It’s so bizarre
you think you are
a new kind of James Dean
– Harpo
Med kragen uppfälld mot de markerade käkbenen, en omsorgsfullt rufsad frisyr och ett lätt, snett leende väcker den blåögde skådespelaren förvirrade, oanständiga känslor i den mest hårdhudade. Hajpen höll i sig i 69 år, men nu börjar allt som James Dean står för kännas lite… utdaterat? Låt mig utveckla varför.
James Dean, född 1931, lyckades med konststycket att bli vår moderna historias första bad boy med emotionellt djup (och man vet ju hur svårt det är att motstå sådana). Tillsammans med grabbar som Marlon Brando och Paul Newman utgjorde han ett nytt slags manligt ideal på filmduken. Knappt förr hade folk sett en man på film som var så äkta och så obekvämt emotionell, med en sexuell attraktionskraft som inte lämnade någon oberörd. Han spelade roller som påminde om hans egen trassliga uppväxt, och som snart uppfattades som en del av honom själv: den rebelliske, förfrämligade ungdomen som gör uppror mot den svikande vuxenvärlden, samtidigt som han längtar efter dess kärlek. Vid 24 års ålder dör Dean i en bilkrasch, och hans liv förenas därmed fullständigt med det han kommit att symbolisera. Film och verklighet blir oskiljbara. Folk blir som tokiga.
“Live fast, die young, and leave a good-looking corpse.”
Deans favoritcitat har inspirerat mängder av ungdomar att skita i konsekvenserna och leva fullt ut, lika delar befrielse och destruktivitet. Skådespelaren har till och med fått ge namn till The James Dean effect – faktumet att människor bedömer ett underbart liv som avslutas abrupt som bättre än ett längre liv med några sista mediokra år. Det bästa livet ska avslutas på topp, eller ännu hellre strax innan toppen. Jag börjar undra om det är vanligt att ångra levda år. Annars känns live fast, die young-idealet som något som brukar gå över när man, ja, slutar vara ung. Om man når dit, det vill säga.
”Dean died at just the right time.”
– Humphrey Bogart
”He left behind a legend. If he had lived, he’d never have been able to live up to his publicity.” Att dö ung tillåter oss att destillera de egenskaper vi älskat. James Dean är för evigt fångad i en snöglob som den unga rebellen, fastfrusen utan förmåga att utvecklas, förändras, bli någon annan eller mer komplex. Eftervärlden får tolkningsföreträde. Som om Dean är del i något slags offerritual, tjejen i Våroffer som dansar i en cirkel av galna populärkultur-konsumenter.
Varför upphöjer vi liv som James Deans? Även om döden är ett givet tema i film, är film också motsatsen till döden. Här är ögonblick inte förgängliga, här kan vi förvara, spara, återuppleva gång på gång och spola tillbaka. Här är James Dean alltid levande, ung och karismatisk. Kanske kan Deans skenheliga odödlighet få oss andra att känna oss en smula odödliga för en stund. Eller så handlar det tvärtom om en rädsla för det långa, fullföljda livet. Är det västvärldens ideal om lycka, framgång och självförverkligande som är att beskylla – att vissa är så rädda för misslyckandet att det upplevs som en befrielse att checka ut i förtid?
“Lev snabbt, dö ung.”
Det låter inte alls lika coolt på svenska. Hur lever man ens snabbt? Jag föreställer mig att dagens motsvarighet till James Dean är karriärskvinnorna som bränner ut sig vid 35 års ålder. Supersexiga girl bosses som går rakt in i väggen efter andra barnet. Kanske är det därför allt fler unga verkar så ointresserade. Den vuxenvärld som bränt ut både sig själva och vår jords resurser skriver oroliga rubriker om hur dagens ungdom varken har sex eller dricker, och ja, i en värld som håller på att börja koka känns det å ena sidan logiskt att snabba på och passa på. Å andra sidan som en bevisat dålig strategi. Det är liksom fruktansvärt ute att vara ansvarslös, och som modern 24-åring siktar jag mer mot live slow, die old. Min drömtillvaro är fylld av skogsbad, långkok och böcker utan tydlig handling. Hand i hand med en gladlynt golden retriever-pojkvän ska jag gå, utan att lämna ekologiska fotavtryck, för att sedan vandra hän vid cirka 120 års ålder. Vem vet, om James Dean fått leva ett år till hade kanske också han börjat drömma sådana drömmar. Det är väl det som är det sorgligaste med att dö ung: att inte få förändras, att inte få förbli ofärdig.
Fem tips till dig som vill leva lite snabbare:
– Spring överallt istället för att gå. Köp en sån där liten tajt ryggsäck med vattenblåsa.
– Skaffa ett uppslukande och lättillgängligt intresse. Nuförtiden finns det casino online.
– Gå till läkaren och ljug till dig ett recept på sömnmedicin. Sov dig igenom alla timmar utanför arbetstid.
– Tiden går fort när man har roligt. Försök alltså se saker ur ett mer humoristiskt perspektiv. Skratta åt den hemlöse, skratta åt din pappas depression, allt handlar om inställning.
– Gör många saker samtidigt. Frilansarbete, utbildning, ett krävande socialt nätverk, strikt träningsschema, ångestproblematik, nässpraysberoende och en komplicerad hudvårdsrutin. Plötsligt är du 80 år och har inte ens märkt att livet börjat.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr. 66, våren 2024.
