1996, 1t50m) med dess senaste uppföljare Mission: Impossible – Dead reckoning part one (2023, 2t36m), eller den första John Wick-filmen (2014, 1t41m) med förra årets John Wick: Chapter 4 (2023, 2t49m). Nog går det att skönja en normförskjutning?
Plötsligt har filmtittandet blivit en uthållighetsgren för både kropp och sinne, och framförallt tycks det vara de etablerade regissörerna som breder ut sig. Nolan med Oppenheimer (3t) och Scorsese med The Irishman (3t29m) och Killers of the flower moon på (3t26m). Oppenheimer var så lång att den fysiska filmen pressade det storskaliga IMAX-formatet till bristningsgränsen. Filmen levererades till biograferna i mastodont-filmrullar på nästan 300 kg innehållandes 18 km 70mm-film, vilket skulle räcka tre vändor över Ölandsbron.
”Marty” har kallat akten att se hans storverk på bio för “ett commitment”. Director’s cut tycks onekligen ha tagit steget från dvd-hyllorna till bioduken. Men frågan är hur vi hamnade här. Och vad gör man om man är rädd för commitments?
Om det är någon som borde sitta på svar kring vad som pågår bakom kulisserna i Hollywood så är det filmjournalisten Matthew Belloni, vars nyhetsbrev What I’m hearing och podcast The town tar pulsen på de senaste bransch-trenderna och följer maktspelet i den amerikanska underhållningsindustrin.
– Jag tror att det beror på två saker, svarar Belloni när jag når honom genom LinkedIns chattfunktion.
– Dels har de största filmskaparna fått ett större inflytande över traditionella studior, om dessa säger nej kommer en streamingtjänst istället låta filmskaparna göra vad de vill. Det andra skälet är att en bra film som går hem hos publiken inte störs av en lång speltid enligt den data som studiorna hänvisar till.
Själv är Belloni dock skeptisk och tror att folk överlag föredrar kortare filmer och trots allt drar sig inför att se en tre timmar lång film på bio.
Långa filmer är i sig inte något nytt fenomen. Mastodontrullar som Lawrence av Arabien, Ben Hur och Borta med vinden överskrider samtliga tre timmar med råge. Men dessa brukade höra till undantag från normen. Idag breder mega-rullarna ut sig över såväl biotablån som tidsrymden.
Tempo i film är vanskligt att kvantifiera, men tittar man på populära filmer så tycks kurvan snarare dra åt det snabbare hållet. Det genomsnittliga klipptempot (mätt i speltid delat på antal klipp) i Oppenheimer var exempelvis blott 3.2 sekunder, vilket som referens kan jämföras med Alfred Hitchcocks och John Fords övergripande snitt på 9-10 sekunder. Vi tycks, lite förenklat, få mer av allt. Fler bilder, fler klipp och fler minuter i biofåtöljen.
En del av svaret till varför det blivit så hittas om man backar bandet till VHS-eran då 70- och 80-talets hemmavideo-boom tvingade Hollywoods regissörer att pressa in sina visioner i ett format som rymdes på en gammal hederlig videokassett. I övergången till de luftigare digitala formaten och sedermera streamingtjänsterna lättades den formatmässiga svångremmen betänkligt.
Linjär-tv brukade vara en viktig sekundär distributionsmarknad för filmer, som tvingades tillpassas för att snyggt rymmas inom slottar på 90-120 minuter med tid för reklam. Nu ser vi istället en motrörelse med allt längre format bland såväl serier som youtube-videor och långfilmer då visningsplattformarnas affärsmodell bygger på att behålla tittarnas uppmärksamhet.
Efter att ha sett Luca Guadagninos Challengers skrev Paul Schrader av sig på Facebook och ifrågasatte varför denna 100 minuters-berättelse behövde vara 131 min lång, något som enligt honom aldrig hade tillåtits av de traditionella filmstudiorna. Kanske är gubben något på spåret.
Under ett branschkonvent 2018 betvivlade Joe Russo, en av regibröderna bakom en av historiens mest inkomstbringande filmer Avengers: Endgame (2019, 3t1m), att den kommande generationen kommer uppfatta film som rör sig inom två timmar som ett centralt berättarformat. ”Tvåtimmars-filmen hade en fin era i över 100 år. Men det har blivit ett väldigt bökigt format att jobba inom.”
Betyder det att den klassiska Hollywood-modellen med treaktsstruktur och den vanliga speltiden på 90 minuter är döende? Och om så nu är fallet – vad får vi istället?
J.D. Connor är docent vid fakulteten för film- och mediestudier vid USC, University of Southern California, i Los Angeles och har skrivit flitigt om amerikanska filmstudior och industrin i samtida Hollywood. “Jag tänker mycket på det här ämnet”, inleder Connor när vi hörs på mejl.
