I november 2023 får jag i uppdrag att för Svenska Dagbladet recensera den ukrainska miniserien Vi som valde att stanna (en samproduktion med Yle, SVT och NRK vars originaltitel snarare kan översättas med “De första dagarna”). Serien består av sex fristående avsnitt som alla skildrar en eller ett par personers livsöden under invasionens inledande dygn. Jag ställer mig frågande till hur man som kritiker bör närma sig denna typ av verk och skriver i recensionen: “Hur betygsätter man en dramaserie om ett pågående krig, producerad av människorna som lever mitt i det?”
Kriget är inte över men dess erfarenheter har redan börjat ta form genom filmen. Maksym Nakonechnijs hyllade Butterfly vision (2022) skildrar soldaten Lilia som återvänder från rysk krigsfångenskap och får utstå sin mans och samhällets reaktioner på att hon efter att ha blivit gravid genom våldtäkt väljer att behålla barnet. Produktionen påbörjades innan invasionen och skildrar Krimkonfliktens konsekvenser, men dess berättelse om samhällets interna slitningar speglar även den nuvarande situationen.
Under Kievs internationella filmfestival Molodist som hölls i oktober 2023 presenterades flera kortfilmer av unga filmskapare och filmstudenter som på olika sätt förhåller sig till kriget. I Anastasiia Obodovskas avskalat formsäkra Kira försöker en ensamstående ung mamma dejta män för att hitta någon som kan ta hand om hennes son, så att hon själv ska kunna ta värvning.
Frågan dröjer sig kvar; hur ska vi som kritiker och publik ta till oss av dessa verk som skildrar en ännu oavslutad historia? Jag ringer upp den ukrainska filmkritikern Nataliia Serebryakova för att samtala om frågan. Vi träffades i Serbien för två år sedan när jag deltog i en workshop för unga filmkritiker dit hon bjudits in för att tala om sitt arbete. Nu befinner sig Serebryakova i Berlin.
– När kriget började åkte jag hit, det var i mars 2022. Jag har bott här sedan dess.
Hur såg den ukrainska filmscenen ut innan invasionen?
– Det fanns tre generella tendenser. Den första är produktionen av historiska filmer, komedier och underhållning för en bred publik som gjordes med mycket statligt stöd. Den andra är internationella samproduktioner med mer konstnärligt uttryck. Slutligen har vi en stark skola av dokumentärfilm. Dokumentärfilmsregissören Sergej Bukovski är ett exempel ur den äldre generationen som nu har sin egen skola som har utbildat många unga filmskapare.
Hur ser du på din roll som kritiker när det kommer till att skriva om film som skildrar det pågående kriget?
– Kriget är oavslutat och vi har många oavslutade filmer vid denna tidpunkt. Jag har varit Cineuropas specialutsända korrespondent från Ukraina och har skrivit intervjuer, recensioner och reportage. Min enda roll är att ge publiken en ingång till ukrainska filmer som de vill se och att analysera processerna i samtida ukrainsk film. Att se på filmer som gjorts och bland annat visats på festivaler under kriget, som Mstyslav Tjernovs dokumentär 20 dagar i Mariupol, spelfilmen Butterfly vision eller Marina Er Gorbachs Klondike som gestaltar nedskjutningen av Boeing MH17 2014.
Finns det en levande filmindustri i Ukraina nu?
– Många gör dokumentärer där regissörerna vill skildra krigets process. Men även spelfilmer, där flera ukrainska producenter är i kontakt med utländska producenter. Det finns många stipendier och program för att hjälpa ukrainarna att fullborda sina projekt.
När jag såg den ukrainska dramaserien Vi som valde att stanna var det svårt för mig att bedöma den som en estetisk produkt i och med dess akuta korrelation till verkligheten. Hur har kriget påverkat din blick på hur du recenserar filmer?
– Jag kan ta 20 dagar i Mariupol som exempel. Jag tycker inte särskilt mycket om dess estetik för det är en blodig reportagefilm med många bilder av döda människor och döda barn. Det är en svår film att se. Men jag tänker att min roll som filmkritiker är att utöva kulturell diplomati. Min uppgift är att ge människor kännedom, därefter kommer min roll som estetisk bedömare. Jag tycker inte heller om Klondike om MH17-kraschen. Jag tror inte på filmens hjältar och det är svårt att föreställa sig att filmens två huvudpersoner skulle vara ett par. Men medan det diskuteras i USA om att ge eller inte ge vapen till Ukraina, där faran ligger i att Trump kan bli president igen, så kan ukrainska filmer föra ut information och det är en bra sak.
Inför vårt samtal har Serebryakova skickat mig en av sina artiklar från 2022, som berättar om ukrainska filmer under den litauiska festivalen European Film Forum Scanorama. Där nämner hon även en kommande dramafilm med titeln Bucha som gestaltar den ryska armens massaker på civilbefolkningen i staden Butja under krigets inledande dagar. Serebryakova berättar att den ukrainska regissören Iryna Tsilyk (The earth is blue as an orange) publicerat ett inlägg på Facebook där hon ifrågasatt de etiska skälen bakom att göra en sådan film. I sin artikel skriver Serebryakova: “Nu har det annonserats att filmen kommer att produceras av Alexander Shchur och regisseras av Stanislav Tiunov som båda kommer från att tidigare ha arbetat med komedier. Den första trailern har mottagits med tveksamhet från filmvärlden. Varför har en sådan tragisk och komplicerad händelse som ockupationen av staden Butja landat på före detta komiker? Kommer filmen vara ett sensationellt sökande efter en västerländsk publiks uppmärksamhet?”
