I mitt Instagramflöde ser jag ett filmmontage från kultfilmen All about Lily Chou-Chou (Rirī Shushu no Subete) från 2001 flimra förbi. I klippet beskriver en äldre kvinna filmens samtid med: ”Unga nuförtiden är rätt läskiga”. Kvinnan i scenen syftar på en nyhetssändning i vilken det rapporteras om en buss som blivit kapad av en tonåring. En blinkning till verklighetens busskapning i Neomugicha i maj 2000.
Den både ömma och brutala berättelsen i All about Lily Chou-Chou följer två tonårspojkar, Yūichi och Hoshino, där Yūichi är brutalt mobbad av Hoshino, men där det visar sig att de innan sommarlovet har varit nära vänner. Vi förstår så småningom att flera traumatiska händelser förändrat Hoshino och gjort honom våldsam och sadistisk. Yūichis ensamma tillvaro lättas endast upp av hans kärlek till den mystiska idolen Lily Chou-Chou som han driver en fan-sajt om. På sajten är han respekterad och kunnig och formar ett vänskapsband med ett annat fan som går under aliaset ’Blue Cat’. Karaktärerna drivs av både konflikt och eskapism som når sitt crescendo i några våldsamma händelser som utmanar vår uppfattning om dem alla och ger en förståelse för utanförskapets effekter.
Lily Chou-Chous närvaro i filmen hörs uteslutande via hennes musik, ett soundtrack som bäddar in filmen i ett brusigt lo-fi-landskap. I filmen beskrivs hennes förmåga att kanalisera ”The ether” som centralt, ett begrepp fansen använder för att beskriva hur hennes röst verkar bära en osynlig substans som kan rena dem från smärta och har kraften att vagga in dem i något varmt och trösterikt.
För världen som här introduceras är mörk och hopplös. Filmen utkom i kölvattnet av 1990-talet, det förlorade decenniet i Japan då den ekonomiska expansionen stannade av samtidigt som åren färgades av ett antal kulturella trauman, som jordbävningen i staden Kobe och Saringattacken i Tokyo, händelser som förändrade den unga generationens syn på sin omvärld. På grund av decenniets ekonomiska kris såg unga sin framtid glida dem ur händerna, och med en ungdomsarbetslöshet och kriminalitet som rusade skapades ett glapp mellan generationerna. Populärkultur och film var inte sena med att skildra den här verkligheten genom satir och ilska. Förutom All about Lily Chou-Chou kan vi också se hur kultfilmerna Battle royale, Suicide club och Tokyo rampage tillsammans skildrar ungas situation utifrån våld, alienation och död.
Men All about Lily Chou-Chou överbryggar också en annan skräck som den japanska popkulturen gjorde upp med parallellt– den begynnande interneteran. År 2001, ett år efter Battle royale, kom både All about Lily Chou-Chou och Kiyoshi Kurosawas Pulse. Den senare är en techno-skräckis där en grupp unga börjar se sina vänner begå självmord. Händelserna kopplas så småningom till digitala spöken som tar sig ut i vår fysiska verklighet, en metafor för den moderna tidens isolering och alienering som internet ansågs vara orsaken till. Spökena vill dock inte hämnas eller döda. Istället håller de sina offer fångna i det mellanskikt som plötsligt upplevdes existera mellan online och offline, internets liminala tillvaro där man varken är levande eller död. Pulse gjorde, inte helt oväntat, en hemsökt återvändo under pandemin. Den fick ett uppsving i popularitet just när den digitala verkligheten upplevdes som både påtvingande och förtvivlad där alla kände sig fångade mittemellan.
Att vara ”extremely online” är ett tillstånd unga även efter pandemin känner igen sig i. Begreppet som myntades under det tidiga 2010-talet används för att beskriva hur internetkultur färgar varje aspekt av vår tillvaro. Det blev även högaktuellt i samtida forskning när exempelvis journalisten Taylor Lorenz bok släppte boken Extremely online: The untold story of fame, influence, and power on the internet under 2023. Men till skillnad från 00-talets oro så utforskar All about Lily Chou-Chou snarare dess sociala möjligheter. På sin fan-sajt träffar Yūichi likasinnade, finner gemenskap och respit. Han känner sig mindre ensam. I filmens sista akt visar det sig sedan att bakom aliaset ’Blue Cat’, hans bästa vän på forumet, döljer sig hans plågoande Hoshino. Trots det monster som Hoshino har blivit i den fysiska verkligheten, så finns det fortfarande empati och värme kvar i honom i skydd av anonymiteten och kärleken till deras gemensamma idol.
All about Lily Chou-Chou öppnar upp för den begynnande internetkultur som beskrev tillvaron online som något fysiskt och som vill förankra debatten om hur den kan förstås i riktiga människor och riktiga känslor. Det är den paradoxala spänningen mellan isolering och kontakt som ligger till grund för upplevelsen av online, nu såväl som i tidigt 00-tal. Vissa hävdar till och med att filmens syn på internet och ny teknologi bidrar till en lösning och ett alternativ, då den riktiga världen är alltför hemsk, farlig och våldsam att vistas i. Delar av filmens manus är också baserat på en ofärdig interaktiv roman skapad av filmens regissör Shunji Iwai via ett kortlivat message board som han kallade ’Lilyholic’, där unga kunde bidra till berättelsen.
Iwais film var också den första att i Japan helt filmas med den då nya digitala kameran Sony HDW-F900. Dess digitala realism och skakiga estetik känns idag igen i allt från gaming till musikvideor. Iwais impressionistiska fokus lyfter fram förgängliga ögonblick, vardagsbilder, drömmar och psykologiska landskap snarare än linjära berättelser. Det verkar slå an en kulturell stämning som fungerar väl med vår tids audiovisuella medier som Tiktok, Instagram och Tumblr. Filmen inleder med att visa upp meddelanden från Lily-forumet, presenterat som lager av text över filmens foto, något som påminner om Kinas medieforum Bullet Screen eller Instagram live, där vi kan se kommentarer rulla förbi samtidigt som någon pratar i bild.
Men kanske är det skildringen av internet som en plats för närhet som har skapat mest resonans i populärkulturen. Att internet inte bara består av hat, utan också värme i främlingars förståelse, det Simone de Beauvoir kallar ”ömsesidigt annanskap”. De subtila men återkommande referenserna till All About Lily Chou-Chou som syns på sociala medier bottnar i känslor som sträcker sig bortom J-horrors mer påtagligt kritiska filmuttryck från samma era. Istället hakar de i något mycket mer grundläggande hos unga idag. I Kina har dagens desperation över stigande arbetslöshet och brist på framtidshopp bland unga fångats av uttrycket “bai lan”, det vill säga att ”Låta allt ruttna.” Formuleringens innebörd speglas i Yūichis önskan om att själv ruttna bort. Filmens skildring av ungas utestängdhet från samhället och längtan efter kontakt, så specifik för Japan när filmen skapades, förankras nu i en betydligt mer global kulturell stämning där våld, klassklyftor, arbetslöshet och hopplöshet delas och känns igen världen över.
Publicerades ursprungligen i FLM Nr. 65, vintern 2023.