– Under 90- och 00-talets “director’s cut”-bubbla var biospeltiderna något ihopnypta, medan DVD-versionen fick lov att breda ut sig. Idag tycks det fenomenet vara ett minne blott eftersom marknaden för fysisk media helt har kollapsat. Nu finns bara en version av filmerna – och det är även den som visas på bio, fortsätter Connor.
Han menar även att genremixen är avgörande för förändringen vi ser bland speltider. 60-talets biografer fylldes med thrillers och Jerry Lewis-komedier som oftast var av nättare format. Komedier har i regel kortare speltider men de är betydligt mer sällsynta på biodukarna i en tid då den utrotningshotade mellanbudgetfilmen, den romantiska komedin eller det karaktärsdrivna kvartersdramat, för en tynande tillvaro på biotablån.
Så hur hanterar vi denna nya långdragna verklighet? Idag finns till och med en app som underlättar ett liv av till synes ändlösa biobesök. Appen RunPee talar om för publiken vilka som är de bästa luckorna för att smita ut från salongen till toaletten. Du kan sen läsa en snabb sammanfattning av vad du missat under din ”Pee Time” och timern i appen erbjuder även en nedräkning till nästa lämpliga lucka. Men vore det inte enklare att bara återinföra mellanakter?
I samband med premiären av Killers of the flower moon (3t26m) väcktes debatten om pauser på bio till liv, som ett sätt att mota sprängfyllda blåsor och avdomnad sätesmuskulatur i grind. När en handfull biografägare ”went rogue” och satte in sina egna kisspauser i Scorseses tålmodiga Osage-epos kallade hans mångåriga klippare Thelma Schoonmaker ingreppet för ”a violation”.
En del kritiker var på firma Scorsese/Schoonmaker och menade att filmen trots allt hade mått bra av en tightare klippning. Scorsese å sin sida försvarade sin cine-bjässe genom att påpeka att många gladeligen glor på 5 timmar tv-underhållning i streck eller ser 3,5 timmes-teaterpjäser. ”Give cinema some respect!” röt han till. Det där med längd är uppenbarligen ett känsligt ämne.
“Filmerna har blivit så långa eftersom producenterna har blivit så korta” menar en Hollywood-agent som Vanity Fair pratar med på samma ämne. Få ser med ett nostalgiskt skimmer tillbaka på åren då Harvey Weinstein styrde och ställde i Hollywood, men hans smeknamn ”Harvey Scissorhands” var inte helt ogrundat.
– Att kunna arbeta tätt ihop med regissörer i världsklass för att forma en film är en färdighet som väldigt få producenter idag besitter, säger agenten i reportaget. I tomrummet som uppstod efter jätteproducenter som Weinstein har de etablerade storfilmsregissörerna flyttat fram sina positioner. För nog är frågan om speltid i Hollywood och vem som får den till syvende och sist en fråga om makt.
The Guardian rapporterar om en liknande utveckling inom litteraturen där vissa författare anser sig stå över att bli redigerade. Detta samtidigt som förlagen drar sig för att plocka fram saxen när det kommer till de största (och mest inkomstbringande) pennorna. Booker-pristagarnas verk blir således allt tyngre tegelstenar samtidigt som man i Storbritannien efterlyser fler skickliga redaktörer med rätt verktygslåda för att klara av att filéa viss litteratur. Vem som tillåts bli långrandig blir åter en fråga om status, och kulturkonsumenterna betalar priset.
Även i SvD Perfect Guide spårar journalisten Hugo Rehnberg den pågående “Director’s cut-epidemin” inom biofilmen till en bredare urvattningstrend bland fler medier. Erik Nivas tredelade fotbolls-poddar i ljudboksformat, SVT:s överlånga dokumentär om Killinggänget och J.K. Rowlings kommande 1000-sidiga roman lyfts som exempel på en content-dränkt samtid som slarvat bort konceptet måttfullhet.
Digitaliseringen har inneburit en flodvåg av filmat material som klipprummen tvingas sålla i, ett stort skifte från den analoga filmens mer överskådliga era. Den Oscarsbelönade filmklipparen Joe Walker (Dune, Arrival) menar att filmer idag går till inspelning med manus som ännu inte genomgått ”en maximal mängd av fettsugning” vilket resulterar i tydlig ärrbildning när hela scener plockas bort. Resultatet blir ofta längre filmer.
Under den Pauline Kaelska rubriken ”Guys, length isn’t everything when it comes to film-making” lyfter the Observers filmkritiker Wendy Ide frågan om maktspelet kring långa filmer är en form av kukmätning bland Hollywoods tolvtaggare. För undantaget Chantal Akermans BFI-listetta Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (3t22m), har det historiskt varit män som varit de största tidstjuvarna i biosalongen, menar Ide.