Bucha hade premiär 2023 och visades bland annat på Berlinale inom ramen för ett specialevenemang tillägnat filmen. Jag söker upp en trailer. Med dramatisk musik och utan omsvep iscensätts hur ryska soldater intar staden, radar upp människor och skjuter männen. En animerad flod av blod sköljer över de gråbleka titeltexternas Bucha.
Jag förstår det som att du är kritisk till filmen?
– Det är fortfarande för nära inpå för att vi ska kunna reflektera över de tragiska händelserna. Det måste gå mer tid innan det ukrainska samhället är redo att på riktigt tala om vad som hände i Butja. Men å andra sidan har den ryska propagandaapparaten nu också gjort en film som handlar om detta men där berättas det att den ukrainska befolkningen själva begick massakern. Så nu är vi i ett läge där vi måste välja mellan en dålig ukrainsk film om Butja eller en fruktansvärd, rysk, propagandistisk film om Butja.
Den ryska filmen heter Witness (Свидетель) och hade premiär i augusti 2023. I Time Magazine (28/8) skriver journalisten Dasha Litvinova att filmen skildrar en belgisk musiker som blir vittne till hur ukrainska nynazister torterar och dödar sin egen befolkning. Det är inte första gången Ryssland använder spelfilm för att sprida propaganda. 2008 producerades en film som gav bilden att det var Georgien som hade startat konflikten samma år. Filmen Crimea från 2017 rättfärdigar annekteringen av Krim genom att återigen utmåla ukrainarna som brutalt våldsamma. Idén ska enligt samma artikel av Litvinova ha kommit direkt från Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu.
Varför tror du att det görs en ukrainsk film om krigsbrotten i Butja nu, trots att så lite tid har gått?
– Innan kriget arbetade filmens producenter och team med komedier och underhållning. De vill skapa en hype av den här historien. Men det är väldigt smärtsamt för det ukrainska samhället.
Tror du att filmen görs för en ukrainsk eller en internationell publik?
– Det är för en internationell publik. De ville skapa en film om ett “fresh event”.
Kan även den ukrainska filmen vara propagandistisk i en tid som denna?
– Ukrainsk film, propagandistisk? Känner du till Derzhkino? Det är namnet för Ukrainian Film State Agency [statliga ukrainska filmbyrån] vars chef är Maryna Kuderchuk. De vill bara ge pengar till propagandistisk film. Det är väldigt problematiskt. Vi får bara propagandistiska serier och dumma komedier av dålig kvalitet som saknar djuplodande tankar. Detta är också en del av ukrainsk filmpolitik.
Serebryakova skickar mig en artikel som hon skrivit för Cineuropa i augusti 2022. Där skriver hon om hur Derzhkino beordrat en omorganisering som skulle innebära stora nedskärningar för filmarkivet och filmkulturcentret Dovzhenko Centre. Dovzhenko grundades 1994 och har som uppdrag att bevara ukrainsk filmkultur. Beslutet väckte högljudd inhemsk och internationell debatt om kulturpolitiken i krigstid. Över 25 000 personer skrev på en namninsamling mot att Derzhkino skulle ta över ansvaret för centret, som tidigare alltid legat under kulturministeriet. Regissörer som Tsilyk och Nakonechnij samt internationella organisationer som Association des Cinémathèques Européennes uttalade sig mot beslutet, bland annat på grund av processens bristande transparens.
2023 drogs beslutet tillbaka men Derzhkino har sedan dess fortsatt arbeta för att få igenom sin plan och Dovzhenkos framtid är ännu oklar.
Regissören Tsilyk uttalar sig i Serebryakovas artikel: “Bitter erfarenhet bevisar att det är omöjligt att bygga en framtid utan att ha respekt för historien. Arkiv och andra viktiga kulturinstitutioner behöver vara i trygga händer – vi måste ha tilltro till detta.”
Tror du att filmer kan ha betydelse när det kommer till att röra sig vidare som samhälle och som kollektiv?
– Jag vet inte, kriget pågår ännu och framtiden är oklar. Det kommer ta lång tid innan det är slut. Kanske kommer vi förlora våra bästa filmregissörer, producenter och klippare. Vi bär alla på förluster. Den ukrainska regissören Alisa Kovalenko har tagit värvning i armén och Viktor Onysenko som var en lysande klippare dödades i strid. Så situationen är väldigt hopplös.
Låt mig återkomma till frågan om minne och bevarande. Du avslutar din artikel från Scanorama med en fin formulering om de ukrainska dokumentärfilmer som görs just nu: “När det kommer till frågan om fred, så är inte bara rättvisa viktigt utan även de minnen som en film kan bevara.” Tror du att spelfilm också kan bevara minnen?
– Ja, spelfilm kan bevara minnen och känslor, även om det är en uppdiktad värld.
Jag uppskattar att du ville tala med mig om detta, även om det är tungt. Är det ens möjligt att skriva om detta ämne nu?
– Jag tror absolut att det är möjligt. I Ukraina pågår det många samtal om detta inom filmsfären.