”Det går att argumentera för att långkörare på tre timmar bara är en ny typ av manspreading; ännu ett exempel på män som breder ut sig bara för att de kan”, skriver hon. Även den manliga delen av publiken får sig en känga när Ide riktar sin vässade penna mot det hon beskriver som en ”irksome breed of ultra-competitive film bro” som hellre pissar i en flaska än riskerar att missa några minuter av den filippinske regissören Lav Diaz senaste långtradare. Storleken är, enligt den brittiska kritikern, inte allt.
Men historiskt sett har en tilltagen längd ofta rönt respekt bland cineaster där storrullslugn associeras med regissörer som Tarkovskij eller Kubrick. En svensk filmklippare jag diskuterar ämnet med påstår att om Triangle of Sadness blott var 90 minuter lång hade den inte tävlat i Cannes. Den extra timmen adderar en viss tyngd i juryns ögon. Klipparen menar att Ruben Östlund har varit högst medveten om detta när han låtit sina senaste filmer bli, enligt egen utsago, ”lite för långa”.
Kikar man bland tidernas mest inkomstbringande filmer så hittas de flesta i spannet 2,5 – 3 timmar. Och inte en enda Oscarsvinnare i kategorin bästa film är under 90 min lång. Så nog finns goda skäl för att låta filmer ta sin tid, även om varje lång långfilm knappast är Gudfadern del II.
Lyfter man blicken bortom Hollywood så tappar längdfrågan lite av sitt nyhetsvärde.
I Bollywood finns en lång tradition av långa filmer, men biljettpriserna i Indien är också förhållandevis höga. Biograferna erbjuder familjerna ett helaftonsevent, ungefär som att gå på nöjesfält. Längre filmer blir således ett sätt att rättfärdiga priset – en föregångsmodell för samtida biografägare som storsatsat på allt lyxigare salonger för att locka publiken.
Jag frågade kritikern och videoessäisten Kevin B. Lee, som även innehar den respektingivande titeln Locarno Film Festival Professor for the Future of Cinema and the Audiovisual Arts vid USI, Università della Svizzera Italiana, om utvecklingen. Han hänvisar till en “serialization” och prestige-inflation inom filmen.
– Om man tittar på de mest inkomstbringande filmerna från de senaste åren, så är de nästan uteslutande uppföljare eller delar av en franchise vars publik redan är insydd i dess berättarvärldar och karaktärer, vilket ger verken mer gemensamt med tv-serier än med engångsfilmer från det förflutna. Där uppmuntras skaparna att ytterligare djupdyka i längre speltider för exposition och karaktärsutveckling, menar Lee.
– Möjligen är detta fenomen iögonfallande just för att det framträder bland de filmer som har störst publik eller väcker mest uppmärksamhet i media. De har också de största budgetarna, vilket inte sällan leder till längre speltider för att motivera de stora kostnaderna gentemot studion.
Men det är inte hela bilden, även vårt förhållningssätt och sociala kontrakt kring biobesöket har på kort tid förändrats,
–Tidigare var biobesöket i högre grad en del av vardagen för publiken, då fanns en större variation av speltider på biotablån för att passa olika typer av biobesök. Idag ses biobesöket som en större tidsinvestering i människors liv. Om någon betalar 150-200 kronor för en film som de annars hade kunnat vänta in för att streama hemifrån blir både valet av film och själva aktiviteten mer av ett event, avslutar Lee.
Kommer biofilmen bara bli ännu längre? Inte om du frågar USC-forskaren J.D. Connor som förutspår att speltids-bubblan nu har nått sin peak och anar att Hollywoods studior motarbetar överväxten. Källor från insidan menar att många av den amerikanska filmfabrikens kostymnissar avskyr långa filmer då de är “bad business” – dyrare att producera och knepigare att visa.
Episka storfilmer som kommande Gladiator 2 (2t36m) kommer fortsatt att tillhöra den längre kategorin, medan franchise-filmer utan högstatus-regissörer kommer tvingas ner i tid. Han lyfter Bad Boys– och Transformers-filmerna som exempel på uppföljarserier där pendeln har vänt. Det finns krafter som drar åt bägge håll men korta-ner-sidan tycks för tillfället ha överhanden i Hollywood, menar Connor.
Diskussionen och dragkampen om speltiden lär fortsätta. I väntan på nästa överlånga läsning på ämnet låter vi filmkritikern Roger Ebert få sista ordet för den här gången;
”Ingen bra film är för lång och ingen dålig film är tillräckligt kort”.
Artikeln publicerades urpsrungligen i FLM Nr 68, hösten 2024.
